Halleluja Aloe Vera

Ingmarie och jag går på "Må bra-tillställning".

Det visar sig vara en tillställning med lätt väckelsemöteskänsla. Den fantastiska Aloe Veran. Att drickas eller smörjas in i huden. Den är säkert bra till mycket, men...

Jag biter mig i tungan mer än en gång för att inte börja skratta åt vissa påståenden. Jag skärper mig för att inte säga emot. Ibland är det lite besvärande med kunskaper i kemi och insikter om hudens beskaffenhet som barriär mot det mesta. Inklusive dyra ingredienser i krämer.

Glädjande nog håller värdinnorna (säljarna) sig undan från rent medicinska påståenden. Jag minns ett hemmaparty för länge sedan. Det slutade med en anmälan mot säljaren och företaget - för icke underbyggda medicinska påståenden. Rätt kraftiga övertramp faktiskt. Stackarn anade inte för en sekund att hälften av gästerna (köparna) jobbade på Läkemedelsverket. Att anmäla var förstås helt rätt, men det kändes lite taskigt ändå... Vi skulle ju fika och ha trevligt liksom.

Rätt trevligt är det trots allt på Aloe Vera kvällen. Vi peelar, rengör och smörjer ansikten och fötter. Vi får nackmassage med heat lotion. Just heat loiton ska jag faktiskt köpa. Några små provförpackningar av den, skänkta av en snäll massör, räddade mig i våras när min nacke krånglade big time.

Jag ska ta reda på mer innan jag dissar eller köper övriga koncept.

Rättvist?

Kvinnor är inte små män. Fysiologin skiljer sig åt. Uppenbart - javisst, men nu tänker jag löpning och inget annat. Naturliga variationer leder förstås till överlapp och det finns kvinnor som har bättre förutsättningar än män att bli duktiga löpare. Men det omvända är vanligare.

Kvinnor har (oftast) en enda fysiologisk fördel - lägre kroppsvikt. Men den fördelen uppvägs lätt av att en större andel av den vikten är fett och en mindre andel är muskler jämfört med medelmannen. Därutöver har kvinnor 10-15% mindre hjärtan och lungor jämfört med en lika stor man. Syretransporten är också lite sämre hos kvinnor på grund av lägre hemoglobinhalt. Men som sagt - överlapp och undantag finns.

Jag har läst någonstans att summa sumarum-skillnaden hamnar runt 10%. Bevisat av att det är ungefär så stor som skillnaden är mellan kvinnliga och manliga världsrekord. Ur det perspektivet kan man tycka att Lidingöloppets silvertider är lite orättvisa. Skillnaden mellan 2.15, som gäller för män, och 2.38, som gäller för kvinnor, är sisådär 15%. Ungefär samma procentuella skillnad var det mellan årets bästa svenska (Ulrika Johansson som vann) och årets bäste svensk (David Nilsson, som kom 4:a). Bevisar det att just Lidingöloppet är extra besvärligt för kvinnor? Hmm, skulle nog behöva jämföra fler Lidingölopp för att säkert dra den slutsatsen.

Nästan 400 män och drygt 200 kvinnor får silvermedalj. Orättvist? Kanske. Procentuellt var det i år knappt 4% av männen och drygt 7% av kvinnorna som lämnade Lidingö med ett silver runt halsen.

Undrar hur Lidingöloppsarrangörerna tänkte när de en gång i tiden satte gränserna? Kanske vore 2.30 en mer rimlig damgräns? Men då skulle procentuellt färre kvinnor än män ha grejat silvret. Och jag hade missat.

Lopplös

I tre dagar har jag varit lopplös. Utan särskild mening eller (tränings)mål.

Inget lopp inplanerat. Rastlös googlar jag runt lite. Tjurruset är fullt. Synd. Det hade nog passat mitt tjuriga temperament.

Hässelbyloppet? Ett flackt snabbspringarlopp som sägs kunna vara lite trångt. Nja, jag har ju redan nått mitt mil-mål för året.

Kanske vill jag ha kuperat nu när jag ändå är Lidingötränad? Hellasloppets milvariant? Eller dubbla sträckan i långa Tullinge-Tumbaloppet? Det senare låter roligast och är nära där jag bor. Men. Förra året kom bara 10 kvinnor till start - tänk om jag kommer sist.

Plötsligt befinner jag mig på Stockholm marathons hemsida. Plötsligt är jag anmäld. Hoppsan. Men det loppet är så långt fram i tiden att det nästan inte finns.

Jag fortsätter känna mig lite lopplös. Och ganska obunden och fri...

En bild till från ön

En ögonblicksbild till bjuder jag på...

I väskutlämningen. Ingmarie råder mig att ta av mig alla blöta kläder inklusive trosor. Hon lovar att stå för. Jag lyder. Jag måste ha varit bra trött - för ögonblicket glömmer jag nämligen att Ingmarie inte är bred nog att dölja särskilt mycket. Mitt i ombytet får jag kramp i låret och skriker rakt ut. De som möjligen inte tittat åt mitt håll tittar nog nu. Nåja, en blek kärringrumpa är inget att hetsa upp sig över.

Några snapshots från ön

Ropsten. Buss öppnar dörrarna. Löpare och supporters rusar. Nä-nä säger ordningsvakten - bara barnvagnar på denna buss... Ett par tjejer smiter in genom bakdörren när vakten tittar bort (det kunde ha varit Ingmarie och jag, men det var det inte). Snart kommer fler bussar. De lyckas bra med buss-slussandet i år, trots rekordmånga deltagare.

Lidingö Kyrka. Några bloggare fördriver tiden till start, dels med att prata om ditt och datt, dels med att pula med förberedelser. T-shirt eller linne? Korta strumpor eller kompressionsvarianten? Daniel funderar på hur han ska sätta fast chipet när inga små fästgrunkor fanns i kuvertet? Tiden går fort.

Starten. Friskis och svettis värmer upp oss. De flesta löpare, i alla fall i min startgrupp, skippar de utrymmeskrävade rörelserna och hoppar lite nervöst på stället istället. Jag funderar över om eliten springer kortare än tre mil, eller om jag springer längre. Eliten startar i alla fall ett femtiotal meter framför startlinjen. 50 meter är visserligen bara en 600-del av hela sträckan. Men ändå.

Första kilometern. Ett gropigt gärde. Plötsligt tvärstannar löpare framför mig. Ojdå! Lera! Jag tänker att om man inte vill bli lerig om fötterna har man nog valt fel lopp.

Andra kilometern. Och tredje, fjärde, elfte. Det är trångt länge. Det märks att deltagarna är fler i år. Jag trippar med korta steg uppför, allt enligt Ingmaries instruktion. Att släppa på nerför går sämre. Jag tycker jag är bra på utförslöpning, men i trängseln måste jag bromsa rätt rejält. Broms tar på lårmusklerna.

I en jobbig backe under första halvan (jo det finns sådana). En kvinnlig Linnelöpare peppar sitt sällskap och oss andra. Härligt! IF Linnea har helt klart något speciellt. Linnealöparens adept kroknar tyvärr - trots all pepp. Pepparen har vett att veta när det är dags att ge upp och låta utpumpad löparkompis vara i fred. Det blir tyst i spåret.

Grönsta. Jag är trött i benen trots att jag tycker att jag sparat på farten. Lidingö suger musten ur mina ben. Likadant varje år. jag orkar inte ta upp gelen jag tänkt ta inför sista milen. Så är det varje gång - jag packar ner en gel i fickan, men jag orkar aldrig klämma i mig den.

Backkrön strax efter Grönsta. MarathonMia står med Linnea-kompisar och hejar. En high five och massor av hejarop får jag. Ny energi. Tack Mia!

Abborrebacken. MarathonAnnas ord "grymma brudar springer i backarna" ringer i mitt huvud. Men mina vader är kraftlösa. Jag är nog bara halv-grym idag. Jag går.

En av de sista backarna. Jag trippar om en tjej - nu, med vittring på målet och en silvertid, orkar jag springa i uppförsbackarna igen. Vi ger varandra pepp. Möter senare samma tjej i Tunnelbanan. Vi gratulerar varandra till varsitt silver.

Grönsta gärde. Grönsta gärde måste vara världens bästa målraka! (Utom den gången det spöregnade och gräset istället var decimeterdjup slipprig lervälling). Svagt lutande och lagom långt till mål för rejäl spurt.

I Resultattältet. "Jag vill byta den här medaljen mot en i silver" säger jag. Och det får jag. Äntligen!

Äntligen min!

2.34.56 blev tiden. Ska jag ha medaljen som smycke på kvällens fest? Ganska snygg är den ju. Och i silver.

Oseriös?

Sitter med ett glas vin (bara ett) och läser om andra mer seriösa Lidingölöpare som laddar med Vitargo. Kaffefri har jag dock hållit mig hela dagen.

Måste man sova?

Uppladdning inför lopp ska enligt skolboken bestå av nedtrappad träning, god näringstillförsel och... sömn. Äter gör jag alltid. Trappat ner träningen har jag gjort. Men har jag sovit ordentligt. Nej tyvärr. Inte på en vecka, typ.

Kvällsunderhållning av besökande indier, tjejmiddag, femtioårsfest (jo jag känner folk som börjar fylla 50 - otroligt vad tiden går fort), valvaka, dotterns grymma torrhosta nätterna igenom (jo, jag oroar mig och "hönsmammar" fastän hon är stor) och gårdagens tur- och retur London - första flyget ut, sista hem, har tärt på sömnkontot.

Det ska bli intressant att se vad det betyder för min kropp. Kanske ingenting. Jag har bestämt mig för att tänka så - att det nog inte gör så mycket...

Jag har ibland funderat över idrottsstjärnornas sömn. Tänk att gå och lägga sig inför ett finalpass i OS eller VM - somnar man lätt och sover man gott då? Jag skulle nog ha svårt att sova. Men nu är ju inte Lidingöloppet en OS-gren. Och jag är ingen stjärna. Så inatt tar jag helt klart igen en del.

Smitförsök

Jag ska bara. Jag-ska-bara-saker kan då och då förlänga arbetsdagen så att jag inte riktigt hinner träna. Underligt nog så sker det oftare när ett jobbigt pass väntar.

Planen idag var fem femhundringar i kör-så-det-ryker tempo och sedan skön, lugn och mjuk vattenlöpning med Ingmarie. Fem femhundringar är inte så märkvärdigt egentligen. Men ska-bara-sakerna hopade sig och jag var sent ute. Så sen att jag kom lagom till den förutbestämda hopp-i-plurret-tiden.

Men om jag hade trott att Tränare Nilsson skulle låta mig komma undan så lätt så trodde jag fel. Hon såg rakt igenom mitt smitförsök. Först intervaller, sedan vattenlöpning vidhöll hon. Så var planen och så fick det bli. Ingmarie väntade (=simmade) medan jag sprang.

Nåja, lite smet jag. Det blev bara fyra femhundringar. Men de kändes bra. Ännu bättre kändes vattenlöpningen. Ingmarie och jag babblade och bubblade som vanligt och taktiken lades upp inför lördagen.

Inget nytt egentligen

Man kan tro att det skett ett paradigmskifte. Från häl-isättningslöpning till fram- eller mellanfotslandning. Minimalism. Mindre stötdämpning i skorna. Eller rentav barfotalöpning.

Men enligt "the science of running"-bloggaren Steve Magness har coacherna hela tiden lärt ut ungefär samma sak, med subtila variationer.

Hur kom det sig då att skoföretagen började bygga tjocka kuddar under hälarna på löparskor? Började tävla i hur mycket stötdämpning de kunde klämma in i en sko. Hur kom det sig att en löpstil där rullandet från häl till tå rekommenderades gemene man och kvinna? För så var det för några år sedan. Steves underfundiga tolkning av händelseförloppet är följande:

Fram till sent 60-tal var löpning nästan enbart en tävlingsform. Vältränade, relativt lätta atleter sprang fort i tunna skor.

På 70-talet kom joggingvågen. Människor började springa för att komma i form. De var sällan lika lätta och nätta som tävlingslöparna. Joggarna sprang dessutom i ett tempo som låg närmre gång än sprint. När man går sätter man i hälen först.

Ungefär samtidigt som joggingvågen kom ny och hipp teknik som kunde mäta impact forces - de krafter som genereras i ett löpsteg. Som med all ny mätteknik var kunskapen lite tunn när det gällde att tolka resultaten och deras betydelse. Intrycket var att krafterna i ett löpsteg var mycket stora och tolkningen blev att löparskor ska vara så stötdämpande som möjligt för att förebygga skador. De tjocka stötabsorberande sulorna gjorde häl-isättning möjlig och nästan ofrånkomlig.

Pendeln svänger och minimalismen är här. Men är det alltigenom bra? Steve tycker sig se en del avarter och överdifter. En del skoföretag som beskriver nya sätt att springa som antingen har funnits hela tiden - särskilt bland eliten, eller är felaktiga rent biomekaniskt. Men jag ska inte sno hela Steves bloggtext (den är lång men läsvärd) - läs istället här.

Bakvänt

I de allra flesta fall intensifieras förberedelser när stora händelser närmar sig. Bröllopsbestyr, att planera en resa, pluggandet inför en tenta eller jobbandet inför viktig deadline. Ju närmre desto mer hektiskt.

Jag tror det är därför det känns så underligt. Det här med att vila inför ett lopp. Ett lopp som länge varit fokus och träningsmål. Näst sista veckan mindre intensiv. Sista veckan kav lugn. Bakvänt helt enkelt.

Trappa ner är i alla fall vad jag ska göra denna vecka. Några få intervaller. Lite vattenlöpning. Yoga.

Yoga kan också kännas lite bakvänd ibland. I alla fall för mig. Underliga positioner. Eller vad sägs om en stående hund med vänster hand hållandes höger stortå bakom ryggen. Den var helt klart för avancerad för att jag skulle greja den idag.

Huvudvärk

Att vakna med huvudvärk - det är ingen höjdare. Särskilt om man, som jag, visserligen varit på fest kvällen innan men hållit sig undan alkoholen. Efter två blöta kvällar i rad var det inget svårt alls att helt frivilligt agera chaffis till och från kalaset.

Kom ändå fram till att huvudvärken hade med festen att göra. En vätskebrist inducerad av intensivt skumpande på svettigt dansgolv. Ett par glas vatten och en extra stund i sängen gjorde susen.

Jag får tre sorters huvudvärk. Vätskebrist är den vanligaste orsaken. Näst vanligast är kaffeabstinens. Mer sällsynt är spänningshuvudvärken. Framkallad av psykisk anspänning. Den sortens huvudvärk är ingen ursäkt för att inte träna. Istället har jag upptäckt att en löprunda är bästa medicinen.

Huvudvärken över hur jag ska rösta har släppt. Jag har bestämt mig. En hjärtefråga får styra mitt val till riksdagen, en annan hjärtefråga får styra mig i lokalvalet. Nu återstår bara att promenera till vallokalen. Ska bara hoppa ur löparkläderna och duscha först.

Välvätskad

Intervaller på schemat idag. Tio stycken två-minutare på plant underlag för att få fartkänsla i benen. Om en vecka smäller det.

Just nu känner jag mig tveksam till att fartkänslan kommer att infinna sig idag. Gårdagskvällen blev lite väl välvätskad nämligen. Jag fyller på med mycket vatten och skjuter passet mot sen eftermiddag.

Tur att jag inte ensam använde alla glasen.

Hankatten är borta. Då fyller jag huset med sorlande honor. Kollegor och x-kollegor. Allt mellan himmel och jord avhandlas. Allra särskilt vår bransch och människorna i den.

Båtturen räddad av vältränad tant

Ett gäng indier på besök. Vi ska ta med dem på en båttur i Stockholms skärgård är det tänkt. Schemat är tight och taxin förbeställd. Vi är ännu lite senare ute än planerat.

Men. Ingen taxi väntar vid uppgiven adress. Istället ses taxin irrande på en gata några hundra meter längre bort - på väg att lämna området. Kvinna i högklackade stövlar (jag) sprintar efter taxin. Viftar och vinkar. Sex män, tre indier och tre svenska kollegor, tittar på. "Vad bra att vi har anneliten - vad bra att hon kan springa". Så antar jag att de tänker när de kliver in i taxin. Ingen säger något. Min kjol har åkt på sniskan. Vi hinner till båten.

Inre hastighetsmätare

Intervaller på schemat igen. I samma kuperade spår som förra veckan. Förra veckan 6 gånger 5 minuter med 1½ minuts ståvila. Denna vecka 8 gånger 4 minuter med 1 minut ståvila. Lite fler, lite kortare och med kortare vila alltså.

Jag tycker att det går fort idag. Visst är det tungt, men inte så tungt som förra veckan då benen kändes som stockar. Döm om min förvåning när Garmin efter avslutat pass talar om för mig att jag hållit ett lägre tempo idag. Så kändes det inte.

Den inre hastighetsmätaren är inte riktigt att lita på. Det som känns tungt och långsamt kan vara snabbare än jag tror - och tvärt om.

Taktik

Jag har sprungit fyra maror. Varje gång har jag sprungit hela sträckan. Nåja, kanske lite, lite gång vid de senare vätskekontrollerna.

Jag har sprungit fyra 3-milare på Lidingö. Varje gång har jag gått i uppförsbackarna från Abborrebacken och framåt.

Om elva dagar ska jag springa mitt femte långa Lidingölopp. Dags att fundera över taktiken. Om jag orkar springa i de sista backarna - ska jag då göra det? Vet att jag läst och hört att man tjänar på att gå. För att spara löparmusklerna. Samtidigt är det rätt självklart att det går fortare att springa än att gå. Förutsatt att man orkar. Orkar både uppför backarna, över krönen och ut på Grönsta gärde.

Kanske ger det sig av sig självt. Om jag inte orkar springa får jag väl gå.

En säl på toaletten?

Måndag. Min dag börjar med en inspirerande frukostföreläsning. Passion for Business nätverk presenterade Mia Törnblom. Jag erkänner att jag hade en och annan förutfattad mening om Mia. Som kom rejält på skam. Vansinnigt rolig var hon. Och inspirerande. Själva budskapet - vikten av att stärka sin självkänsla, har jag hört förut. Men att medvetet träna mentalt är inte direkt något jag kommer mig för till vardags. Nyttigt att bli påmind.

Kanske ska jag ta och prova några av Mias tips. Lägga mig till med en segergest till exempel. Typ Anjas säl. Att göras varje gång jag tycker att jag gjort något bra. Nåja, lite mer diskret kan man kanske vara. Mia föreslog en segergest som får plats och funkar i små enskilda utrymmen, typ på toaletten. En Anja-säl passar nog inte.

Det viktigaste är förstås att komma ihåg att berömma sig själv och att se sina styrkor - inte bara svagheterna. Och att inte "vara" sina prestationer.

Misslyckanden ska man dissa enligt Mia. Inte slösa några känsloyttringar på. På sin höjd känslokallt analysera. Framgångar ska man assa (förstärka känsloyttringen för att optimera hjärnans associationer). Det är bara att sätta igång träningen. Assa och dissa. Mia varnade för träningsvärk.

Applicerat på löpning så gör man bäst i att glömma de mindre bra passen eller den misslyckade tävlingen innan man ens fått av sig sina svettiga kläder. Dissa de eventuellt negativa känslorna. Segerns sötma, uppnådda mål eller lyckade träningspass däremot - de ska sugas på länge, länge. Assa framgångarna helt enkelt.

Mias senaste bok fanns till försäljning. Men föreläsningen var absolut inte ett enda långt säljsnack. Jag köpte trots allt inte. Självhjälpsböcker brukar förbli olästa hemma hos mig. Live är mycket bättre.

Långpass längs memory lane

Sofie har lärt mig att utnyttja transporter som träningsmöjlighet. Dagens transport, mellan mina föräldrar och mina svärföräldrar, gör jag till ett långpass. Det bjuds på lunch klockan ett. Jag lämnar mina föräldrars hus strax efter elva för att springa 25 kilometer. Hur tänkte jag? Grym överskattning av mitt långpasstempo? Eller kan jag helt enkelt inte klockan? När jag är nästan framme märker jag att mobilen ringer. "Klocka är kvart över ett - var är du?"

Jag drar upp tempot. Den sista kilometern går i rasande fart. Tänk vad man kan krama ur trötta ben om man bara har en anledning.

Innan mobilsignalen väcker mig springer jag på memory lane. Jag springer genom skogen - förbi Mulleskoleplatser, kojbyggarställen och indian-territorier.

Bitvis går färden genom skogen. På vackra skogsvägar. Jag möter inga indianer, bara en älg - en fjolårskalv

Jag tar omvägen förbi farmor och farfars gård. Numera är den en hästgård. Farmor och farfar fick fem barn - fyra pojkar och en dotter. Ingen av dem ville ta över gården. Det sägs att min farfar inte heller var bonde i själ och hjärta, men på hans tid fanns inte så mycket val.

Skogsvägen på väg mot Linnkulla - farmor och farfars gård.

Linnkulla. Här var jag mycket när jag var barn. Bara åtta kilometer från mitt barndomshem. Vågade inte gå in och fotografera framifrån - det är ju inte släktens gård längre. Till vänster vedboden. Till höger skymtar gris- och hönshus. Ladugården syns inte på bilden.

Skogsvägen byts mot asfalterad byväg som byts mot landsväg som byts mot stig uppe på rullstensås. Mobilen ringer. Jag är sen.

Långa backen

På besök i barndomshemmet och barndomsskogarna. Backpass står på programmet. Funderar lite på var jag hittar lämplig backe. Hagalundsvägen tänker jag. En sådan där skogsväg med grässträng i mitten - ett underlag jag gillar. Inte grässträngen, men hjulspåren. Tyvärr visar sig hjulspåren just i den backe jag tänkt mig vara fyllda med grovt makadam. Troligen för att vägen ska hålla för tunga skogsmaskiner. Avverkning på gång. Makadam är säkert bra för monsterdäck, men inte optimalt att springa på. Klar vrickningsrisk.

Bakvägen till Hinnäs då? Samma typ av skogsväg. I mitt minne finns en lång seg backe. I verkligheten är backen visserligen lång och seg, men mitt i finns ett långt plant segment.

Det får bli "långa backen" på vägen mot grannbyn. Asfalt får duga. Åtta varv gör jag. Kortare, men lite brantare, än min långa backe hemma. Benen lika tunga som under torsdagens intervallpass.

Jag springer hem genom skogen och förhandlar med mig själv. Ska jag ta de tunga benen som ursäkt för att skippa de tio korta backarna som också ingår i Tränare Nilssons plan? Kanske kan jag skylla på att lilla mamma väntar med maten? Nästan hemma bestämmer jag mig. Jag kör kortisarna uppför en brant, hundra meter lång backe. Höga knän i början, frånskjut på slutet. Styrketräning för löparben.

Efter duschen sätter jag mig vid dukat bord och äter mammas goda mat med hemodlade grönsaker. Åtta varv uppför långa backen i kroppen. Det kändes tungt då. Det känns bra nu.

"Jag tar disken"

Man skulle kunna tro att någon av tonårsdöttrarna frivilligt skulle ta på sig uppgiften att diska... Istället är det jag som anmäler mig. OK då - jag har en baktanke. Medan jag röjer upp efter middagen kan jag lyssna vidare på min bok.

Ljudböcker. Utmärkt sällskap på tradiga bilresor, bakom gräsklipparen eller med dammsugaren i högsta hugg. Numera ibland också under långpass. Långpassen gör mig ambivalent - musik eller bok? Övriga pass kör jag alltid med mig själv och mina egna tankar som enda sällskap. Jag tänker så bra när jag springer. Men till och med jag kan bli trött på mig själv. Alltså bra med distraktion under riktigt långa rundor.

Just nu finns Karin Alvtegens "En sannolik historia" i mina min lilla gröna iPod shuffle (som jag lärt mig lura så att den gör som jag vill - den är inte det optimala valet för ljudböcker). Hittills har jag älskat allt av Karin Alvtegen. Denna bok ändrar inte min uppfattning, i alla fall inte halvvägs - Alvtegen är en favvo. Just innan Karin lyssnade jag på Alice Munros "För mycket lycka". Noveller som träffar rakt i magen. Rekommenderas varmt. Också.



Två böcker jag tycker mycket om - den ena höjd till skyarna av kritiker (åtminstone i DN) den andra sågad. Att inte alltid följa DNs rekommendation är slutsatsen.

Ståvilesällskap

Många intervaller. Många ståvilor i sällskap av miljoner mygg. Minst hundra myggbett.

Många backar. Det blir så när intervallerna ska göras i kuperad terräng.

Mycket slem. Rester av förkylning som inte märks i vila men gör sig påmind i rörelse.

Dagens upplägg var sex intervaller à fem minuter och tio stycken kör-så-det-ryker-en-minutare. Det var lite trögt. Det rök inte så mycket. Men det gick.

Färdiggnällt?

Inte mycket gnäll från mig om min hälsenor nuförtiden. Har de månne slutat att gnissla och gnälla och är läkta nu? En liten knöl är kvar, men det gör nästan inte ont alls längre. Bara om jag klämmer hårt. Inte när jag springer.

Vad var det då som hjälpte? Tåhävningar? Njae, jag har fuskat rätt rejält med dem. Stötvåg? Kanske, men i så fall med en väldigt fördröjd effekt och ett underligt tidssamband.

Så vad kan det vara då? Kanske silikonet. Jag började äta kisel på tränare Nilssons rekommendation. Det ska stärka bindväv och senor hävdar hälsokostarna. Så mycket bevis finns nog inte. Och jag är väl mer av en "case report" än en klinisk studie med mitt n=1. Men det kan inte uteslutas att det är kislet som hjälpt mig. I alla fall är jag nästan bra.

Osynlig som en svart katt om natten

Jag har hunnit glömma hur mörkt det är när det är mörkt. Jag har hunnit glömma att smarta löpare tar på sig reflexväst. Eller åtminstone kläder med reflexdetaljer.

I svart långärmad funktionströja och kapri-långa svarta tights gav jag mig ut. Upptäckte snart att jag var ganska så osynlig. Fick lita till att mina vita vrister och fake-blonda hår lyste tillräckligt för att jag inte skulle bli överkörd.

Tänk att några ljusa sommarmånader kan få en att glömma mörkret.

Jag har egentligen inget emot att springa i mörker. På något sätt känns tempot snabbare. Men det är klart - vägvalen begränsas lite. Gatlyktor blir viktiga. Skogen går bort. Liksom de små otillgängliga dåligt upplysta och obefolkade passagerna. Jag är inte rädd. Men jag är inte helt orädd heller.

Äntligen

Jag har längtat.

Inte efter att "Biggest loser Sverige" ska börja. Vet inte vad jag ska tycka om programmet. Är det inspirerande för andra att ta efter bättre vanor? Eller är det lite av en freak show som får halvtjocka människor i TV-soffan att känna sig smala och ta en näve chips till?

Lite nyfiken hamnar jag ändå framför första avsnittet. Lätt utråkad blir jag. Och förvånad över hur lite råd och tips om träning och hälsa det innehåller.

Nej, det är yogan jag längtar efter. Min yogaklass har äntligen börjat igen. Och jag har avancerat från nybörjare till fortsättningsgrupp.

Jag hälsar solen. Igen och igen. Stående hundar, sköldpaddslyft, krigare, träd, plogar, fiskar. Jag känner mig utsträckt, syresatt och harmonisk.

Fyra tjejmilar

Alla som springer tjejmilen gör en bra prestation. För många är det en rejäl utmaning och jag är full av beundran för var och en som tar sig igenom loppet utifrån sina förutsättningar.

Men det är principiellt fel med lopp öppna bara för det ena könet. Så har jag alltid tyckt. Jag minns en tid när tjejer körde Vasaloppet med lös-mustach. Hur kunde det vara så att tjejer inte fick? Jag förundrades över den orättvisan redan som liten pojk-flicka. Numera är Vasaloppet och alla löptävlingar jag känner till öppna för tjejer. Till och med tjurruset får vi springa.

Jag kan förstå att det en gång i tiden fanns ett behov av tjejlopp. Men nu när det vimlar av tjejer i de tvåkönade loppen - är det då inte dags att skrota tjejloppen? Eller öppna dem för killarna. "Unisexmilen: Gamla tjejmilen, numera tvåkönad och dubbelt så rolig" - typ. Istället går det åt andra hållet, med skapandet av nya lopp enbart för tjejer. iForm-loppet är ett sådant exempel.

Lite olika fysiska förutsättningar har vi. Men det ordnas lätt med en dam- och en herrklass för de som är lite mer tävlings- och resultatinriktade. Det är inget skäl för separata motionslopp.

Att det behövs lopp som är mer "vi springer för det är kul"-betonade tror jag säkert. Man jag tror det behövs för killar också.

Två tjejer sprang två mil idag. I underbar natur och fantastiskt väder vid Hellasgården. Det är fyra tjejmilar det. Eller fyra löparmil. När jag springer är jag mer löpare än tjej.

Ingmarie springer så fort att hon blir suddig. Hon ger mig sådan energi, min tränare! Och det behövs inför en tuff vecka och efter den ofrivilliga snuviga vilan.

Inne på tjej(tant)mil nummer två denna soliga tjejmilsdag

Imorgon får det vara bra

Jag har bestämt mig för att imorgon är jag frisk. Och då ska jag springa. Dra frisk luft djupt ner i lungorna. Nu får det helt enkelt vara nog med snuva och träningsvila.

Jag har inte tränat sedan söndagens långpass. En frivillig och fyra ofrivilliga vilodagar senare kryper det i den nu hyfsat friska kroppen. Att näsan fortfarande är täppt och halsen lite rosslig ignoreras. Hade nog gett mig ut redan ikväll om inte LL hade varit så nära. Sådan brukar jag nämligen vara - optimistisk och snabbt på igen. Ibland går det bra ibland ger det långdragen hosta och annat skräp. Vill inte riskera att dras med förkylningsrester hela vägen fram till abborrebacken, så jag vilar i typ 16 timmar till. Imorgon. Då.

...än slank hon ner i diket!

När jag inte tränar kommer jag ur balans. Jag börjar missköta mig på flera plan där maten kanske är det tydligaste. Mackor istället för lunch. Glass innan maten. Småätande av diverse saker jag "hittar" i skåpen. Gamla halvskämda digestivekex istället för det där nyttiga äpplet som jag brukar välja. Välja för att jag helst vill ha.

Jag säger inte att jag äter supernyttigt när jag tränar, men definitivt nyttigare. Och det går liksom av sig självt. Lagad mat. Regelbundenhet. Om inte annat så för att få in träningen mellan måltiderna - inte för mätt, inte för hungrig.

Varför spårar jag ur? Om jag bara förstod det.

Feminist med surdeg

När Natalia Kazmierska säger att yoga-mattan är en kvinnofälla är det väl bäst för en slumrande feminist att låta den ligga hopprullad? Eller kanske inte? Visst finns det fortfarande gott om kvinnofällor (säkert mansfällor också) - gamla, nya och återerövrade. Just yogamattan tror jag dock är rätt harmlös i sammanhanget. Jag lät den ändå ligga undanstoppad idag. Inte ens lugn träning lockar i det snuviga tillstånd jag befinner mig i.

De delvis återerövrade kvinnofällorna tänkte jag läsa om i Marina Nilssons "Hemmafru 2.0", som jag snabbt klickade hem efter Miss Agdas tips. Att baka surdegsbröd anges i bokens beskrivning som ett av tecknen på tillbakabildning av frigjord kvinna mot den mer traditionella husmorsrollen. Hmm. Ska jag kanske slänga surdegen? Nä, så lätt låter jag mig inte definieras.