Utan folk

Jag var på ett intressant föredrag i onsdags. Om ledarskap. Av Mattias Lundberg som skrivit en bok med titeln "Jäkla människa". Bland annat.

Han drar en historia. Om sin norrbottniska vän som kommer fram till att allt vore mycket bättre utan folk. Enklare liksom.

Men Mattias, liksom de flesta andra, vill nog inte gå så långt. Hur kul vore det om det inte fanns några andra människor? Man skulle visserligen inte behöva anmäla sig till Stockholm marathon halvårsvis i förväg. Men man skulle få springa själv. Utan publik. Hur kul vore det?

Vi blir de vi är först i förhållande till andra människor säger Mattias. Och vi måste förhålla oss till andra människor hela tiden. Föredraget handlar som sagt om ledarskap och Mattias levererar karikatyrer över olika typer av medarbetare. Och ger tips på hur man som ledare ska förhålla sig till glidaren eller martyren till exempel. Mycket intressant. Och underhållande.

Jag tänker på Mattias föredrag i bastun, där jag befinner mig efter lite vattenlöpning med Ingmarie. Ingmarie är en människa jag inte vill vara utan. Vi pratar om stretching. Vi blir lite halvbryskt ombedda att prata tystare... Av en tant som uppenbarligen tycker att bastun vore bättre utan folk. Jag förstår hur hon tänker. Vissa saker ÄR bättre utan "folk". Men hon kanske kan basta hemma istället.

Kompis under bordet

Det bor en Sjöborre under mitt skrivbord. Den masserar min hålfot. Och det känns så bra.


Läste om den lilla massagebollen i senaste RW. Den hade hjälpt någon med plantar fascia-problem. Jag cyklade i ilfart till Stadium och slantade upp knappt 70 kronor. Så värt det!

Förtroende

Sofie luras. Min favoritspinninginstruktör alltså. "Tjugo sekunder kvar" säger hon. Jag klämmer ur det sista ur en intervall. Men Sofies sekunder känns och är tre gånger så långa som vanliga sekunder. Och hon har låtar som man tror är slut, men som börjar om. På så sätt får hon oss att prestera mer. Och jag går på det igen och igen. Förtroendet för henne och hennes träningsupplägg är orubbat.

Jag har funderat en del på det där med förtroende de senaste dagarna. Igen. Jag har en bok på sänghyllan som heter "Lita på din tonåring". Jag har inte läst den. Än. Min äldsta tonåring har bara tretton månader kvar av tonårstiden. Drygt. Hon och jag pratar om det där "att lita på". Jag litar på. Ändå finns oron där ibland. Som en djurisk instinkt. När oron kommer fram tycker hon att jag inte litar på.

Jag tänker tillbaka ett par år. Jag är på semester och sitter på ett matställe i Athen. På väg ut på öluff med familjen. Då ringer den nytillträdda VDn. Det blir ett underligt samtal. Han kräver att jag ska ha förtroende för honom och jag hävdar med bestämdhet (med ett par glas semestervin i blodet) att förtroende är något som växer fram. En känsla. Inte något som bara finns. Men jag är inte så säker egentligen. Är förtroende något man har tills motsatsen är bevisad? Eller är förtroende något som byggs upp med tiden. Jag tror det kan vara på båda sätten.

För Sofie har jag förtroende, trots att hon luras. Det är ju "bara" träning, inte allvar. Och jag litar på att hon kan få mig att ge det där lilla extra och bli så där härligt trött. Det blev jag av kvällens pass. Som alltid.

Blueberrys styrkeprov

Skrivbordslunch idag. På mitt kontor i stan. Lyxigt med Blueberry nära till hands. Men ack så svårt att öppna smoothie-flaskan. Nästan omöjligt faktiskt. Och jag som trodde jag var ganska stark.

Ångesten inför

När jag tränar på normalt brukar jag ha lite små-ångest inför vissa kvalitetspass. För att jag vet att det kommer att göra ont. Och för att jag oroar mig över att bli besviken på resultatet. Prestationsångest. Prestationsångesten brukar jag försöka tänka bort. Skärpa mig. Jag är inte elit och jag borde verkligen förlåta mig själv de gånger då det går sämre. Löpningen ska vara lustfylld. Om än kanske inte mitt uppe i en tung intervall.

Just nu är löpningen allt annat än lustfylld. Jag har ångest inför ett lätt trettiominuterspass. Det är inte själva löpningen jag är rädd för. Eller ens prestationen - jag vet att min löparkondition inte är på topp. Det jag är rädd för är att bli besviken på min hålfot. Men man måste ju våga prova som min tränare skrev i gårdagens pep-mail. Så jag går väl ut då.

Efteråt: jag kyler ner foten så som Ingmarie rekommenderat. Och det känns faktiskt ganska bra. Nu kanske. Kanske kan jag springa igen. Och kanske slipper ni fler bilder av min fot.

Aj!

"Du kommer särskilt att märka en övning som jag vet att du har svårt för." Tränare Nilsson har mailat ett U-tube-klipp till mig. Med lite stretchövningar som ska vara bra vid plantar fasciit. Jag blir givetvis nyfiken. Vad kan det vara för övning min tränare inte tror att jag grejar? Klarar inte jag det mesta?

Aj! Jag förstår direkt vilken övning Nilsson menar. Säkert lätt för de flesta. Men i mina ben gör det ont bara av att titta på. Tanken är att man ska sitta på knä med hälarna utanför rumpan och sedan luta sig bakåt/lägga sig ner. Aj. AJ! Jag som inte ens kan få ner rumpan mot hälarna.

Jag bestämmer mig i alla fall för att börja jobba med den övningen. Att jag är så utpräglat stel kan kanske tyda på att det är just den övningen jag behöver. Trots att det gör lite ont.

Sinuskurva

Igår hög på ett lyckat löppass. Idag låg. Ont i foten.

Mina känslor är som en sinuskurva just nu. Vår i luften. Spring i benen. Ont i foten. Bryta ihop, acceptera och komma igen. Jag återgår till alternativträningen. Letar efter tålamodet. Och hoppet.

Newton på G

Min tränare är i Albuquerque (jag får slå upp stavningen varje gång). Ändå är hon inte längre bort än ett snabbt mail eller sms.

Jag velar fram och tillbaka. Ska jag ge mig på det där 30-minuterspasset som är nästa steg i min långsamma återanpassning till löpningen? Eller ska jag vila? Foten är minimalt öm. Det är svårt att veta vad som är rätt. Vill vara försiktig. Vill komma igång. Vill vara ute i vårsolen.

Jag mailar. Ska jag? "Ja" tycker Nilsson. Och när jag ändå håller på med små pytte-pass kan jag väl lika gärna försöka mig på en ny invänjning i mina Newton? "JA" tycker Nilsson. Hon är ju liksom lite Newtonfrälst. Medan jag aldrig riktigt har fastnat i (för) de där skorna.

Mina Newton vinner inte skönhetstävlingar. Och än så länge har jag inte tävlat i dem löpandes heller.

Det känns mindre flåsigt idag, men trögt och långsamt. Klockan säger något annat. Jag springer i fem-fart utan att anstränga mig särskilt mycket. Det är ganska bra för att vara jag. I nästan sju kilometer flyter jag på. Ja, jag vet att man bara kommer sex kilometer på trettio minuter i den farten, men Newtonskor känns konstiga att gå i så jag springer några minuter till - hela vägen hem.

Och jag känner att jag snart är på banan igen.

(Löpar)kondition är en färskvara

Jag tycker att jag tränat på bra i alternativa former. Spinning. Vattenlöpning. Crosstrainer. (Nåja, ganska lite av det senare.) Ändå flåsar jag som en blåsbälg i hastigheter som innan skadan var andningsbekväma. Löparkonditionen tycks vara borta. "Bäst före" datum passerat för länge sedan.

I planen för den långsamma stegringen hade jag idag kommit till två gånger tio minuter. Skrattretande lite egentligen.

Min plantarfaschia gör sig lite påmind i början av varje pass. Jag tänker att asfalt nog är lite hårt och svänger in i skogen. Där möts jag av lera, stockar och stenar. Betydligt mjukare, men ganska ansträngande för fötterna. Det var nog inget bra val. Nu sitter jag här med lätt öm hålfot och tänker att nästa pass - 30 minuter på raken, får bli på jämnt underlag.

Löpare i bilen

Jag funderar lite över de där dekalerna. Barn ombord. Hund i bilen. Kul för er tänker jag. Men vad menas? Att jag ska köra annorlunda? Jag som alltid gör mitt bästa för att inte köra på andra bilar, och hittills har lyckats rätt bra.

Utom den gången när jag som 19-årig au pair i Massachussets körde familjen Wienekes bil rakt in i postbilen. Isgata. En rejäl smäll, men turligt nog inga brevbärar- eller hundskador. Jag hade Witchy, en matglad och smitglad labrador, i bilen. Ingen dekal i världen (hund i bilen eller brevbärare ombord) hade förstås hjälpt.

Jag har inte tänkt börja tillverka dekaler med "löpare i bilen" eller "träningsnörd ombord". Trots att de kanske skulle gå att sälja. Varsågoda. Fånig affärsidé bortskänkes.

Curlingmammans pausgymnastik

Dags för steg två i den försiktiga återgången till löpning. Fem minuter lugn löpning. Fyra gånger. Med gångpauser mellan. Det har tränare Nilsson bestämt. Jag gjorde nästan så. Men bara nästan.

Curlingmamman hämtade tonårsdotter som glömt både busskort och mobil. Curlingmamman hann därför inte springa hela passet innan den inbokade body pumpen. Två "intervaller" blev det. Sedan pausgymnastik med skivstång och hantlar. Och så två intervaller till. Så får man pussla ibland - när man är curlingmamma. En lätt träningsberoende sådan.

Vättern runt istället?

Något slags rekord är det. Tre spinningpass på en vecka. Kanske läge att planera om och byta maraton mot Vätternrunda? Om det inte var så att det redan är fullt...

Foten ville inte springa idag. Eller jag ville inte springa på den. Jag är så försiktig nu så den lilla lilla känning som följde på gårdagens löptest blev till omplanering och cykelskor istället för löparskor. Jag tar en dag i taget.

Framför näsan

Mitt framför näsan på mig snor en bil parkeringsplatsen jag stod och väntade på. Jag får åka till en annan parkering och gå en bit. Nåja.

Mitt framför näsan på mig snor en kvinna det sista löpbandet på gymmet. Hon lägger sin jacka på bandet, går och fyller sin vattenflaska, kommer tillbaka och ställer sig och knyter skorna på bandet. Där står jag med fylld vattenflaska och knutna skor och känner mig snopen. Men för en gång skull är jag tyst.

Idag är dagen när foten ska testas. Försiktigt. Tio en-minutersintervaller (om man nu kan kalla försiktig jogg för intervall) blandade med gång. Jag tänker mig att göra testet före mitt bokade CXworx-pass. Därav väntan på ett ledigt löpband.

Foten är hårt tejpad. Det känns inte helt bekvämt. Men oj vad mina ben vill springa! Oj vad steget känns lätt. Jag sansar mig. Så här efteråt, med tejpen borttagen, är jag inte säker på att jag var mogen. Lätt öm i hälen är jag. Men jag väntar till imorgon med att bedöma. Håller hoppet uppe.

Kan man älska flera?

Jag såg ett program på SVT (finns på play) om månggifte för några dagar sedan. Polygami i Afrika och något arabland (minns inte vilket) där män hade flera fruar, men aldrig tvärtom. Känns som kvinnoförtryck. Polyamori i USA, där det i vissa fall var kvinnor som hade flera män i sitt hus. Mer jämställt och frivilligt kanske, men alltihop känns ytterst underligt och avlägset för mig.

Jonna. En spinninginstruktör jag inte kört för på väldigt länge. Det är inte kärlek vid första tramptaget. Jag tycker början av passet känns mesigt. Men så sakta byggs det upp och blir mer och mer intensivt. Mot slutet vråljobbigt. Och när Jonna under en stående intervall spänner ögonen i mig och utmanar mig - "du skulle bara våga ge upp" säger blicken. Då. Då är det kärlek. Spinninginstruktörskärlek. Jonna och Sofie. Jag älskar dem båda. Som instruktörer.

Återfall

På tunnelbanan hem försöker en berusad man sälja Situation Stockholm. Det går inte alls. Och det ska inte gå. Jag tycker ändå synd om honom. Väldigt synd. Att falla tillbaka in i ett destruktivt beteende. Att kämpa mot ett starkt beroende. Så många människor med trasiga liv.

Mitt återfall, lite senare på kvällen, är av helt annan karaktär. "Jaså minsann" säger Sofie (min favoritinstruktör). "Var det inte du som skulle sluta med pump och börja träna på gymmet?" Det mycket effektivare gymmet... Hmm. Jag skrapar lite med foten. "Gymmet har liksom inte blivit av. Och då kanske pump är mer effektivt än inget" erkänner jag. Jag tänker att jag nog ska vara lite mer försiktig med kategoriska uttalanden i framtiden.

Om jag räknar medaljerna

Jag blickar framåt. Jag bokar lopp. Samma gamla invanda. Man kan ju inte springa New York marathon varje år. Eller det kanske man kan. Men jag ska inte. Istället lägger jag drygt 1000 kronor på Midnattslopp och Lidingölopp. Utöver de pengar jag tidigare betalt till Stockholm marathon och Kungsholmen runt. Lopp jag inte vet om min fot kommer att vara redo för.

Midnattsloppets anmälan är enkel. Namn och födelsedata så hittar systemet mig som gammal trogen Södermalmssommarnattlöpare. Lidingöloppets anmälan kräver mer fylleriövningar. Vad hade jag för placering förra året? Hur många lopp har jag sprungit tidigare? Det första svaret söker jag fram på internet. Fråga två, ja då räknar jag helt enkelt medaljerna.



Sex stycken från modern tid och 30 kilometerslopp. Varav den näst sista är i silver. (Jag är fortfarande sur på mig själv för att 2011 års medalj blev en bronspeng, trots god fysik och fantastiska yttre omständigheter men med bristande motivation - det duger inte). Två medaljer är från början av 2000-talet och ett hälften så långt lopp. Femtonkilometersvarianten. Jag undrar om den rätta siffran i antal lopp är sex eller åtta. Jag skriver sex. Det är ju ändå K30 jag anmäler mig till. Och tänker att jag ska ta silver i år. Med marginal.

Ge honom en chans

Ingen klass är bättre än instruktören som instruerar den, skrev träningsglädje. Extra sant när det gäller spinning. Med tillägget att ett spinningpass inte heller är bättre än instruktörens musiksmak. Jag gillar Sofie och hennes musik. Nej. Jag älskar Sofie. Som spinninginstruktör alltså.

När jag kommer in i salen står en man framme vid instruktörspodiet. Cykelbyxor runt smala ben och ganska stor mage. Han fipplar med en dator som är kopplad till stereon och han dricker ur en flaska som vilar i instruktörscykelns flaskställ. Jag blir så besviken. Var är Sofie? Sedan tänker jag att jag måste skärpa mig. Jag har aldrig cyklat för Bosse, som jag gissar att det är, förr. Men jag vet att hans pass brukar vara nästa lika fullbokade som Sofies. Jag borde ge honom en chans. Varje instruktör är värd en chans. Och utseende kan bedra. Humlor kan flyga.

Just när jag har accepterat läget kommer Sofie in i rummet. Och Bosse packar ner sina grejer. Han hade visst kört ett extrainsatt pass timman före. Ett pass som inte brukar finnas på schemat. Därav min förvirring. Jag bestämmer mig för att ge acceptansenergin som extra energi på Sofies pass istället. Jag kör extra hårt. Jag älskar Sofie extra mycket. Och hennes musik. Bosse får kanske en chans en annan gång.

Borde

Varför? Eller egentligen varför inte? Varför gör jag inte yoga när jag vet att jag borde? När jag vet att det känns så bra och är så nyttigt för min stela kropp. Det är lite obegripligt att man skippar sådana saker. Människan är av naturen lat hävdar vissa. Men hur kommer det sig då att jag (för det mesta) har så lätt för att springa? Eller gå på spinning? Inte så mycket "borde" där inte. Jag bara gör.

Idag kom jag mig i alla fall för att göra det jag borde göra ofta. Hemmayoga. Och mina stela vader sträcks ut i många "downward dogs". Stela vadmuskler som drar och sliter i min plantar-fascia. Välbehövligt alltså. Jag utmanar mig själv. Varje dag denna vecka. Så det så.

Mycket tjat om min hålfot just nu kan man tycka. Nästan så att jag skäms för min fixering. Men jag är inte värst. Jag hittade nyss en blogg som bara handlar om trilskande plantar fasciit-fötter. När jag ser hur länge den bloggen funnits slår jag tankarna på ett smygtest, innan naprapat-besöket, ur hågen. Här gäller det att vara försiktig. Så att bloggen kan återgå till att handla om löpning igen. Som den borde.

Tiden läker långsamt

Ännu en långpass-passande söndag passerar. Utan att jag springer långpass. Utan att jag springer alls.

Ännu en vecka av alternativträning. En blandning av spinning, vattenlöpning, core och pump.

Mindre än tolv veckor till Stockholm marathon. Tre och en halv vecka av alternativträning bakom mig och minst en vecka till av löpvila framför mig. Max tio veckor av maratonträning får plats om jag blir friskförklarad vid nästa naprapat-date. På fredag är det dags. Igen.

Jag har samlat på mig massor av löplust. Och jag har bett min tränare fundera på upplägg för återgången till löpningen. När jag blir friskförklarad. På fredag.

Lite säckig

Min gamla baddräkt. Hur mycket jag än tycker om den, med sin glada röd-orange färg och små blommor, så måste jag konstatera att den säckat ihop. Tyget är så där tunt och oelastiskt. Så där som det blir efter många timmar i klor-blandat vatten.

Min kropp. Den är funktionsduglig och jag tycker om den också. Men liksom baddräkten har den blivit lite säckig med åren. Så jag förstår damen som hjälper mig välja ny baddräkt när hon föreslår en som lyfter bysten lite och formar. Byta kropp mot en ny och mer stunsig kan jag ju inte. Men köpa en baddräkt som håller in lite här och där - det går alldeles utmärkt.

Min nya baddräkt är kanske inte lika färgglad som den gamla, men jag tycker den är snygg.

Premiärdoppet för nya baddräkten blir i Eriksdalsbadets 50-metersbassäng. I sällskap av Lisa går vattenlöpningstiden fort och jag vill inte gå upp fastän jag måste. Måste för att jag är så kissnödig (vattenlöpning har den effekten) och måste för att jag har en tid att passa. Lisa är så himla rolig att prata med. Vi konstaterar mer än 20 års åldersskillnad. (Lisa behöver ingen baddräkt som formar och håller in). Jag konstaterar att det är väldigt spännande att möta Lisa. Löpningen och bloggandet har lett mig till människor jag aldrig skulle ha träffat annars.

Fyll på!

Fyll på drivmedel. Displayen i min bil säger till mig på skarpen. Jag stannar och tankar på väg till kvällens pass (pump igen...). Jag tankar aldrig förrän bensinen nästan är slut och det har hänt att jag fått soppatorsk. Som tur är är bilen ingen disel.

Min kropp är nog mer åt diselhållet. Jag vet att den inte mår bra när den inte får energipåfyllnad regelbundet. Ändå slarvar jag. Som idag. Lunch vid 11.15. Sedan ingenting. Och ingenting. Innan kvart i 7. Och då var jag hungrig. Så hungrig att jag vräker i mig vad jag råkar komma över och i överkant mycket. Har jag tur, som idag, finns nyttig mat i min närhet. Men det är mer tur än skicklighet. Jag behöver bli skickligare. Mer välplanerad. Ta med mig mellanmål till mitt kontor i stan. I mitt gamla liv fanns företagets fruktkorg som räddare i energinöden. Som egenföretagare får jag nog lära mig att själv packa ner en frukt eller två.

Byxlös

Den där känslan. När man känner att något är fel men inte kan sätta fingret på vad. Den känslan hade jag när jag kastade mig i bilen för att snabbt ta mig till kvällens spinningpass.

Halvvägs inser jag att jag inte har några byxor på mig. Eller jo. Jag har mina något oversized sweatpants som överdragsbyxor, men inga capri-långa tights under. De ligger kvar hemma. Jag vänder bilen och ringer Huddingehallen. "Jag blir sen men snälla släpp INTE min plats" vädjar jag. "Jag glömde ta på mig byxor..." Jag hör själv hur det låter. Men receptionisten är snäll. Det finns ovanligt nog ett par avbokningar redan, till Sofies alltid så fullbokade pass, så jag får behålla min plats trots sen ankomst. Jag rusar in i spinningsalen 2 minuter i. Min favoritcykel är upptagen. Jag hinner inte gå på toa.

Sofies lilla dotter har bokstavligen sugit musten ur hennes iPod. Sofie har letat fram en gammal skiva istället. Ett gammalt pass från 2008. Musiken rullar igång. Jag trampar. Och fokuserar på här och nu. Jag har capri-långa byxor på mig och passet är alldeles underbart inspirerande och svettigt.

Foten i kläm

Jag tänker på den käcka floskeln "foten i kläm? Jajamensan". För trots domen om ytterligare två veckors löpvila är jag på ganska gott humör när jag lämnar naprapat-Stefan. Han har den effekten på mig.

Vid mitt förra besök var jag rätt säker på att dagens besök skulle vara det sista. Att Stefan skulle friskskriva min fot och tillåta mig att genast snöra på mig löparskorna. Så bra kändes det. Men det var innan pjäxorna. Innan jag satte foten i kläm.

Jag hyr slalomutrustning. Med de få åktimmar jag gör är det det vettigaste. Men ibland är jag ännu vettigare och tar med mig mina egna, underbart sköna men svårknäppta pjäxor. De som är från en tid då lila var modefärgen i pisten. Men så smart var jag inte den här gången. Paketpris hos uthyraren och jag kunde lika gärna hyra allt tänkte jag. Dumt.

Uthyrarkillen höll på att åka på en propp. När första pjäxparet visade sig vara för stora tog han fram ett par med någon Disneyfigur på. "Nähä du, några barnpjäxor ska jag INTE ha" sa jag strängt. Min käre make föreslog en matpaus... Men. Med lågt blodsocker och sur min lyckades jag till slut få uthyrargrabben att få fram ett par VUXEN-pjäxor som passade. Att det var näst intill omöjligt att få ur och i mina fötter - med rätt höga fotvalv, orkade jag inte bry mig om. När foten väl var på plats satt de som en smäck.

I och ur pjäxorna ska man ganska många gånger. Med dessa fick det ske med våld. Och det gjorde ont i hålfoten. Varje gång. Foten i kläm? Ja.

Vi konstaterar att jag är sämre. Vi konstaterar att det nog är pjäxvåldet som är förklaringen till bakslaget. Stefan tar till stötvågen. Det gör knappt ont alls. Långt ifrån känslan jag minns från sommaren 2010, när stötvågsapparaten dunkade på min ömmande hälsena.

Hur som helst så var det inte pjäxorna som var början på problemet. Vi konstaterar att jag behöver stretcha vadmusklerna. De är korta och kan nog vara roten till det onda. Bra tänker jag. Då har jag något att jobba med. Inte bara passivt vila (=alternativträna).

Be careful out there. Glöm inte att stretcha.

I Stöten

Foten vilar i en slalompjäxa. Snön glittrar i sportlovssolen. Låren värker av mjölksyra. Afterski-ölen är kall och god. Bloggen ligger lite i träda.