Jag drar upp tempot. Den sista kilometern går i rasande fart. Tänk vad man kan krama ur trötta ben om man bara har en anledning.
Innan mobilsignalen väcker mig springer jag på memory lane. Jag springer genom skogen - förbi Mulleskoleplatser, kojbyggarställen och indian-territorier.
Bitvis går färden genom skogen. På vackra skogsvägar. Jag möter inga indianer, bara en älg - en fjolårskalvJag tar omvägen förbi farmor och farfars gård. Numera är den en hästgård. Farmor och farfar fick fem barn - fyra pojkar och en dotter. Ingen av dem ville ta över gården. Det sägs att min farfar inte heller var bonde i själ och hjärta, men på hans tid fanns inte så mycket val.
Skogsvägen på väg mot Linnkulla - farmor och farfars gård.
Linnkulla. Här var jag mycket när jag var barn. Bara åtta kilometer från mitt barndomshem. Vågade inte gå in och fotografera framifrån - det är ju inte släktens gård längre. Till vänster vedboden. Till höger skymtar gris- och hönshus. Ladugården syns inte på bilden.Skogsvägen byts mot asfalterad byväg som byts mot landsväg som byts mot stig uppe på rullstensås. Mobilen ringer. Jag är sen.
7 kommentarer:
Ska be om en doggy bag från din svärmor att locka med vid LL målet. ;-) Oavsett verkar det vara en fantastisk tur! Underbart vackert! Och du, TACK!
Klart det tar tid att ta sig från punkt A till B när man ska stanna och nostalgifotografera allt som framkallar minnen! ;) Fina bilder! Du kan alltid bli fotograf om du inte blir löparproffs. :)
Vad mysigt att fa vara i dina barndomstrakter!! Vilken idyll, det ser sa lantligt och gemytligt ut!
De bästa trösklarna har jag faktiskt fått till för att jag kommit iväg hemifrån till jobbet i senaste laget, så tidsoptimismen är kanske inte så illa. Hum... när jag tänker efter borde jag börja sova lite längre så att jag alltid måste sprinta för att inte komma in på mitt office senare än jag tänkt :)
Vilken fin väg du sprang längs. Man nästan känner syret komma utkrypande från bilderna.
Ingmarie, nu var det ju inte direkt maten som lockade mig till snabbare tempo. Snarare rädslan för sura miner. Men de var faktiskt inte sura - bara lättade. De hade tydligen oroat sig för mig.
Patric, visst om jag inte fotat hade jag kommit i tid ;-)
Petra, det är en idyll - Sörmlands skogar och ängar. Bäst!
Sofie, Syret fanns definitivt. Nu visste jag ju inte att jag hade bråttom förrän sista kilometern eller så - men annars gillar jag inte riktigt att känna mig stressad när jag tränar, vilket tyvärr ofta är fallet.
Riktigt bra bilder Anneli! Det är till att ha många strängar på sin elgitarr!
Erik, bilderna tog jag med mobilen - och jag såg knappt vad jag knäppte på. Får sätta upp det på tur-kontot.
Skicka en kommentar