Ungefär vid den här tiden brukar jag börja dela in tiden i före och efter. Före och efter Stockholm marathon. För det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig ann utmaningen. Jag vet att det är jobbigt. Jag vet att det gör ont. Lätt ångest infinner sig. Var sak som jag planerar in, på jobbet och på fritiden, hamnar antingen i kategorin före maraton eller efter.
Förra året såg jag fram emot en mammografiundersökning, för den var "efter". (Kan avslöja att mina skvavsår från sportbehån väckte lite undran hos sköterskan). Året innan längtade jag efter att sätta mig på ett trans-atlant-flyg söndag förmiddag, för det var efter. (Kan avslöja att det inte är optimalt för post-maraton-ben att sitta helt still i 8-9 timmar). I år är det en klipptid som ligger närmast. Hos min löp-intresserade frissa, så det blir ett ovanligt bra "efter" - ett skönt ställe att vila benen på.
Ungefär vid den här tiden brukar jag också mentalt börja förbereda mig på att det kanske inte går så bra - förlåta mig själv i förskott liksom. Kanske inte helt rätt vinnar-psykologi, men jag vill inte känna alltför mycket press. Mitt mål när jag påbörjade maratonträningen för drygt 5 månader sedan var att gå under 3.30. Att förbättra min tid med nästan 13 minuter. Det kändes helt möjligt då. Nu känns det omöjligt. Och jag förlåter mig själv genom att tänka på de skador som hindrat min träning och som fortfarande stör lite.
Min väninna C - hon som inspirerade mig att springa mitt första maraton, har alltid sagt att det är själva maraton-träningen som kräver sin envisa kvinna (eller man). Har jag varit envis i sex månader, så vill jag givetvis uppleva ett "efter" också. Alltså ska jag stå på startlinjen. Och gå i mål också.
8 kommentarer:
Jag har 7min dit och tror oftast att det är möjligt. fast skitsvårt! :)
Man kan inte göra mer än sitt bästa. Det brukar räcka långt när det gäller dig! :) Heja Heja!
Du ska SPRINGA i mål.;-)
Och även om träningen inte har gått exakt som du velat (det gör den förresten nästan aldrig) så är du väl förberedd!
Tycker det låter som du har full koll på läget. Tror du kommer prestera bättre än vad du själv tror.
Om jag stöter på dig innan start ska du få en ordentlig lycka till spark i baken.
Det kommer gå jättebra!!! :)
Se fram emot en mammografiundersökning?!Om marathon var så kämpigt att det fick mig att se fram emot den surrealistiska undersökningen skulle jag aldrig springa.;-) Men det är förstås bara för att jag är en synnerligen bekväm person, som har väldigt. väldigt svårt att springa tills det gör ont. Tur att vi är olika!
Du kommer att göra ett kanonlopp! Om du inte klarar att gå under 3:30 är egentligen inte så viktigt. För jag är säker på att du kommer att göra det bästa lopp du kan med de förutsättningar den här säsongen gett dig. Och det är alltid bra nog!
Andréa, med de tider du gör på träning ser det verkligen ut som du kommer att greja ditt mål tycker jag.
Patric, du kommer väl och hejar på riktigt som du brukar?
Ingmarie, självklart ska jag springa hela vägen. Att gå i mål kan förstås misstolkas...
Daniel, jag vill väldigt gärna ha en lyckospark av dig. Vore väl kanon om vi kunde ses!
Bureborn, du är så klok. Förutsättningarna är som de är - och av dem kan man bara göra det bästa möjliga.
Det kommer att gå jättebra! Jag ska heja på dig på distans! Tyvärr är jag inte med själv i år fast varenda cell i kroppen vill! Gaah, hur kunde jag förhandla bort detta underbara mot en sketens vätternrunda???? Spring för mig med är du snäll :)
Halleluja! Du kommer att fixa det galant!
Delar dock din kluvna inställning till loppet och den lätt ångestfyllda, men ändå pirrande längtan till att få stå där på startlinjen.
Själv trodde jag att 3.50 var helt görbart då träningen rullade på finfint i vintras. Men nu, efter att jag äntligen verkar "vara tillbaka" efter två månaders strul känns det inte som att jag skall kunna hålla mig på "rätt" sida om de där fyra timmarna ens. Men i mål ska jag! Och du!
Skicka en kommentar