Anfall bästa försvar?

Ny date med tränare Nilsson. Denna gång i löparkläder. Runt Årstaviken går färden. Vi kringelikrokar lite på några skogsstigar på Årsta-sidan för att utöka sträckan och löptiden lite.

Obligatorisk kisspaus. Alltid när Ingmarie är med. Vi kryper in bakom varsin buske längs den ganska öde stigen. Förbi passerar en kvinnlig joggare med två små lösa hundar. Hundarna får syn på mig och springer fram och hälsar där jag hukar i grönskan. Hundarna verkar rätt ofarliga och jag blir inte rädd. Jag blir inte arg heller. Jag säger ingenting. Joggardamen däremot - hon får ett utbrott. Börjar gorma om att det inte är konstigt att hennes hundar springer på mig när jag gömmer mig så där konstigt i skogen. Dessutom är hon arg för att hennes hundar kommer att äta upp min äckliga skit... Men! Jag kissade ju bara.

Vi springer vidare. Vi spekulerar i joggarens beteende. Vi gillar att prata om beteenden, Ingmarie och jag. Varför vi är som vi är och varför andra är som dom är. Och hur man kan förändras och utvecklas om man vill det. Vi kommer fram till att joggaren nog trodde att hon skulle få skäll för att hennes hundar sprang på mig. Hon gjorde snabbt om situationen till att det var mitt fel och tog till anfall-är-bästa-försvar-taktiken. Vi kommer snart ikapp hundekipaget och förklarar vår ståndpunkt - att man faktiskt får ta kisspauser. Vare sig man är människa eller hund.



Rundan går i lugnt tempo. Benen känns hyfsat återhämtade så här dryga veckan efter maran. Men det är ändå försiktighet som gäller. Några dagar till.