4000 hammarslag

Så. Nu har jag påbörjat shock-behandlingen av min högra hälsena. Under våren blev det inte av - ville inte vila mer än jag redan tvingats göra. Jag hade ju en mara att springa. Inför Lidingöloppet tar jag tag i problemet. Det känns inte möjligt att kuta backe upp och backe ner med en sena som gnäller och gnisslar så fort det lutar lite. I kroppens gnäll finns ett budskap tänker jag. Ett budskap om att något nog inte är riktigt som det ska. Dags att lyssna?

Min hälsena har visserligen inte skrikit rakt ut. Mest smågnällt. Jag har kunnat träna, om än inte helt som jag vill. Jag har hoppats att alla excentriska tåhävningar ska ge resultat. Jag har hoppats att det onda ska ge med sig av sig självt. Men icke.

Lite lätt motvilligt klev jag så in på Stefan Löwenborgs mottagning i Vasastan. Det har sagts mig att stötvågsbehandling kan göra förbenat ont. Stefan klämmer och känner på min hasselnötsstora knöl. Ärrvävnad. Pågående inflammation. Hasselnöten ska mosas. 4000 slag med en pistolliknande grunka.

En metall-pistong drivs med tryckluft (tror jag) och slår med hög frekvens mot den skadade vävnaden.

Teorin är att skadan ska slås upp och en mer effektiv inflammatorisk process startas. En som leder till läkning.

Slagen känns. Det är INTE skönt men jag står ut. Jag bävar lite inför måndagens behandlingsomgång. Tills dess löpvila. Stefan rekommenderar wet west som alternativ och jag anar maskopi. En hemlig pakt mellan naprapaten och min wet west-sålda tränare Ingmarie månne? Det var i alla fall hon som rekommenderade mig att gå till just Stefan.