En quitter, del II

Min vår har varit relativt intervall-lös. Ingen backträning. Väldigt lite fartlek. Inga tusingar. Gubb-vad och hälsena har inte tillåtit. Så det var med en hel del vånda jag gav mig på Tränare Nilssons föreslagna intervaller. Åtta stycken fyra minuter långa intervaller, med en ynka minut ståvila.

Just do it. OK.

Shit vad jobbigt!

Jag har lite svårt att hitta någon bra plats. Där jag bor är det rätt kuperat. Vägen jag föll för idag är en slags ridväg. Den lutar lite lätt. Bestämde mig för att börja i motlut för att få göra sista intervallen i svag nedförsbacke.

Efter fyra intervaller kom dagens bloggrubrik till. En quitter. Jag vill inte mer. Jag lufsar helt enkelt hem och erkänner mitt rätta jag för eventuella bloggläsare tänkte jag.

Bestämde mig istället för att ta en lite längre vila. Typ 30 sekunder extra. Och att köra resten av intervallerna med principen springa fint istället för springa fort. Genomförde resterande fyra. Döm om min förvåning när jag inser att min Garmin på ett par sekunder när visar att alla medlutsintervaller gått lika fort. Och alla motlutsintervaller också. Motlutet lite långsammare än medlutet, men om man jämför medlut med medlut och motlut med motlut så var farten superjämn, från början till slut.

Jag erkänner att om jag inte visste att Ingmarie bevakar vad jag gör så hade risken varit överhängande att jag gett mig halvvägs idag. Men jag vill ju inte att hon ska tycka att jag är en mesig quitter...