söndag 20 december 2009

Mina energifabriker gillar knäck

Läser bekymrad om ett klimatmöte som inte tycks ha kommit fram till särskilt mycket. Vass DN-penna skriver att mötet handlade mer om hur man ska sammanträda och i vilken ordning frågorna ska tas upp och mindre om sakfrågorna i sig. Resultatet beskrivs som ett tandlöst dokument utan juridiskt bindande åtaganden. Undantaget är att alla är överens om att regnskogen måste räddas och att det ska göras med en finansiell mekanism där i-länder ersätter u-länder för att stoppa skogsskövling.

Det är inte för att minska koldioxidutsläppen jag vill optimera mina benmusklers energieffektivitet. Den lilla mängd koldioxid jag puffar ut under en löprunda lär inte vara av betydelese. Nej, jag vill springa maraton fortare och helst utan att det är alltför plågsamt. Nyckel är att bygga så många energifabriker, mitokondrier, som möjligt i så många muskelceller som möjligt och att kunna jobba aerobt. Anaerob förbränning, som inte använder syre alls, är kortsiktig (cellerna "stänger av" när de blir mjölksyre-sura). Aerob förbränning är mer av en evighetsmaskin, så länge den får bränsle. Aerob förbränning kan utnyttja både glukos och fett och är bränslesnålt - den ger ett mycket större energiutbyte per glukosmolekyl. Aerob förbränning är som en Toyota Primus och anaerob dito som en gammal Cheva. På en liter bensin kommer de olika långt.

Så hur proppar man sina muskelceller fulla med mitokondrier? Det är här LSD ska göra underverk enligt förespråkarna. Long slow distance... Lång tids syrebaserat arbete utan att en enda muskelcell surnar. Hjärtfrekvensen visar vägen och den ska vara i det lågintensiva området, ungefär 50 slag under maxpuls. Det är här det blir svårt för mig - jag trivs inte i så låga tempon som min hjärtfrekvens anger. Tydligen ska det bli bättre med tiden. Efter sex veckor eller så ska man kunna springa lite fortare med bibehållen låg puls. Bestämde mig idag för att ge LSD en rejäl chans - i sex veckor ska jag köra lååångsamma långpass och bygga massor av energifabriker.

Om jag har svårt att hålla en låg puls i vanliga fall så var det ännu värre idag! Att pulsa i snö eller halka runt på oplogade, upptrampade cykelvägar är svårt att göra utan att hjärtat pumpar lite fortare, av ansträngning och av ilska. Jag siktade på 100 minuter LSD, det blev 110 minuter och några hjärtslag för mycket. Har nog aldrig rört mig så långsamt framåt springandes (är osäker på om förflyttningssättet ens kan kallas "att springa").



Jag har nyss matat alla mina mitokondrier - gamla och eventuella nya - med nykokt knäck. Det tror jag de gillar! En perfekt blandning av socker och fett...

2 kommentarer:

Ingmarie sa...

Åh vad gott! (Man får akta tänderna bara...) Få se hur det blir när du väl fått göra ditt test. Kanske du "får" springa lite fortare trots allt. :-)När det gäller klimatmötet kan man nästan inte göra annat än att gråta. Och fortsätta vara så miljövänlig som möjligt själv. Cykla, gå, springa, äta vego, återvinna...

Petra sa...

Jag är likadan - har GRYMT svårt att hasa fram som jag anser att LSD-tempot är :) Men man lär sig, antar jag...