Sidor

söndag 30 december 2012

Sten i skon

Det är svårbestämbart nu - underlaget. Öar av vattentäckt super-slipprig is. En hel del porös och halkig snö att kana runt i. Men mest barmark faktiskt. I alla fall på vägarna. Icebugs är skorna som i teorin klarar allt detta. Men JAG klarar inte icebugs på asfalt. Det är som att ha en irriterande sten sitta fast under sulan - många gånger om. Sexton piggar (per sko) pickar mot asfalten. I teorin åker de in i sulan - i praktiken känns det inte riktigt så och min instinkt är att stanna och plocka bort stenar ur sulorna...

Alternativet är vanliga skor. Med risk att stå på öronen på någon isfläck.

Jag velar fram och tillbaka. Till slut blir det vanliga skor i alla fall. Men på ett underlag helt utan halkrisk och med väldigt låg sannolikhet att någon sten ska fasta så där irriterande i sulan. Jag väljer vanliga skor på odramatiskt löpband.

Jag hoppas att några fler isfläckar smälter bort till imorgon. Eller att det snöar rejält och blir ordentligt icebugsväglag igen. För jag vill gärna avsluta löparåret 2012 utomhus. Det är utomhus jag helst springer. Där stenar ibland fastnar under skorna.

Mina icebugs, som jag tycker är fantastiska när underlaget är rätt, fick vila idag. Istället blev det fräscht vita lätta löpglada Saucony fastwitch. I bakgrunden mitt senaste tillskott till skoparken. Från Filippa K. Tänkte inte springa så mycket i dem dock.

torsdag 27 december 2012

Stretch-prylen jag inte visste att jag saknade

I samma stund som jag knappar in kortkoden ångrar jag mig lite. "Du får prova i hundra dagar" säger säljaren hurtigt. "Pyttsan!" tänker jag. Fat chance att jag få lämna tillbaka efter mer än tre månaders användning. Jag är nu ägare till en plastgrunka för 349 kronor som ser ut som den kommer direkt från TV-shop. Jag bestämmer mig för att ge den en chans trots att jag inte riktigt vill tro och trots att jag är övertygad om att jag inte får lämna tillbaka om den inte gör det den ska för mig. Skeptisk is my middle name. I alla fall ibland.

På kartongen står lockande saker som "prevents and relieves plantar fasciitis and achilles tendonitis". Grunkan, som heter PROSTRETCH +plus, är en grymt ful liten vagga att sätta foten i (träningsskor rekommenderas), för att få till en djupare stretch av vadmuskulaturen. Plus heter den för att det är en ny modell som går att anpassa till fotstorlek och för att den har en "toe-lift"-insats som säkert är bra för plantarfascian.

Väl hemma googlar jag och tittar på instruktionsvideor. Absolut inte komplicerat, men hur jag än försöker får jag inte till det. Det gör mest ont i tårna och jag är på god väg att öppna locket till plaståtervinningen. I ett sista försök tar jag bort toe-lift-delen. Voilà. Nu får jag till en djup stretch både i övre och nedre vaden som jag, med mina stela fotleder, sällan lyckas med utan hjälpmedel.

Den fula grunkan ska få en ordentlig chans.

Jag försöker bortse ifrån Milen sub 40-Lennarts referat till forskning som visar att statisk stretch inte hjälper. Jag bestämmer mig för 3x30 sekunder per muskel per dag. Övre och nedre vad, vänster och höger ben. Totalt sex minuter. Om dagen. Jag ger det två veckor.

onsdag 26 december 2012

När det är jag som bestämmer

Hon är sen. Hon får inte igång ljudanläggningen. Det är hennes första besök i Huddingehallens spinningsal och jag avundas henne inte.

Tio över är vi igång. Hon tycks ha tappat bort hälften av sin musik. Säger något om telefonen i flygplansläge. Hon improviserar och är trots allt rätt cool. Hon lovar oss att vi ska få våra 55 minuter trots den sena starten.

Jag märker snabbt att hennes spinningstil inte riktigt är min spinningstil. Lååångsamt och muskeltungt mest hela tiden. Jag som gillar att trampa snabbt - i alla fall som omväxling. Jag som tror på min tränare som säger att hög kadens är lite bättre för en löpare.

Utmaningarna är korta och lite mesiga. Jag blir lite grinig först. Känner mig snuvad på ett bra träningspass. Sen tänker jag efter lite. Det är ju faktiskt jag som bestämmer om jag ska bli trött. Nu när jag är här kan jag ju lika gärna... Jag letar efter min takt i musiken och trampar dubbelt tempo närhelst jag får lust och så mycket jag orkar. Och jag blir trött. Precis så trött som jag själv bestämmer.

Det är förstås alltid upp till mig hur trött jag ska bli. Men för att en spinninginstruktör ska vinna mitt träningshjärta behöver jag bli utmanad. Utmanad att överträffa den trötthet jag åstadkommer på egen hand.

tisdag 25 december 2012

Vitt

Min löpväg är full av nyfallen snö. Temperatur runt noll grader gör snön tung och slirig. Inte alldeles lätt att ta sig fram med löparskor på fötterna.

Vackert är det i alla fall.

söndag 23 december 2012

Långsamhet jag är nöjd med

"Men hur kan man springa så sakta?!?" Ett uttalande av mig inför ett långpass i grupp för några år sedan. Sedan dess har det långsamt börjat sjunka in att man när man ska springa långt inte bör eller behöver springa fort. För dessa pass är det tiden som räknas - inte sträckan, precis som tränare Nilsson envinst försökt pränta in. Jag förstår teorin.

Idag ger jag mig ut på något som inte kan definieras som ett långpass egentligen. Men för mig, som sedan Midnattsloppets mil i mitten av augusti inte har sprungit längre än åtta kilometer, är 12.5 kilometer relativt långt. När jag stannar klockan på 1.15 inser jag att jag spot on sprungit i 6-minuterstempo. Visserligen i snömodd men... Samma tempo som jag rynkade på näsan åt inför grupp-passet för några år sedan.

fredag 21 december 2012

Udda typer?

Kvart i sex en fredagskväll väldigt nära jul hoppar jag i Eriksdalsbadets bassäng. Med en blå flytdyna runt midjan. Ingmarie och Lisa är redan i vattnet. Med likadana flytdynor. Vi trampar vatten och babblar. Vi är glada att nästan inga andra badar. Vi kan vattenlöpa i bredd. Och babbla. Om hälsenor och andra trilskande kroppsdelar. Som hindrar löpningen. Och om kokosolja.

I bastun pratar vi överlevnadsstrategi. Hur klarar man sig egentligen igenom en julhelg med stängda gym? Eller en julhelg långt ifrån stan utan något uppenbart ställe att hänga upp TRXen på? Kan man springa klarar man ju julhelgen enkelt. Kan man inte springa får man kanske nöja sig med stavgång. Hmm. Eller i värsta fall låna kusinernas skidor. Det är bara vi i bastun. Ingen hör oss. Och det är kanske tur det.

torsdag 20 december 2012

Behöver jag en pannlampa?

Förra julen önskade jag mig en pannlampa. Tydligen hade jag varit tillräckligt snäll. För jag fick en. I snart ett år har jag haft den lampan liggande i en låda. Inte en enda gång har jag rört den. Ikväll kanske? Men näe. Med all snö som lyser upp och med upplysta gator som enda tänkbara vägval i snömassorna känns det onödigt.

Utanför dörren blir jag bländad. Igen och igen. Det tycks vara jag och lastbilarna som är ute på vägarna vid halv tio en torsdagskväll i Huddinges villakvarter. Lastbilarna lastar flitigt snö på sina flak - för transport till någon okänd annanstans. Bort från våra villavägar.

En hel del snö är kvar trots lastbilsflit. Och jag slirar omkring. Till slut når jag ändå mitt utflyktsmål. Julljushuset. Ett hus upplyst av 300 000 lampor. I adventstider springer jag till just det huset någon mörk kväll. Tittar på ljusglimret. Springer hem. Knappt åtta kilometer. Utan pannlampa. Min väg är ändå hyfsat upplyst - av lastbilar och julljus.


tisdag 18 december 2012

Och på en tisdag fortsätter jag

Det låter tråkigt och passar egentligen inte med den bild jag har av mig själv. Men jag måste väl erkänna att jag är lite av en vanemänniska. I alla fall när det gäller träning. Hela hösten har jag skjutsat tonårsdotter den yngre till hennes idrottsledarjobb och sedan skyndat vidare till min hemtama och invanda Huddingehall för Sofies fantastiska och mega-svettiga spinning.

Förra veckan åt tonårsdotter den yngre pepparkakor på arbetstid. Vilket förstås betyder att terminen är över. Men är det tisdag så är det. Och är det tisdag så kör jag Sofies spinning. Vare sig jag behöver skjutsa dotter eller inte.

Sofie kommer fram till att detta nog får vara den sista tisdagsspinningen för i år. Va? Vad har hon då tänkt att jag ska göra nästa tisdag? Att det är juldag är väl ingen anledning att ställa in...

måndag 17 december 2012

Jag börjar på måndag

Jag börjar på måndag. Så ska Charlottas bok heta. Charlotta är den senaste i raden av DNs kom-i-formare. Jag har följt hennes blogg lite sporadiskt och nu är hon i mål. Tre månaders omställning.

Jag tror jag förstår vad hon menar med titeln. Den där psykologin som säger att eftersom jag ändå ska skärpa mig med matvanor och träning snart så kan jag lika gärna falla igenom totalt nu. En sista gång liksom. Den mentaliteten gör jag mitt bästa för att inte anamma. Nu när det snart är jul. Nu när det snart är nyår. Och nu när jag har fått smak för sötsaker. Man kan ju ta en knäck eller två. Man kan ju äta lite pepparkaksdeg medan man bakar. Men det finns ju ingen som helst anledning att moffa i sig tills man mår illa för att det snart är nyår och åter dags för sunda vanor. För sunda vanor borde det ju alltid vara dags för. Tänker jag. Sedan äter jag mig lätt illmående på chokladen jag tillverkar praliner av.

Träna behöver jag inte börja med. Det går liksom av sig självt. Men just idag, just denna måndag ser jag som startpunkten för min löpträning (det har ju inte varit så mycket av den träningssorten på sistone) inför Stockholm marathon. Två veckor försenad och fortfarande med lätt ömmande hälsenor.

Ingmarie skrev på facebook att hon är för lat för att börja om - alltså fortsätter hon hela tiden. Inget "jag börjar på måndag" där inte. Det ligger verkligen något i det. Det är mycket lättare att springa när man är tränad för det. Nu har ju jag kompenserat en del med spinning och så (och sprungit lite också), så helt från början känns det inte som. På en måndag ett par veckor innan nyår blev det dryga sju kilometer i snömodd. Fort gick det inte.

torsdag 13 december 2012

Springa-gå

Springa-gå taktik. Det ska vara bra när man ska igång med löpning. Vare sig man är nybörjare eller en löpar-addict på väg tillbaka från skada. Men riktigt så som jag gjorde idag är det nog inte tänkt.

När jag stämde träff med E för en promenad runt sjön kändes det passande. Torsdag skulle vara en vilodag och att gå är ju inte träning. Inte egentligen. Inte i min bok. Än. Men jag kommer nog dit i sinom tid.

Ingen löpning blev det igår. Jag tänker att jag kan kompensera lite om jag springer till sjön, går sjövarvet med E, och sedan springer hem. Två kilometer spring. Fem kilometer gå (snabbt - E är nog den snabbaste gångare jag känner) och så en avslutningsspurt. Två kilometer hem.

Lugnt spring tänker jag mig. Men nu är jag ju en obotlig tidsoptimist som kommer iväg aningen sent. Bråttom nu. Benen vill. Trotsar modden. Satan vad det är skönt att springa! Och oj vad kul det är att promenera när man har en intressant och intresserad människa som sällskap. Att promenera är ett utmärkt sätt att umgås med vänner man vill babbla med. Babbla och gå passar bra ihop.

Tiden går fort. Dags att springa hem. Lugnt tänker jag mig. Hoppsan. En löpare dyker upp någon meter framför mig. Jag kan inte låta bli. Jag springer om. Benen vill. Trotsar modden. Väl om inser jag att jag nu måste pinna på för att inte bli revansch-omsprungen. Sådant är ju pinsamt.

Springa-gå på ett lite annat sätt än det är tänkt.

tisdag 11 december 2012

Grinchen skäms. Andra tycks inte skämmas

Grinchen är sur. För att den gröna tröjan som skulle bäras på Sofies jul-spinning inte blivit tvättad i tid. Min inneboende Grinch morrade ju lite när Sofie förra veckan berättade om sina planer att köra ett helt pass fyllt av julmusik denna vecka. Som hon brukar när det närmar sig jul. Och som jag brukar undvika om jag vet om det. Men nu, med krångliga hälsenor, är jag ju lite spinningberoende. Enda sättet att tillfredställa mitt endorfinberoende.

Grinchen skäms lite. När Sofie meddelar att hon på grund av förra veckans morr bestämt sig för att skippa julmusiken. Nästan. Insprängt här och där finns några korta sekvenser av lite hurtigare julsånger - när vi hör dem ska vi spurta. Grönt för mig. Och ganska okej för min inneboende Grinch.

Jag tog inte min otvättade gröna träningströja. Så hur kommer det sig att det luktar gammal svett? Jag inser att jag är omringad av två män i otvättade träningskläder. En på var sida. När värmen stiger stinker det gammal unken svett. De tycks inte skämmas. Ogenerat förpestar de luften för oss andra. Ny svett och dess eventuella lukt är oundviklig och framför allt mindre frän. Men gammal svett? Not so nice.

Efter passet ber Grinchen Sofie om ursäkt. Det var ju inte riktigt meningen att sabba julstämningen för alla andra bara för att jag råkar tycka att det inte nödvändigtvis behöver vara julstämning i en spinningsal. Sofie tröstar mig med att det inte bara var Grinch-morret som fick henne att ändra sig. Ett bra spinningpass kräver ösig musik. Och ösig musik handlar oftast inte om jul.

måndag 10 december 2012

Karuseller och gungor

Först kör jag ett pass pump. Rätt kul release den senaste måste jag säga. För första gången någonsin (eller i alla fall så länge jag kört - och det är rätt länge det) är bicepslåten en lång radda hantelövningar. Hammer och curl kallas de visst. Lite tyngre hantlar behövs för att få till den där sköna och brännande "jag-orkar-inte-en-enda-till-känslan". Gymet har ganska få av den tyngre hantel-sorten och jag är lite sent ute för att få tag i några idag.

Och lika bra är det. För hemma väntar en snöskovel. Det man förlorar på gym-karusellen får man väl ta igen sedan - på snöskottningen. 

söndag 9 december 2012

Den där känslan...

Jag sitter på spinningcykeln. Anna sätter på sig sitt head-set - dags att börja svettas.

Jag har en krypande känsla av att jag glömt något. Jag tittar ner. Jag har spinningskor på fötterna. Och byxorna sitter nog åt rätt håll denna gång (i tisdags gick byxorna underligt högt över magen tyckte jag och jag upptäckte efter passet att de satt bak-och-fram).

Plötsligt slår det mig. Jag inser att jag glömt ställa P-skivan. Och Huddinge som har galaxens mest effektiva P-vakter... Avbryta ett höjdarspinningpass vill jag inte. Så jag hoppas på tur, omfokuserar och kör hårt.

Jag torkar snabbt av cykeln och bestämmer mig för att inte köra core-passet jag bokat. Inte värt att riskera en P-bot för. Det visar sig vara fel beslut, för jag hade inte tur. Under vindrutetorkaren sitter redan en sådan där smal gul remsa som man inte ser förrän man tittar noga. Fyrahundrafemtio kronor.

Att ställa P-skivan är näst intill en automatiserad handling när jag kommer till Huddingehallen. Kanske missade jag idag för att jag kom från ett annat håll (Södertälje) och tänkte på kroppar. Plasticerade kroppar. Donerade till Body Worlds och utställda på Tom Tits. Jag tittar och fascineras. Tillsammans med Ingmarie och hennes Anders. En utställning som rekommenderas. Jag tittade extra noga på peroneus-senan.


fredag 7 december 2012

Nöta ut

Just nu nöter jag inte på hälsenorna. Inte alls genomtänkt eller så - det har bara inte blivit någon träning på tre dagar. Jag tror det är ganska länge sedan jag hade ett så långt uppehåll utan att vara sjuk. Och lite sjuk, men på ett annat sätt, blir jag av att inte träna. Det kryper liksom i kroppen.

Jag har nött lite på några vänner istället. Och på snöskovel och promenadskor.

Nötande på vänners öron ägnade jag mig åt igår. Mitt aldrig sinande ordsvall (stackars dem) omfattade bland annat mina funderingar runt utnötta uttryck. I min bransch sveper en innovations- och kreativitetsvåg. Precis allt ska vara kreativt och helst kallas något med "innovative". Det har hållit på så ett tag och till sist blir det tjatigt. Orden blir utnötta och tappar sin ursprungliga styrka. Tycker jag.

onsdag 5 december 2012

Nähä

Nähä. Jag började inte träna till marathon idag heller. Jag skottade snö. Det var ganska jobbigt. Sedan pulsade jag sicksack mellan övergivna bilar för att köpa lite mjölk. Det var ganska jobbigt. Men ingetdera noteras i jogg.se.

tisdag 4 december 2012

Grinchen vaknar till

Det bor en liten Grinch i mig. En liten varelse som inte tycker att precis allt behöver handla om jul bara för att det är december. När spinning-Sofie under dagens pass (med helt igenom utmärkt spinningmusik) berättar att nästa tisdag - då minsann... Då ska vi spinna till julmusik. Morr säger Grinchen i mig. Och det märker Sofie. Jag tänker att nästa tisdag ska jag definitivt ha min Grinch-gröna träningströja. Den jag fick på Midnattsloppet för några år sedan. Kanske kan jag köpa lite grön sprejfärg till håret också? Gröna tights är nog svårare att skaka fram.


måndag 3 december 2012

Börja träna

Om man ska springa Stockholm marathon och om man tänker träna efter Szalkais program så börjar träningen på riktigt idag. Jag har haft datumet i bakhuvudet ett tag. För jag tänker mig att jag ska stå på startlinjen på Lidingövägen den 1 juni - vältränad och lätt nervös över ett tufft mål. Min plan är visserligen inte att följa Szalkai. Han är bra, men jag vet en som är bättre för mig - tränare Nilsson. Jag hoppas på henne. Att hon orkar och vill en säsong till. Och jag hoppas på en hyfsat skadefri uppladdning.

Helt bra känns det förstås inte att börja med lätt ömmande hälsenor, trots att jag inbillar mig att de gradvis blir bättre och bättre. Så istället för att springa mitt första pass så går jag på body pump. Och istället för att springa mitt andra pass så kommer morgondagen att innehålla spinning. Men på onsdag. Då ska jag börja träna.

lördag 1 december 2012

Två sidor av samma snö

Jag är ingen poet. Men om jag var det skulle jag hitta ord som beskriver känslan. Känslan av att tassa fram i mörkrosa ice-bugs på en skogsväg kantad av snötäckta träd. Med solen, som knappt orkar upp över horizonten, svagt synlig genom molndis. Med iskristaller som glittrar i luften. Utöver mina steg och mina andetag hörs inte ett ljud. Vinter. Så underbar att springa i.

Skogsvägen tar slut och jag befinner mig på en slarvigt plogad trottoar intill en väg med många bilar. Snön är smutsig. Snön glider undan. Ice-bugs hjälper inte så mycket. Det har redan börjat skymma fast det bara är tidig eftermiddag. Vinter. Den har sina avigsidor.

Genom mitt köksfönster i väntan på kaffe-på-löprundan.