Ibland snurrar text-fragment i mitt huvud. Från sånger. Idag Lisa Nilsson. Utan varken mening eller mål. Utan varken mening eller mål känns löpningen trist. Vad är det för mening med de långsamma, sega, trista rundorna jag ägnar mig åt just nu? De läker inte min fot. De bygger inte min kondition. De gör mig inte nöjd. De gör mig inte lugn. Snarare tvärtom. Jag kommer hem arg.
Jag lyssnar på Lisa. Utan varken mening eller mål mynnar ut i himlen runt hörnet. Om målet kan bli synligt för mig så kanske de långsamma passen får ett syfte. Och blir njutbara. Runt hörnet.
Jag lyssnar på Lisa. Utan varken mening eller mål mynnar ut i himlen runt hörnet. Om målet kan bli synligt för mig så kanske de långsamma passen får ett syfte. Och blir njutbara. Runt hörnet.
9 kommentarer:
Jag förstår precis hur du känner.
Jag tror dock att de långsamma passen gynnar dig. Du bygger alltid upp svagare delar i kroppen.
Fär du köra crosstrainer?
Jag HATAR crosstrainer (jo, sånt hata-humör är jag på just nu). Spinning är OK och min själs räddning.
Hoppas du hittar glädjen igen och att din kropp skärper till sig. Kass när det inte känns bra. :-(
Förstår frustrationen. Men tiden läker. Snart är det din tur!!!
Ditt mål är att bli hel så du kan kuta som du vill igen! Dit kommer du genom att hålla igång kroppen, rehabilitera, välja vänliga tankar, acceptera och ha tålamod. Hat och stress hjälper definitivt INTE!
Åh, vad jag förstår din frustration! Jag fick en powerwalk härom dan och försökte njuta men det är svårt när man bara vill köra på, svettas, känna pulsen trumma snabbt... Har förstått att du missar Stockholm marathon, så himla tråkigt. Någonstans kanske vi blir vinnare i långa loppet på våra eländesperioder av sjukdomar och skador... vi måste ju iaf bygga tålamod och en enorm löplängtan.
Jag tycker så synd om dig! Minns själv hur otroligt frustrerad och less jag var under min hälsenarehab. Med månad efter månad av tåhävningar, och 2-minutersjogging. Usch!
Och det trots att jag ändå tyckte mig se en mening med det hela, eftersom senorna långsamt blev bättre. Kanske dags att ta ett snack med gurun? Om du inte tror på metoden blir resultatet kanske bara det motsatta? Om nu hans teorier om stress är riktiga.
Äsch vad trist! Jag gissar att jag nog varit skadad för länge för att ha kvar de där frustrerade känslorna. Försök att inte stressa, utan hitta tillbaka till känslan av att träning i alla former är Roligt. Något som du mår bra av. Något du ägnar dig åt för att du vill. Vare sig det gäller yoga, cykel, wv eller långsam jogg. Foten läker! Ge det bara tid. Tills dess är det viktigaste att du inte dör av depp eller frustration...
Tack för fina och peppande kommentarer. Jag har inte riktigt orkat svara eftersom jag känner att jag deppar ihop då :-) idag kändes det bättre under passet. Jag var inte alls arg. Kanske för att jag sprang i vacker terräng i fantastiskt väder? Men tyvärr känns foten lite sämre - för att jag ökade med någon kilometer? Eller för att det var terräng - som utmanar fötterna lite mer?
Skicka en kommentar