Jag lovar...

The world is full of good intentions. Mitt liv likaså. Många saker tänker jag att jag ska börja med. Eller sluta med. När jag går från det årliga tandläkarbesöket bestämmer jag mig för att tandtråda varje dag. Det håller en vecka – max. (Det är inte så att jag aldrig tandtrådar, jag klarar bara inte av att göra det varje dag). Jag slutar äta godis, drar ner på kaffekonsumptionen, bestämmer mig för att göra hemmayoga, hemmacorestyrka, stretcha framför TVn osv. Vad blir det av det? Brutna löften och övergivna intentioner… Annat är det med löpningen. Den har jag svårt att låta bli.

Folk runt omkring säger ”Vad duktig du är som springer”. Jag känner mig inte duktig, det är bara något jag gör, för det mesta utan att behöva övertala mig själv. Visst händer det att jag inte har någon lust. Men att helt tappa tråden och sluta springa – risken för att det ska hända känns liten. Tänk om tandtråden var som löptråden - vad lätt det skulle vara.


Vi närmar oss nyår – fantastiskt läge att göra om sitt liv, eller? I alla fall tycks många se årsskiftet som den ultimata och enda (?) tidpunkten att lova sig själva förändring och träningslokalerna blir snabbt överfulla. Jag blir lite irriterad när det blir trångt på mina pass (ja, vaddå jag var ju där först :-)) och tänker elakt ”ni kommer i alla falla inte att orka hålla i”. Å andra sidan vore det ju bra om fler gjorde träning till en skön vana…

En miss som i alla fall jag gör när jag lovar mig själv att sluta med/börja med något är att tänka att det är allt eller inget som gäller. Ett felsteg så är det förstört och ingen idé att fortsätta. En annan miss jag gör är att tänka ”eftersom-jag-börjar-imorgon-ska-jag-ta-sista-chansen/slipper-jag-idag”-tanken. Undrar just om jag är ensam om dessa tankevurpor.

Nä, nu ska jag göra lite hemmayoga och sen ska jag tandtråda...