En quitter, men nöjd ändå

Pain is temporary, quitting lasts forever. Så står det på Orka Mera-Annas blogg. Tänkvärt. Idag var jag tyvärr en quitter. Om än en nöjd sådan.

Tränare Nilsson ger mig instruktioner lite pö om pö nu. Situationsanpassat. Det är i lägen där man inte kan följa ett i förväg designat träningsprogram som en tränare är extra bra att ha. Och tränare har jag en extra bra. Och tuff.

Tränare Nilsson och jag efter plurret igår. Ingmarie överraskade med wet west intervaller. Jag som sett fram emot lite lätt travande och massor av snack. Nåja, snacket fick plats mellan flåsperioderna.

Dagens order var 30 minuter pannbensbyggande tröskelpass. Jag värmde upp med viss ångest. Valde min välnötta sjörunda. Den bästa tid jag gjort runt den sjön, för länge, länge sedan, är 26 minuter. Jag tänkte att när jag har gjort ett varv är det mindre än fyra minuter kvar av tröskel-delen.

Jag tog fart och fick upp pulsen. Tungt och jobbigt, som det ska vara. Väl runt sjön såg jag att jag slagit min gamla tid med över en minut. Jag skulle alltså springa mer än fem (!) minuter till. Där tog det stopp. Både av lycka över att ha sprungit sjörundan fortare än någonsin och av mental trötthet. När knappt fyra minuter kvar blev drygt fem - då orkade inte jag.

Jag känner mig ändå nöjd. Rekordsnabb sjörunda. Och längsta tröskelpasset hittills.