lördag 29 november 2014

Återerövrar och prövar nytt

Först återerövrar jag skogen. Och inser att den är miljoner gånger mysigare att springa i än garaget. Ändå ser jag framför mig fler kvällar på löpbandet. Det är ju så himla enkelt. På med korta tights och ner och springa några kilometer medan maten puttrar på spisen. Men det är skogen som är mitt rätta element. När det är tillräckligt ljust vill säga. Och när marken är löpbar.



Sedan återerövrar jag pepparkaksdegen. Förr gjorde jag alltid pepparkaksdeg själv, efter mammas recept. På senare år har jag antingen köpt färdig deg eller färdiga pepparkakor. Inga barn har velat baka med mig på ett tag och det har liksom inte känts nödvändig med allt stöket för några hembakta pepparkakor på egenhändigt blandad deg.

"Mamma, sluta!". Min äldsta dotter har återvänt från Australien. Tunn. Av glutenintolerans. (Visst är det förresten underligt att så många tycker att det är OK att kommentera när någon är för smal, medan det är mer eller mindre tabu att säga till en överviktig att den är tjock?). "Tycker du kanske att jag liksom lindar in dig och kväver dig i glutenfri omtanke" undrar jag. "Ja" svarar dottern. Men vi kommer fram till att det känns OK att jag gör glutenfria pepparkakor om de är till alla och inte bara till henne. Alltså gör jag en pepparkaksdeg utan minsta gnutta vetemjöl.

Till slut fick jag till hela, glutenfria grisar. Inte lika lätt som med deg på vetemjöl.

Man kan ju tro att just pepparkakor borde klara sig utmärkt utan sega glutentrådar. Pepparkakor ska ju inte precis vara luftiga. Men jag upptäcker att min glutenfria pepparkaksdeg inte riktigt är som den jag är van vid (jag har rismjöl, potatismjöl, fiberhusk och pofiber istället för vetemjöl - allt enligt denna bok). Degen är skör på något sätt. Jag som brukar kavla bakbords-stora, tunna sjok av deg får istället göra små små rundlar. Baka ut lite i taget för att degen alls ska hålla ihop. Kakorna blir sköra de med. Men goda.

4 kommentarer:

Lisa sa...

Tur att det trots allt funkar utan gluten så att dottern kan få sina (och allas) pepparkakor.
Ja visst är det konstigt att det är fritt fram att kommentera smalas utseende. Har fått utstå dessa kommentarer i hela mitt liv och har aldrig responderat med "om jag ska gå upp kanske du borde gå ner i vikt?" trots att mitt inre skrikit det i frustration.

Ingmarie sa...

De ser goda ut i alla fall! Och skönt att hon kom hem om det blivit "ännu värre" med viktnedgången. Trodde inte det var så dåligt utbud Down under! :-O

anneliten sa...

Lisa, själv har jag aldrig lidit av att vara för smal, men min led i sin ungdom. Och nu dottern.

Ingmarie, jag tror inte utbudet var så dåligt down under egentligen, men om man lever med bar-folk så finns det kanske inte så mycket annat än pizza och hamburgare och då blev det ingenting istället.

anneliten sa...

Min man var det som led...