När jag var liten gick min mamma på promenad. Det var innan det fanns stavar. Eller det fanns förstås stavar, men man hade dem bara när man åkte skidor. Powerwalk var inte uppfunnet. Och mamma bytte inte om till sportkläder. Mamma bara gick en bit. I vanliga kläder. Någon gång hände det att pappa slet sig från tidningen och radion (ja, han har simultanförmåga min pappa) och följde med.
Jag tyckte det var lite underligt, det där att gå på promenad. Men det tycker jag inte nu. Promenaddags. Med min man. I vanliga kläder. Utan stavar. En varm, mörk höstkväll.
(En annan grej jag tyckte var otroligt underlig när jag var liten var krypkörningen mina föräldrar ibland ägnade sig åt för att glo in i folks trädgårdar - just det beteendet har jag inte anammat. Jag har dock insett att nyfikenhet på hur folk har det i sina trädgårdar och promenerande passar ganska bra ihop. När det inte är becksvart vill säga. Som nu.).
Jag tyckte det var lite underligt, det där att gå på promenad. Men det tycker jag inte nu. Promenaddags. Med min man. I vanliga kläder. Utan stavar. En varm, mörk höstkväll.
(En annan grej jag tyckte var otroligt underlig när jag var liten var krypkörningen mina föräldrar ibland ägnade sig åt för att glo in i folks trädgårdar - just det beteendet har jag inte anammat. Jag har dock insett att nyfikenhet på hur folk har det i sina trädgårdar och promenerande passar ganska bra ihop. När det inte är becksvart vill säga. Som nu.).
3 kommentarer:
Vill du ha hundsällskap någon gång vet jag en som gärna ställer upp!
Synd att ni inte bor i huset bredvid vårt ;-)
Ja, eller att ni bor i porten bredvid oss. :-) Skämt åsido, ni får låna F när ni vill. Det vet du!
Skicka en kommentar