Vem känner mig egentligen? Den jag egentligen är. Lager på lager av skydd och fasad. Några få kommer in under huden. Ytterligare några vet det mesta om mina baksidor och framsidor. Andra hålls på lite avstånd med ett pansar av image och roller.
Trots att jag är hyfsat ärlig och ganska öppen i min blogg så är bilden jag ger bara en bråkdel av helheten. Och så är det nog för nästan alla bloggare - bloggare jag tycker att jag har lärt känna men som jag självklart inser att jag bara ser en liten skymt av. Den lilla bråkdel de själva väljer att visa mig och andra läsare. Bloggsfären är ändå en hyfsat ytlig umgängesplats.
Så varför funderar jag över detta just nu? Jo jag fick en kommentar. Mitt liv uppfattades som tragiskt av en av mina läsare. Först blev jag ledsen. Sedan funderade jag ett varv. Och ett varv till. Och nu är jag tacksam för kommentaren - saker som får mig att fundera är alltid välkomna.
Själva tragiken (enligt kommentaren) låg i min (uppfattade) fixering vid löpning nu när jag inte får. Hoppsan. Är det den bilden jag förmedlar? Och hur blev bilden sådan? För själv känner jag inte igen mig.
Jag har hållit liv i en löparblogg utan att springa särskilt många steg det senaste året och det var kanske lite korkat. Visst har jag längtat (och längtar fortfarande) efter löpning. Visst har jag kopplat en del inlägg till löpning - ibland ganska långsökta kopplingar. Men jag känner mig faktiskt inte fixerad. Inte det minsta. Om läkarkåren råder mig att aldrig någonsin springa ett steg till så är det så det är. Och mitt liv kommer inte att vara det minsta tragiskt på grund av en sådan sak.
Jag har hållit liv i en löparblogg utan att springa särskilt många steg det senaste året och det var kanske lite korkat. Visst har jag längtat (och längtar fortfarande) efter löpning. Visst har jag kopplat en del inlägg till löpning - ibland ganska långsökta kopplingar. Men jag känner mig faktiskt inte fixerad. Inte det minsta. Om läkarkåren råder mig att aldrig någonsin springa ett steg till så är det så det är. Och mitt liv kommer inte att vara det minsta tragiskt på grund av en sådan sak.
Blir det så så tänker jag blogga om trädgård istället. Fast jag är ju inte så bra på trädgård... Matlagning kanske?
8 kommentarer:
Jag känner dig inte mer än i det du lämnar ut i bloggen och det är klart att det bara är en liten del, men upplever dig som fixerad eller tragisk, ABSOLUT INTE! Engagerad, rolig och fundersam och av den anledningen läser jag gärna vidare. Du är bra på att skriva och det är det som engagerar, men vill du skriva om trädgård eller mat hänger jag på där med. :-) Varma hälsningar Ingrid
Jag kommer alltid att se dig som löpare; fastän du börjar blogga om trädgård. Men det är intressant det där hur man tror man känner andra bloggare. Inser att jag själv tror att bloggaren = människan bakom men vet med mig själv att jag många gånger blivit lite förvånad över att t.ex. gamla kompisar som jag nu träffar sällan (men som läser/läste min blog), tror att jag bara är det jag skriver om i bloggen. För i bloggen är det ju bara en liten del av ens göromål; däremot är det ju förhoppningsvis samma/ riktiga personlighet bakom.
Du har, i samband med löpning, varit med om något ganska omvälvande, som påverkat dig djupt och på många plan, inte minst din möjlighet att bedriva den träningsform du tycker så mycket om. Du har dessutom en plattform att uttrycka alla dina tankar om detta på - den här bloggen!
Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att du skriver mycket om det och dina tankar om det! Jag läser dina reflektioner med intresse utan att uppfatta dig som ett dugg tragisk!
Självklart är det bara en väl utvald "tårtbit" av ens verkligen som hamnar på pränt på bloggen men jag upptäcker nästan alltid när jag träffar bloggare i verkligheten att mina intryck av personen i verkligheten stämmer väl överens med intrycket jag fått via bloggen. Ett bevis tycker jag för att bloggen skrivs med äkta känslor och engagemang!
På hemvägen från Stockholm marathon i år presenterade sig en av mina läsare och vi fick en lång pratstund på tunnebanan. Precis innan han klev av fick jag en kommentar jag blev glad av: "Du är ju precis lika intressant och rolig att prata med som man får intryck av via bloggen" och så är det med dig också de fåtal gånger vi träffats!
Och jag kommer att följa dig oavsett namn/tema på blogg. För att jag uppskattar det du skriver, hur du skriver och inte bara vad du skriver om:)
Och det finns faktiskt saker som är betydligt viktigare än löpning. Du om någon vet nog det.
Kram
Bra skrivet Anneli! Och tänk när vi släpper bloggandet och skriver en bok tillsammans. Den dagen ser jag fram emot. :-)
Visst är det så att man inte skriver "allt" men jag tror som Staffan att intrycket man får via bloggen stämmer ganska bra i verkligheten. Och visst skriver du en del om löpning (eller saknaden av den) men du "är" inte löpning på det viset att (hela) ditt liv skulle vara tragiskt just nu för att du inte kan springa. Inte i mina ögon i alla fall. Du är så otroligt mycket mer och har så många intressen och kunskapsområden att det inte ens går att räkna upp dem alla.
Och du är en fantastisk vän med ett hjärta av guld.
Jag hoppas INTE du lyder Eriks råd att sluta blogga! Skriva bok kan ni göra ändå :-)
Tänkvärt inlägg. Precis som för dig innehåller min blogg bara en liten del av den helhet som är jag. I mitt fall också en tillspetsad del. Tror jag. Som nu funderar lite över den bild av mig som exponeras. Till det kommer andras tolkningar av det vi skriver, som kanske inte alls uppfattas som tänkt.
Jag har inte alls uppfattat dig som fixerad. Din blogg är ju en löparblogg - med eller utan pågående löpning - och då tycker jag det är naturligt att många inlägg har en eller annan koppling till just löpning. Och om våndan av att inte få springa. Men nog tycker jag att det framgått att du har ett liv fyllt av en massa andra saker!
Nu vägrar jag envist tro att du aldrig ska få springa mer, men om du gör en matblogg, eller trädgårdsblogg, eller bokblogg eller tja, knypplingsblogg hänger jag med ändå. Det skulle garanterat också vara intressant, tänkvärt och välskrivet!
Ingrid, jag upplever inte heller mitt liv som tragiskt och det är ju huvudsaken. Tack för pepp!
Snorkkis, en gång löpare alltid löpare :-) Jag tror ingen av mina gamla kompisar läser min blogg. Men det är ju intressant att tänka på att man inte har koll på vilka som läser - utöver de som kommenterar.
Staffan, jag är så tacksam över dem jag lärt känna genom bloggen. Några har jag ju träffat på riktigt och ett par har jag lärt känna ganska bra. Du har rätt -bilden stämmer. Men jag tror att det delvis är för att jag enbart läser dem som känns ärliga.
Lisa, är det sant - läser du om jag byter till trädgård? Det blir nog lite enformigt på vintern :-)
Erik, skam den som ger sig :-)
Ingmarie, du är ju en av dem jag lärt känna på riktigt via bloggen och du är verkligen samma person. Jag har tänkt ett par gånger att det vore värre för den som har träning som yrke att drabbas av det jag fått - för mig är det ju bara en av flera hobbys som ligger i träda.
Bureborn, tolkning är det intressanta - man inser ju ibland från kommentarer att det man skriver missuppfattas. Min första reaktion på "tragisk-kommentaren" var att det kanske är läsaren som projicerar sin egen ångest... Men om läsaren inte vet något om min verklighet så vet jag ju ännu mindre om hans. Just att inte tolka in för mycket i det man läser i en blogg - det var nog det jag ville säga med mitt inlägg :-)
Skicka en kommentar