Kanaler att följa

Mobilens larm inställt på klockan 6. Allt för att hinna träna innan frukost och innan mötet som jag och några kollegor åkt hela vägen till Utrecht för. Det spartanskt utrustade hotellgymmet lockade inte särskilt mycket och sängen var skön... Nehej, det duger inte - upp och hoppa!

Klev in i gymmet strax före 7. Den enda crosstrainer var upptagen. Den enda trappmaskinen trasig. Kikade ut genom gymfönstret och funderade. Genom fönstret såg jag kanalerna. Och jag stack ut.

Trettiofem minuter härlig morgonlöpning i pittoresk miljö. Den ena kanalen ledde till den andra och jag följde små cykelvägar och stigar längs dessa. Vackert och rofyllt. Underbart men kort. Hade jag vetat vad som väntade hade jag enklare och tidigare hoppat ur sängen.

Kanske skulle man ta och flytta hit - och bo i en husbåt. Och bara springa på platt mark.

Obligatorisk väderkvarn.

Utrecht är en väldigt mysig stad. Väl värd ett besök. Just idag förberedde sig staden och hela Holland för fest. Jag tror det var drottningens födelsedag som skulle firas. Vi åkte hem. Vår kung fyller ju i dagarna... Nåja, om jag fick bestämma skulle vi inte ha någon kung. Och inget dyrt prinsess-bröllop heller.

Next door

Har aldrig tidigare bott så nära ett gym som jag gör nu. Två dörrar bort från mitt hotellrum i holländska Utrecht ligger fitness center. Tyvärr ett undermåligt utrustat sådant. Inget löpband. Budgetvarianter av crosstrainer och trappmaskin, en av varje. Och ett par andra maskiner som jag är lite osäker på vad det är.

Kan detta vara en simplare powerplate-variant månne? Måste testas!

Springa ute? Njae, bor mellan en järnväg och ett kongresscenter - känns inte så charmigt. Jag ställer klockan och gör det bästa av gymmet. Om inte annat kan man ju göra lite utfallssteg och hantelövningar. Och tåhävningar förstås - de eviga och förhoppningsvis hälsene-helande.

Spinna sig i löpform

Av någon anledning har spinningen på mitt gym bytt namn till cykling. Jag vet inte varför. Det är samma cyklar i samma sal med samma instruktörer. Och ungefär samma pass. Eller samma och samma. Min favorit-ledare alla kategorier - Sofie, gör aldrig samma pass två gånger. Hon har ett gäng skivor med sig och kör på inspiration. Samtidigt som hon inspirerar till stordåd. Eller i alla fall till hård träning.

Jag läste i RW för ett par år sedan att spinning inte är helt optimalt för löpare. Det stod något om att man tränar muskler som motverkar löparmusklerna. Jag har haft lite svårt att tro det. Och jag är ju inte direkt elit, så jag har spunnit på. Inte jätteflitigt kanske, men ibland. Denna vår har det blivit lite mer. När löparkroppen krånglar blir alternativträning räddningen.

Att man kan vara snabb löpare trots (eller på grund av) spinning finns det goda bevis på i blogg-världen. Springa-mera Jenny och Orka-mera Anna är talande exempel på snabbspringande spinnare.

Hur ska man då spinna om man vill bli en bättre löpare? Hög kadens och lågt motstånd säger tränare Nilsson. I teorin låter det bra, men när obarmhärtiga Sofie säger "lägg på nu då - krafter sparar vi inte på här inne" och "tuuungt sa jag ju!" - ja då lyder jag. Och svetten droppar.

Shock wave therapy?

Ska jag eller inte? Våga shock-våga? Velar lite fram och tillbaka.

Min hälsena har ju krånglat ett tag nu. Alternativträning och excentriska tåhävningar har nog hjälpt en del och jag kan springa hyfsat nu. Men helt bra känns det inte. Senan gör sig mest påmind i början av passen, och riktigt ont gör det om jag försöker dra upp tempot. Tusingar och backintervaller vill jag helst inte höra talas om just nu.

Pratade en stund med Ingmaries stötvågs-man Jonas idag. "Inget att leka med det där med hälsenor - kan bli kroniskt" sa han. Samtidigt konstaterade vi att mina symtom ändå är relativt milda. Hittills. Behandling nu innebär tre veckor av lugnare, mestadels alternativ, träning. 48 timmars träningsvila efter var och en av tre behandlingar. Inga långpass. Känns inte som om det passar in i mitt träningsupplägg inför Stockholm maraton. Tar mig runt gör jag kanske ändå, men det var ju inte riktigt det som var grejen.

Å andra sidan kanske jag inte kommer att springa särskilt fort i alla fall, med en öm hälsena. Som lär vara ännu ömmare efter 42 kilometer. Om den ens vill vara med så långt.

Själva behandlingen låter inte direkt njutbar. 2000 pulser, 8 per sekund à 2.5 bar. En liten pistong som hamrar och hamrar mitt på min ömmaste punkt. Men effekten är vetenskapligt bevisad (I like) och klart bättre än excentriska tåhävningar två gånger om dagen i tre (!) månader.

Så vad ska jag välja? Chansa på att mina milda symtom inte förvärras? Eller våga mig på stötvågorna? Jag måste nog sova på saken. Och överlägga med tränare Nilsson.

Hur hinna med sista studsen?

Det är inte alltid lätt att få in träningen i tillvaron. Transportlöpning och att jämka lite med arbetsdagarna är nästan ett måste för att få till det i veckorna.

Långpass så här nära maran är lååånga. Och tar mycket tid.

The last bounce. Jag upptäckte Bounce i och med deras första Dansens Hus-föreställning "The Score". "Gökboet" är favoriten. Nu gör de sin sista show - i Globen. Givet att jag ville vara där. Med döttrar och man söndag eftermiddag. Fantastiskt. Smart koreografi, duktiga dansare, akrobatik och skönhet. Och lite sorgligt. 30-plussare som "pensionerar" sig från dansaryrket. Kropparna har tagit stryk och motivationen har minskat.

En långpass-slot hittade jag i helgens schema. Tidig söndag förmiddag. Det blev till att ställa klockan för att hinna. Tränare Nilsson satte gränsen - inte mer än tre timmar. Jag tror aldrig jag sprungit tre timmar på träning, så att hålla det var inte svårt. 2.40 blev det och nästan 3 mil. Jag hade inte orkat en meter till. Maran är lite längre än tre mil...


Ett veck på strumpan kan skava sönder en lilltå... En liten del av min kropp som tagit lite stryk. Lyckligtvis snabbt läkt.

Musei-hopping

Dagen vikt för musei-besök med väninnorna T och M. Vi hade inte bestämt vilka museer vi ville besöka. Nationalmuseum med sin Rubens och Van Dyck-utställning kanske. Eller moderna. Det fina vädret avgjorde. En promenad längs Strandvägen - via Svenskt tenn - till Liljevalch vårsalong löd planen.

Väl på djurgården uppmärksammade vi att Nordiska museet hade en utställning om mode. Passar oss tänkte vi. Nåja, småintressant, men ingen höjdarutsällning.

Framme vid målet - Liljevalchs. Vårsalong? Näe, den slutade för fyra veckor sedan. Och jag som tycker att jag alldeles nyss såg annonsen... Istället betraktade vi fascinerade små, små målningar i rena, dämpade färger av Rita Lundquist.

En av Ritas bilder. Mycket avskalat. Bilderna tilltalade mig. Vill gärna äga - men de kostar nog...

Lunch på blå porten - en riktig pärla, särskilt när vädret är fint, som idag, så att det går att sitta på innergården.

Färjan till slussen och fortsatt promenad till Mosebacke. Ms barndomsväninna hade vernissage tillsammans med andra konstnärer. De delar ateljé. Blandad kompott och mycket intressant att se vad duktiga amatörer åstadkommer.

Mycket konst och mycket prat med mina underbara väninnor. Sol. En härlig lördag helt enkelt.

Ofrivillig hare

Steg bakom mig. Löpare som inte vill springa om, men som jag inte heller springer ifrån. Stressen kryper på och jag ökar farten lite. Fortfarande jagad. Efter cirka tre kilometer dyker förföljaren upp jämsides och säger: "Jag ska svänga av här - tack för bra draghjälp". Snopen springer jag vidare - hade jag erbjudit draghjälp?

Just den händelsen är ett par år gammal. Jag kom att tänka på den när jag läste Lazy Runners inlägg häromdagen. Lite då och då händer det att man har någon i hasorna - oftast utan tack. Mina pass blir mindre njutbara i ett sådant läge.

Jag är ingen hare. Inte heller Selma är någon hare - hon är vår kanin.

Just innan påsk hade jag en tassande löpare efter mig ett tag - uppför en lång, seg backe. När vi nådde krönet sprang han upp jämsides och började prata löpning - vi sprang tillsammans, pratandes, i någon kilometer eller två. En sådan händelse är å andra sidan trevlig.

Varken idag eller igår har någon haft någon chans att använda mig som hare. Troligen inte imorgon heller. I alla fall inte löpandes. Åkte på en rejäl förkylning (harpest?) just som jag landat i Sverige. Tycker att man ofta blir förkyld efter flygresor. Misstankar har funnits att virusarna dansar runt, runt i kabinens instängda atmosfär. Men så ska det inte vara enligt SAS. Mätningar lär ha visat att flygplansluft inte innehåller fler mikrober än "mark-luft". Istället hänger det kanske ihop med att uttorkade slemhinnor blir mer mottagliga för infektion. Det senare är en hemmasnickrad hypotes - icke vetenskapligt bevisad vad jag vet.

Underbara Mia

In på Södra teaterns scen kommer hon - Mia Skäringer. Till en början iklädd bikini. I två akter blandar hon humor, oftast med en allvarlig underton, sorgsenhet och vackra sånger, det senare till ackompangemang av cello och piano. Jag visste inte att Mia kan sjunga. Stående ovationer. Det är hon värd. Hon gråter en lyckotår när hon tar emot publikens kärlek.

Kan dom inte simma, tanterna?

Så möts vi då igen, jag och min tränare Ingmarie. 14:de Mars var senaste gången. Då löpandes på ett isigt underlag som kan vara boven bakom bådas våra skador.

Idag körde vi underlagsfritt. Nedsänkta i vatten, med flytbälten runt magen och fötterna långt från bassängbotten.

Några grabbar hade lite svårt att låta bli att hoppa och dyka från pallarna. Vi pekade på skylten "motionssim". "Men... ni kan ju inte ens simma, ni har ju flytsaker" kläckte den ena grabben ur sig. De funderade nog en del på vad vi gjorde egentligen. Funderar gör en del vuxna också. Och vissa tycker nog att en vattenlöpare är ivägen - det går ju rätt sakta framåt. Ingmarie har envist hävdat att det finns simmare som är långsammare. Jag har inte riktigt velat tro henne. Idag blev jag överbevisad. Vi varvade en tant (utan flytgrunkor - hon kunde alltså simma) mer än en gång på vår timslånga löprunda.

Vattenlöpning kändes som ett bra alternativ idag, eftersom jag har lite jet lag. Enligt tränare Nilsson är skaderisken stor då. Kroppen är trött och på fel varvtal. Samtidigt vilar jag den irritera(n)de hälsenan.

Sanningens minut kom: "hur ont har du egentligen av din hälsena" ville Nilsson veta. Skulle jag kunna springa ett maraton med den som den är nu? Nej troligen inte. Tränare Nilsson beordrar kontakt med stötvågs-man. Ska bli.

Val av resesällskap

Till sist får vi gå ombord på planet. Vi fyra är utspridda. Jag grejar och donar lite för att min kollega M ska kunna byta till platsen bredvid mig. M ser lite, lite tveksam ut. När hon reser sig upp inser jag att Mikael Persbrandt sitter på fönsterplatsen - just innanför M. Istället för känd skådis till resesällskap väljer hon lilla mig.

Att kalla maratontröjan för resesällskap är lite väl krystat, till och med för mig. Valt tröja till Stockholms-maran har jag i alla fall gjort. På den 42-kilometer långa färden ska en orange skönhet från Manhattan följa mig. Med solskydd och med gott hopp om att min familj och mina vänner ska kunna urskilja mig i löparmassan.

Kunde inte låta bli att arrangera bilden lite, med mina färgmatchade "välkommen hem"-tulpaner. För hemma är jag nu. Äntligen.

Sista morgonjoggen i Central park?

Sitter på Newarks flygplats och hoppas att planet ska lyfta. Det står fortfarande "planerad" på informationstavlorna.

Tog en sista (?), för denna gång, morgonjogg i Central park. De har tur som har parken - joggarna i New York, för på trottoarerna är det ganska omöjligt att springa. I alla fall mid-town. Men parken är underbar. Kringelikrokvägar som man lätt springer bort sig på. Och får på köpet till lite längre pass än planerat.

Jag har aldrig sett så många löpare på en och samma plats som i Central park - utom vid lopp förstås. Stilarna är oändliga och många håller god fart.

Många blommor har jag också sett. Central park blommar!

Ett sista (?) restaurangtips för denna gång ska jag också bjuda på. Faktiskt den kulinariska höjdpunkten under denna "ash-weekend" som amerikanerna döpt den gångna helgen till. Spice market på 13:e gatan, långt västerut, förbi 9:de avenyn. Asian fusion. Modernt och fantastiskt GOTT! Missa inte!

Vulkanutbrott i NYC

Nu har vi varit strandsatta i fyra dygn och på resande fot sedan i tisdags. Det kan bli lite väl "tätt" med kollegor så nära inpå under en längre tid. Det har gått över förväntan att samsas, vi trivs ihop och har trevligt nästan hela tiden. Nästan hela tiden. I morse fick jag ett utbrott som må ha spätt på askmolnet.

Vi har lite olika preferenser när det gäller mat, mina kollegor och jag. Det är visserligen länge sedan jag lämnade det helvegetariska livet bakom mig, men jag har fortfarande svårt för en del maträtter. Inte så att vi behöver kompromissa och välja matställe efter mitt tycke - jag hittar alltid något.

Mina amerikanska frukostar består i de allra flesta fall av en fräsch fruktsallad, en rostad bagel (stor) med cream cheese och ett glas grapefruktjuice. Något som en av de bacon-älskande kollegorna inte kan låta bli att kommentera titt som tätt. Därav vulkanutbrottet. Jag äter väl för f-n vad jag vill! Och det skulle aldrig falla mig in att kommentera bacon-valet.

Sprang av mig vulkanångan i Central Park. Underbart! Härligt! Soligt, men inte särskilt varmt. Jag tog mig upp till den lite större (nåja) sjön och tog några varv. 100 minuter löpning blev det. Inte alls de tre mil jag borde sprungit enligt maraton-schemat, men utan vätskebälte grejar inte jag så mycket längre. Och så har vi det sociala trycket också - hinna äta lunch med kollegorna.

Jag framför lilla sjön. Skylinen ser lite underlig ut ur den vinkel jag lyckades åstadkomma. Husen är höga, jag lovar.

Lunchen åt vi på Joes Shanghai på Pell street i China town. Väl värt ett besökt. Genuint på något sätt. Prova dumplings för sakens skull, men beställ något annat också för säkerhets skull. Jag tycker inte dumplings är någon direkt njutning. Men smaken är delad.

Dumplings. Jag tror det är någon slags filodeg. Innuti någon massa av fläskkött och krabba. Alltihop kokt. Man ska bita av toppen, hälla ut "soppan" och sedan äta dumplingen och sörpla soppan. Det går bra att snegla på andra gäster (många är kineser) om man inte redan är dumplingätarexpert förstås.

Promenad genom SoHo och Greenwich Village och tunnelbana hem. Snart dags för middag i Meatpacking district. Det är inte så tokigt här i NYC. Särskilt inte nu när jag tror att jag får åka hem imorgon! Hoppas!

Att köa fram till tröskeln

Vi hade bestämt oss. vi måste göra något annat än att shoppa och äta. Jobba kanske? Ja lite då. Men först MoMA. Museum of Modern Art. Vi skippade det igår på grund av superlång kö. Men idag så...

Frukost på Le pain quotidien. Ett belgiskt/franskt koncept som spridit sig över världen. Dock inte till Sverige vad jag vet. Mycket "organic" och helt klart hälsokänsla. Rustika stora bord, flera sällskap sitter tillsammans.

En hel korg med assorted bread, för oss alla att dela på, och en fruktsallad till mig. Mycket gott.

Över tröskeln till MoMA. Just nu pågår en utställning av Tim Burtons konst. Jag visste inte att han var konstnär, känner honom bara genom filmerna. Filmerna är fantastiska. Fler än vi var sugna på den utställningen och kön var nog dubbelt så lång idag. Vi fick en speciell slot-tid till Tim Burton delen. Sent nog att ge oss gott om tid att strosa runt och titta på den fasta samlingen. Andy Warhol. Jasper Johns. Och massor av andra.

Äntligen vår slot-tid. Kö igen. Över tröskeln till Tim Burton-utställningen. Det jag såg var fantastiskt, men jag såg mindre än jag ville på grund av den massiva massan av besökare. Jag får nog gå dit någon annan dag.

Sista tröskel hittade jag i Central Park. Att springa till Central Park i rusningstid är nog löpningens svar på köande. Gas - broms, start - stopp. Människor och bilar all over the place.

Har ingen pulsklocka med mig i min minimalistiska, numera shopping-svälda, packning. Vi skulle ju bara vara borta två nätter... Så det fick bli till att gå på andningen och känslan för att hitta tröskelfarten. Lite ont i hälsenan tyvärr. Det kändes, trots den lilla irriterande smärtfläcken, som om det gick hyfsat fort. I DS trainers kan det väl inte göra annat? Lätta och behagliga skor, med bra kontakt med underlaget. En känsla jag glömt bort i mina Gel Kayano.

Jakten på snabba skor

En dag i shoppingens tecken. För vad gör man när man är strandsatt i New York och hotellets internet vägrar fungera? Svårt att jobba då. Först nu har jag fått kontakt med cyber - via telia-dong.

I originalplanen ingick en förmiddags power-shopping i New York. Huvudbytet var Asics DS Trainers. Jag vill ju också vara snabb. Och snabbheten sitter i skorna har jag hört. Nåja.

En förmiddag hade aldrig räckt för uppdraget och om jag inte hade fastnat här hade jag inte lyckats. De affärer jag letade upp hade antingen inte Asics alls, eller alla Asics-modeller utom DS Trainer, eller alla modeller inklusive Trainer men inga skor i storlekar mindre än 37½. Jag är en liten tant, med lite mindre fötter än så.

Till sist hittade jag en Asics Store. Och äntligen. Där var de - mina Asics DS Trainers i storlek 37 prick.

På köpet gav expediten mig några råd om hur man springer marathon fort. Jag ska dela med mig... Träna på att springa och dricka samtidigt. OK. Spring kortaste vägen. Här ritade expediten upp en slingrig väg, med en streckad linje som visade hur man ska snedda i kurvorna. Innerkurvor liksom. Ja, ni fattar nog. Det finns en hel del underbara och annorlunda människor i NYC.

Jag och min "Prohibition punch" på Campbells apartment. Don´t worry - jag är nyttig också. Crosstrainer och lite styrka i morse. Och nästan en hel dags power shopping i NYC innebär rätt mycket promenerande.

Maten idag har varit på temat "återupplevelse". Favoritställen i repris. Utom frukosten kanske. Lunch på Oyster Bar djupt nere i underjorden i Grand Central Station. Drink på Campbells Apartment, vid ingången till Grand Central Station på Vanderbilt Avenue-sidan och till sist den grekiska pärlan Ammos, också den på Vanderbilt Avenue, en pytteliten bit österut från Campbells. Alla tre väl värdat ett besök för de som har turen att besöka New York.

Själv längtar jag trots allt hem.

Strandsatt i NYC

Så var det då ett faktum. Jag är fast i NYC. Det sägs att en isländsk vulkan härjar och spyr ur sig aska...

Visst, man kan befinna sig på tråkigare platser. Manhattan är verkligen ett av mina favoritställen. Men ändå. Osäkerheten om när vi kommer hem hänger tung över oss. Och kläder måste inhandlas. Åkte till US med minimalistisk packning, som alltid. En business-outfit, ett par jeans, ett par toppar och en uppsättning träningskläder. Träningskläderna brukar jag skölja upp och återanvända ett par gånger.

Nu MÅSTE jag köpa kläder. Och av någon anledning blir det inte lika kul då. Jag vet inte för hur länge. Just nu har två av oss platser på måndagsplanet (om askmolnet flyttat till dess), medan två står på väntelista. Vi debatterar, visserligen i vänlig ton, vem av oss som har mest bråttom hem. Hotellrum har vi i alla fall. Och tillgång till oändligt många restauranger, affärer och nöjen. Imorgon blir det Museum of Modern Art. Efter att vi distansjobbat lite och haft ett eller annat web-möte. Tur att tekniken finns.

Litet tips för er som vill hitta bra restauranger i New York: Zagat. Det är en guide över ett stort antal restauranger, testade och bedömda av vanliga människor. Man kan själv gå in och betygssätta matställen om man vill.

Ett bra ställe

Morgonjogg i Central Park. New Yorks lunga. Morgonen är solig och vädret milt. Löparna är många. Liksom träningscyklisterna. Jag förstår dem, Central Park är definitivt ett bra ställe att vara på.



Jag inser dock att en Margaritha (och ett par öl) inte är optimal laddning för löpning. Det tog ett tag innan benen ville, men sedan var det underbart.

Lyckades springa lite vilse i den gigantiska parken. Men det gör inte så mycket. Var man än kommer ut så kan man lokalisera sig med hjälp av rutnätet som gatorna utgör. Inte ens en karta behövs. Förutsatt att man memorerat avenyernas läge i förhållande till varandra.

Jag hittade hem. Och nu är det dags för frukost på haket mitt emot Grand Central station. En favorit. Jag äter alltid toasted bagel med cream cheese, freshly squeezed grape fruit juice och färsk frukt. Mmm...

Det ryktas att vi kanske fastnar här en extra dag. Något om att luftrummet över Atlanten stänger. Det finns sämre ställen att fastna på i så fall.

Uppladdning

En frozen margaritha på Dos Caminos i hörnet 3rd ave och 50st, NYC. Borde väl funka utmärkt som uppladdning inför morgondagens löppass i soluppgången i central park. Visst, förväntningarna är höga.

Dos Caminos är kanske inte den allra bästa restaurangen på Manhattan (det finns så många), men den ligger nära vårt standarhotell och vi har hamnat där förr när vi varit för trötta och hungriga för mer innovativa val. Och är man sugen på mexikanskt så är maten mer än godkänd. Och drinkarna fantasifulla. Jag var klart mest konventionell i gänget med min simpla frozen margaritha.

Fortfarande gröna lappar

För drygt två år sedan införde amerikanarna ett elektroniskt "visa waiver" system. Senast 72 timmar innan utresa MÅSTE man fylla i diverse uppgifter på nätet. Sen är det grönt att fara in och ut ur "the land of the free" i två år tror jag. Insåg inför min Indianapolistripp att det var dags för elektronisk version nummer två för anneliten - mer än två år har gått sedan den förra.

Man skulle kunna tro att det elektroniska systemet är tänkt att ersätta något. Att de gröna lapparna rationaliserats bort kanske. Det är ju samma information och samma frågor (typ om man någon gång varit spion - alla ärliga spioner räcker upp en hand). Men icke.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad som händer med alla gröna lappar - förvar i gigantiskt arkiv under Pentagon? Bränsle till presidentens fire place?

Jag har kollat in hotellgymmet - öppet 24-7 och inget visum behövs. Håll tummarna för att hälsenan håller för lite löpband. Ute känns det mer gjort för bilar än för löpare.

Go west

Väskan är packad. Två dagar i USA. En i Indianapolis, Indiana och en i New York, New York.

New York vet alla var det ligger. Indianapolis i Indiana är väl någonstans mitt i...

Indianapolis är nog mest känt för sitt Indy 500 race. Det är inte det vi ska besöka.

Att resa västerut funkar bättre än österut tycker jag. Jag vaknar visserligen urtidigt på morgonen, men då kan man ju alltid dra en repa på hotellgymmets löpband. Jag har sällan vågat mig ut. Kanske bör jag ändra på det nu när jag tror att mina hälseneproblem har något med mitt löpbandssteg att göra? Vi får se. En morgonjogg i Central Park låter ju onekligen rätt lockande.

Väskan jag valde är oversized för vad jag har med mig dit. Tänkte ha lite mer med mig hem. Två tonåringar vill ha varsitt par Converse. Minst. Och jag vill ha Asics DS trainers. Skor tar plats.

Min outfit. Jag tänkte välja de svarta skorna till kjolen.

Långpass kantat av vårblommor och...

Långpass i underbar vårsol. Tussilago och blåsippor kantar min löpväg. Och SKRÄP. Det finns något i mig - uppfostran kanske, som gör att jag absolut inte kan tänka mig att släppa ett glasspapper eller dylikt på marken. Men andra kan uppenbarligen. Och det som göms i snö...

När jag var barn var det "håll sverige rent" kampanj. På den tiden betydde denna slogan att inte slänga skräp. Nu har invandrarfientliga grupper snott en inarbetad slogan och gjort den till något annat - något jag inte ställer upp på.

"Ett skräp om dagen" hette istället renhållningskampanjen för några år sedan. Tanken var att plocka upp skräp efter andra. Jag tycker man kan kräva att ingen endaste kotte slänger skräp istället.

Jag sprang förbi tydliga rester av ett MacDonalds-kalas för minst en hel familj - hur tänker de när de lämnar skräpet? Att man ändå aldrig åker till samma pic nic-ställe och därmed slipper se eländet? Och därmed också struntar i att andra ser. Eller att någon annan har till uppgift att plocka upp? Eller att skräpet på något magiskt sätt trollar bort sig självt? Visst, det mesta bryts ner så småningom, men...

Min hjälte, min käre P, brukar jaga ikapp folk som slänger saker omkring sig. Snabbt plockar han upp skräpet och säger käckt "du tappade något". Reaktionerna är lite olika. Några skäms - vilket de ju ska! En äldre man i de centrala delarna av huvudstaden minns jag särskilt. En som inte skämdes. Han "tappade" en mjölktetra. Hans förklaring var att han minsann varit gatsopare i många år. Desto större anledning att träffa papperskorgen tycker jag.

Klart slut från skräp-häxan.

Varför?

Idag finns det de som springer 100 miles någonstans i närheten av Täby. De allra flesta gör inte det. Om man skulle fråga de "extrema" varför de vill springa så himla långt får man säkert olika svar. Många av svaren skulle nog innehålla ordet utmaning. Täby Extreme Challange. Utmaning för extrema. För att något ska vara en utmaning måste det vara svårt. Ju närmre omöjligt desto större utmaning.

Innan jag sprang mitt första maraton, 2006, kändes den sträckan nästan omöjlig. Samtidigt som jag visste att de allra flesta grejar det om de tränar. Jag inriktade min träning mot maraton. Jag ville visa för mig själv (och omvärlden) att jag kunde och målet var helt enkelt att ta sig i mål.

Varför fortsätter jag då? Jag har ju visat, inte bara en utan tre gånger, att jag kan. Vari ligger drivkraften? Jag har inget svar som känns som hela sanningen, men några ledtrådar kan jag ändå hitta.

Jag gillar att röra på mig. Jag gillar att vara utomhus. Jag behöver tid för mig själv och med mina tankar. Jag vill vara vältränad och sund. Det förklarar träningen - men varför lopp?

Min träning blir roligare, mer systematisk och får ett bättre fokus när jag tränar inför ett lopp. Det blir ett slags projekt. Utmaningen ligger i att göra bästa möjliga prestation. Och vägen dit är full av experimenterande och klurande runt träningsmetoder och upplägg.

Ett slags identitet är det också. Jag är en löpare. En sådan som springer maraton. Vem vet, kanske blir jag en mer extrem löpare någon gång i framtiden. Troligen inte 100-miles-extrem, men möjligen längre än maran. Det känns inte omöjligt, bara utmanande.

Jag tänker lite mer på "varför". Sedan läser jag Daniels berättelse om hans fantastiska sub-90 prestation på halvmaraton. Han beskriver hur stark och lätt han känner sig. Jag påminns om den känslan. Därför springer jag. För den känslan.

Syremättad

Jag är ingen fysiker. Jag vet inte säkert om det är mer syre i luften när det regnar. Men det känns så. Ett lätt strilande regn är mitt bästa löpväder. Så var det idag. I alla fall nästan. Lite störd av vinden var jag.

Jag är fysiolog. Eller jag var. En av de klassiska tentafrågorna vi utsatte läkarstudenterna för var att förklara "the Bohr shift". Döpt efter den danske fysiologen Christian Bohr som i början på 1900-talet studerade hemoglobinets förmåga att binda syre vid olika betingelser.

Kroppen är fascinerande. Hemogloinet är fascinerande. Hemoglobinet, ett järnrikt protein som finns i röda blodkroppar, tar upp syre i lungorna och bär det till de organ som behöver. Men hur vet hemoglobinet att det ska släppa syret just där det behövs som bäst?

Bohr-effekten. Hemoglobinet binder syre hårdare och bättre om syrgastrycket är högt och om pH är högt. Så är det i lungorna. I en arbetande vävnad produceras koldioxid som är surt (H20 + CO2 blir H+ och HCO3) och mjölksyra som är ännu surare. I denna sura miljö ändras hemoglobinets laddningar och form på ett sådant sätt att syret släpper mycket lättare. Samtidigt binder koldioxid lättare till denna perifera form av hemoglobin och transporteras effektivt tillbaka till lungorna, där vi blir av med den med utandningsluften. Koldioxid-varianten av Bohr effekten heter "the Haldane shift", men det får vara överkurs för nu. Hur som helst - kroppen är smart.


Idag 12 kilometer i syrerik luft. Lätt regn gick hårt åt mascaran, men var skönt för syremättnaden.

Det går att skaffa sig fler syretransportörer i form av hemoglobinladdade röda blodkroppar. Antingen via höghöjdsträning som naturligt frisätter det erytrocyt-stimulerande hormonet erytropoetin, eller via tillförsel av samma hormon (även kallat bloddoping).

Blir det lätt strilande regn på Stockholm marathon-dagen så blir inte jag ledsen. Jag kommer ändå inte vara sminkad.

Marie Söderströms hemlighet?

Jag har fått det berättat för mig att en av hemligheterna bakom Marie Söderströms framgångar som löpare är hennes hundar. Enligt min källa löptränade hon mycket med hundarna och de hjälpte till att dra upp ett tempo lite utöver det hon själv skulle valt.

Värt att prova tänkte jag. Vår lånehund, som tonårsdotter den yngre tar hand om på helger och lov sedan ett par månader tillbaka, bor hos oss nu. Det är ju påsklov.

Skulle vilja beskriva en härlig tur, på torra skogsstigar, med väluppfostrad, löpvillig vovve vid min sida. Men riktigt så blev det inte. Vovven tycker om att springa, det är inte det, den vill bara inte springa för långt bort ifrån sin helg-och-lov-matte. Första delen av rundan drog jag hunden. När vi vände hem drog 10 kg hund mig. Genom lera och snö. Över hala berghällar. Inte precis något harmoniskt pass.

Får nog be Ingmarie (det är hon som är källan) att fråga Marie hur man får hundar att bli bra och sporrande löpsällskap. För inte ger jag upp efter första försöket.

Kanske lite överoptimistiskt att tro på torra skogsstigar.

Ibland reflekterar jag över hur fysiskt underlägsna vi människor är jämfört med många djur. Den lilla 10-kgs-klumpen är så stark och så snabb. Och orkar springa så länge.

Gränsen mellan frisk och sjuk

Jag har lite ont i halsen. Men bara liiite. I övrigt pigg och fräsch. Hur ska jag då göra med träningen? Det sägs att man inte ska träna alls om halsen är inblandad, medan lite snuva är ofarligt. Hjärtmuskelinflammation (myocardit) påstås det halsonda kunna övergå i. Eller så är det halsonda ett symptom på en redan pågående hjärtmuskelinflammation. Men hur stor är den risken egentligen?

Hittade i alla fall en lång artikel med massor av information om infektioner och träning. Den ger några bra-att-ha-tumregler. Aldrig träna om du har feber. Visste jag nog. Snuva utan halsont är mindre riskfyllt ("snällare" typer av virus) än halsont i sig, med eller utan andra symtom. Ja, jag sa ju det! Förklaringen är att halsont kan, om man har otur, orsakas av virus eller bakterier av sådan sort som kan ge myocardit. Och att träna med en inflammerad hjärtmuskel är givetvis inte bra. Rentav farligt. Kan leda till plötslig död. Och jag som körde spinning med tendenser till halsont igår...

Några andra tumregler: träna inte om vilopulsen stigit mer än 10 bpm. Om halsen är inblandad vänta 2-3 dagar för att se om hjärtsymtom, typ rytmrubbningar eller ont i bröstet kommer (vilket det förstås nästan aldrig gör, men bättre safe than sorry). 1-3 dagar är en klok regel för alla infektioner, för att låta immunförsvaret kicka in ordentligt.

En helt annan gräns mellan friskt och sjukt som jag återigen funderat på de senaste dagarna är gränsen mellan frisk och sund träning och sjuklig tvångsmässig dito. Allt ligger i varför man tränar tror jag. Och huruvida det är ångestskapande eller inte att låta bli. Jag har snuddat vid ämnet förut men inte orkat ta mig an det fullt ut. Återkommer nog...

Nextopia

Nextopia. En teori och en bok av Micael Dahlén, professor på Handelshögskolan och bloggare. Micaels slutsatser bygger på forskning och tar avstamp i hypotesen att det aldrig var naturens mening att vi skulle förbli lyckliga någon längre tid. Istället är själva strävan efter lycka en mycket stark drivkraft som utvecklar (?) mänskligheten. Det ligger i vår natur att när vi väl har det vi strävat efter är det inte lika intressant längre och lyckan blir kortvarig. Allt för att vi ska streta vidare mot nästa lyckouppfyllande grej, vare sig det är en pryl eller en upplevelse. Säger Micael alltså.

Micael visar med forskningsexempel att vi värderar prylar eller upplevelser som ligger i framtiden högre än de vi redan har/har upplevt. Allt bygger på att våra förväntningar överträffar verkligheten. Ett tydligt exempel är Apples iPhone, som rankades högre och fick bättre "användar-poäng" innan någon endaste användare haft den i sin hand, än efter den lanserats. Ett annat exempel är Obama, som ansågs vara en bättre president dagen innan han tillträdde än dagen efter. Apples Steve Jobs är smart och pratar alltid om nästa grej att lansera, inte om det han och Apple redan åstadkommit. Förväntningsbyggande. Ett företag är aldrig bättre än dess nästa grej.

Förväntningarna. Bröllopet/festen/dejten är mer intressant och kul före, än under och efter. Det är ju bara före man kan ha förväntningar.

Intressant läsning även om jag inte köper resonemanget fullt ut. Jag försöker applicera nextopi-teori på löpning. Lite svårt att se att en löpare skulle vara sin nästa prestation (i Sportspegelns ögon kanske) - istället är det bevisade PBn som gäller där, eller hur? Det enda jag kommer att tänka på är förväntningarna på mig själv när det gäller att göra bättre tider - där tror jag, helt i enlighet med nextopia-filosofin, att nästa försök ska ge bättre resultat. I alla fall när det är långt kvar till tävling och jag inte hunnit kvadda träningsplanen ännu... Samtidigt envisas jag med att köpa samma skomodell igen och igen - inte särskilt nextopiant beteende. Och jag tycker marathon är bäst precis efter jag gått i mål - inte före eller under...

Hursomhelst - en klart läsvärd och intressant bok! Lite läskigt tycker jag nog att det är, med en snabbare och snabbare snurrande konsumtionskarusell... Motvikten är kanske mindfulness och att vara i nuet?

Den vilda jakten på alternativt vatten

"Syndade" visst igår - med ett lite för långt och lite för snabbt löppass. Solen sken ju... Idag ville varken hälsena eller löparsjäl springa ute. Vattenlöpning inomhus kändes definitivt som ett bra alternativ till blötsnö-plumsande. Allra särskilt med tränare Nilssons rytande - "I plurret med dig!" - ringande i öronen. Jodå, hon har koll på mig och jag hör henne ända från Albuquerque. Hennes råd är att köra alla "upp-tempo-pass" i vatten eller på cykel tills hälsenan är helt läkt. Och någon gång ska man kanske lyda tränaren...

For iväg till ett badhus nära mig för att köra Nilsson-beordrade 3x10 minuter intervaller iklädd flytbälte. "Stora bassängen stängd resten av dagen på grund av kräk-olycka" stod det på en handskriven skylt. Lilla bassängen funkar visserligen för wet west, men med många barn i badhuset och med trampolinen öppen - den som tar nästan hela lilla bassängen i anspråk, så kändes det lätt meningslöst.

Styrde kosan mot Eriksdalsbadets fina 50-metersbassäng istället. Sanslöst lång kö, men nu tänkte jag minsann inte ge mig. Sisådär 20 minuter i kö och exakt 60 minuter i plurret blev det.

En aldrig sinande kö - lika lång när jag gick som när jag kom.

Funderar lite medan jag jobbar på med undervattenslöpstegen. Varför känns vattenlöpningen inte riktigt som riktig träning? Trots att jag tar i och känner mig ordentligt trött efteråt. Jag tror att det kan ha att göra med något MarathonMia skrev igår. Det man inte mäter räknas liksom inte. I vattnet har jag ingen siffermässig koll på varken sträcka eller intensitet - bara tid. Jag kan inte jämföra min insats med andra pass. Samtidigt vet jag att all träning "registreras" i min kropp. Och det borde ju vara det viktigaste.

Skön bastu efteråt. Väninnor med småbarn avhandlade det klassiska ämnet "lata män". Jag tjuvlyssnade. Återigen förundras jag över hur moderna kvinnor - 2010 - pratar om att männen "inte hjälper till". Rödstrumpan åker på. Jag vädjar till alla kvinnor att börja med att ändra språkbruk och förhållningssätt - det kan räcka långt. Använd inte "hjälpa till" om hemarbete i gemensamt hem eller om omvårdnad av gemensamma barn. Använd "min respektive din del av arbetet/omvårdnaden" istället.

Mellan släktkalas

Vi har varit på turné. Det är lite så det känns att besöka än den ena än den andra släktingen i vår gamla hemstad. Överallt massor att äta. Och mellan måltiderna påskgodis.

Hemma hos mina förädrar finns mina allra bästa löpvägar. Skogsvägar med en grässträng i mitten. Stigar. Grusvägar genom ängslandskap. Nu kunde man inte riktigt springa mina favoritslingor just denna gång. Snö, is och lera förstör liksom valfriheten och löpromantiken lite.

Inklämt mellan scones-frukost hos mor och far och trerätters påskdagslunch hos svärföräldrarna fick jag till ett ganska långt pass. Nästan 23 kilometer. Drygt 2 km i underkant jämfört med Szalkai-anhängarnas långpassdos (3.30 programmet). Och 4 kilometer kortare än tränare Nilssons grundplan. Men jag är ändå glad att det överhuvud taget gick. Visst, hälsenan gör sig påmind i varje löpsteg, men det känns inte som om det blir grymt ont efteråt.

För att få till passet fick det bli transportvariant à la omväg. Från mitt barndomshem i lilla byn till svärföräldrarna i lilla stan är det egentligen mindre än en mil. Men man kan ju välja längre vägar. Slingrande skogsväg, landsväg och till sist några vändor högst upp på rullstensåsen fick det bli. Snälla maken hade under tiden packat in alla saker och alla tonårsdöttrar i bilen, åkt och köpt påskblomma och burit in fräscha kläder till mig. För mig var det bara att hoppa in i duschen, klä mig snabbt och slå mig ner vid matbordet. Lyxigt värre.

Tre jakter på påskafton

Traditionell påskäggsjakt. Återanvändning av kluriga gömställen gör jakten ganska kort. Många ägg och mycket godis - jag har tappat räkningen på hur många burpees jag måste göra. En per godisbit tänkte jag, precis som MarathonMia, men hur många godisar har jag ätit egentligen? Nåja, jag gör så många burpees jag orkar helt enkelt...

En sväng till Vingåker factory outlet. Fyndjakt tycks vara ett påskaftonsnöje som fler än vi kommit att tänka på. Har aldrig sett så mycket folk i lilla Vingåker tidigare. Jag blir lite stressad av miljön (den saliga blandningen av kläder) och av människorna, som far runt och river och sliter, uppenbart rädda att missa något fynd. När jag väl når sportkläderna - de har en del Röhnisch, Puma och Craft, är jag less sedan länge.

Jakten på Tussilago tar vid. En solskenspromenad känns lockade efter påskmat och godisägg. Och som alternativ till löpning när hälsenan behöver vila.

Tussilago badar bland flytljus i en bordsdekoration

Väskryckarjacka

Väskryckare har jag hört min mor kalla dem som går med i bokklubbar för att få en väska. Eller prenumererar på en tidning för att få ett halsband eller någon annan pryl. Jag gillar inte fenomenet egentligen. Jag tycker att man ska betala för det man vill ha och inte få en massa grejer man egentligen inte behöver "på köpet". Hade många debatter med mina döttrar när de var mindre om att inte köpa Happy meal bara för att få en samlarpryl eller en Kalle Anka-tidning för att det satt någon plastig leksak utanpå.

Tanken är att man ska känna att man får mycket mer än man betalar för, men så är det givetvis inte. Bokklubbar och tidningsförlag är nog mer affärsmässiga än så och får enkelt igen pengarna då vi glömmer att avbeställa böcker vi egentligen inte vill ha eller fastnar som prenumeranter på tidningar vi kanske inte skulle köpa varje lösnummer av.

Jag brukar för det mesta inte gå på väskryckar-erbjudanden. Men idag sprang jag i en lila löparjacka. En så kallad premie jag fått för att jag påbörjade en prenumeration på iForm. Jackan – från Craft, var OK, trots att den helt saknade fickor. Nu gäller det bara att snabbt ta sig ur prenumerationen på en tidning som jag mycket sällan köper lösnummer av…

Hår eller inte

I mitten på åttiotalet for jag till USA för att jobba som au pair. Jag hade aldrig ägt en BH och jag hade aldrig tagit bort ett enda hårstrå från min kropp. Hår fritt växande under armarna och på mer intima ställen. Ben som aldrig rörts av en rakhyvel eller epilerare. Sådana var tiderna och alla var som jag, i alla fall i den lantliga håla jag kommer ifrån.

Williamstown Massachutsets. En minst lika lantlig håla, men på andra sidan Atlanten. Frun i huset påpekade lite försiktigt att de flesta har BH. Hon sa inget om hår.

I lokaltidningen följde jag nyfiket debatten om huruvida det var rätt eller fel att en kvinna som vägrat raka benen blivit portförbjuden från YMCAs simhall. Jag förstod att här var inte hår naturligt, utan lite äckligt. Kvinnan utpekades som lika ofräsch som europeiska kvinnor.

Tiderna förändrar vårt sätt att se på våra kroppar. Sverige 2010: i badhuset och gymmets omkädningsrum är yngre kvinnor i princip hårlösa. Inklusive de mer intima ställena. I simhallen ser man att yngre killar har hårlösa bröst. Hår på bröstet var en gång i tiden manligt. Inte längre. Kroppshår är ute.

På mig får benen gärna vara håriga vintertid, men när sommaren kommer åker tortyrmaskinen silképil fram. Och hår under armarna vill jag helst inte ha ens på vintern. Undrar när pendeln svänger igen och det blir modernt att vara naturligt hårig? För att den kommer att svänga, det är jag ganska säker på.

Räknas mars?

Pluto räknas inte längre som en planet. Men mars är fortfarande en månad så vitt jag vet. Om mars ska räknas som träningsmånad eller inte debatteras däremot bland löparbloggarna. Men OK då, om vi nu måste räkna mars så har jag lagt 26.5 timmar på träning (0.85 h om dagen i snitt) och förflyttat mig knappt 9 mil löpandes. Mycket alternativträning således. I april ska förhållandet vara det omvända - många löpkilometrar och lite alternativträning. För det har jag bestämt!