När det är jag som bestämmer

Hon är sen. Hon får inte igång ljudanläggningen. Det är hennes första besök i Huddingehallens spinningsal och jag avundas henne inte.

Tio över är vi igång. Hon tycks ha tappat bort hälften av sin musik. Säger något om telefonen i flygplansläge. Hon improviserar och är trots allt rätt cool. Hon lovar oss att vi ska få våra 55 minuter trots den sena starten.

Jag märker snabbt att hennes spinningstil inte riktigt är min spinningstil. Lååångsamt och muskeltungt mest hela tiden. Jag som gillar att trampa snabbt - i alla fall som omväxling. Jag som tror på min tränare som säger att hög kadens är lite bättre för en löpare.

Utmaningarna är korta och lite mesiga. Jag blir lite grinig först. Känner mig snuvad på ett bra träningspass. Sen tänker jag efter lite. Det är ju faktiskt jag som bestämmer om jag ska bli trött. Nu när jag är här kan jag ju lika gärna... Jag letar efter min takt i musiken och trampar dubbelt tempo närhelst jag får lust och så mycket jag orkar. Och jag blir trött. Precis så trött som jag själv bestämmer.

Det är förstås alltid upp till mig hur trött jag ska bli. Men för att en spinninginstruktör ska vinna mitt träningshjärta behöver jag bli utmanad. Utmanad att överträffa den trötthet jag åstadkommer på egen hand.