Gnälligt sällskap

Lördagens intervaller känns i benen. Och det säger jag ganska ofta under mitt och Ingmaries söndagslångpass. Gnäller lite om stumma, stolpiga ben.

Underlaget är sådan snö som flyttar lite på sig precis när man ska trycka ifrån. Det gnäller jag också om. Svär gör jag till och med.

Sen tycker jag att vi har lite motvind. Och gnäller igen.

Kanske stramar det i baksidan på höger lår? Jag gnäller lite om det i alla fall. Och är jag inte på väg att få kramp i vaderna?

När vi springer förbi ett café tycker jag att vi nog är ultralöpare och får göra ett fikastopp. Det tycker inte Ingmarie. Hon tycks inte så mottaglig för mitt gnäll - som tur är. Världens bästa löparsällskap är hon, min tränare och vän. Hon pratar glatt på och jag glömmer bort att känna efter.

Nästan framme vid Södra station, mitt slutmål - då gnäller jag lite om krampiga vader.

De snabbfotade och jag

Åker direkt från den näst intill obligatoriska lördagsmorgon-pumpen till ett intervallpass i Sätrahallen. Jag förstod snabbt att detta skulle bli både ett tufft pass och en träning i att vara sämst. Jag var helt enkelt i en annan division. En långsammare.

Uppjogg, stegringslopp och sedan huvudnumret. Intervaller. Set om 500, 400, 300, 200 meter, med en minuts ståvila, att upprepas tre gånger. Ett gäng bloggare var samlade, men det var definitivt inte någon mysig blogg-jogg på programmet.

Jag blir gärna lite omotiverad när jag känner att jag inte riktigt matchar "motståndet" (om man nu kan kalla träningskompisar så). Bestämde mig för att lägga bort sådana tankar och köra efter min förmåga. Efter två set kände jag att det räckte. Intervaller på fast mark minns jag inte när jag körde senast. På doserad bana inomhus är jag helt novis. Nu var ju tränare Nilsson en av de snabbfotade och så lätt skulle jag inte komma undan... Fem tvåhundringar tyckte hon att jag kunde göra. Tre bestämde jag mig för att jag skulle orka. Jag fick utmärkt draghjälp av Lennart och det blev fem i alla fall. Varav den sista under 40 sekunder.

Ingmarie riggar sin iPhone för gruppfoto. Staffan springer ur min bild.

Lennart, jag och snabbfotade Morgan försöker se bilderna. Huddingelöparen Hempa syns bara till hälften. De bra bilderna finns kanske på de andras bloggar...

Magiska 180

Etthundraåttio ska det vara. Det har jag läst. Antalet löpsteg per minut.

Det matematiska sambandet är enkelt. Löphastighet är produkten av steglängd och stegfrekvens. Om hundraåttio är magiskt blir stegen väldigt korta i långsam fart. Och tvärtom när farten ökar. I mina öron låter det inte rimligt att alltid hålla 180. Det låter inte heller rimligt att samma frekvens passar alla kroppar.

Ett mellamjölkigt pass på löpbandet. Jag roar mig med att räkna min stegfrekvens. I långsamt tempo är den 168. Jag ökar till maratonfart. Fortfarande 168. Jag ökar lite till. Till miltempo. Fortfarande 168. Tolv steg i underkant.

Man skulle ju kunna tro att jag har långa ben. Men nu är jag ju bara 158 cm lång.

Kanske har jag hittat nyckeln till att bli lite snabbare - öka stegfrekvensen helt enkelt. Eller inte. The science of running-bloggaren Steve Magness tycker inte det. Se till att foten landar under kroppen bara. Och öka farten genom den kombination av steglängdsökning och frekvensökning som känns naturlig.

Försiktig

Landade i morse. Och möttes av sol från klarblå himmel över gnistrande snö. Om jag ändå ska hem och duscha innan svängen till jobbet kan jag ju lika gärna springa först. När jag änså ska duscha menar jag. Och nu när solen skiner.

Funderar lite över tränare Nilsson förmaningar över skaderisken vid långresor. Men jag är ju knappast jet-laggad ju. Drygt 24 timmar i US vänder inte på mitt dygn. Visst, trött är jag - jag sover inte lika bra i sittande ställning i en flygplansstol som i min säng. Men om jag är lite försiktig...

Jag tassar ut. Försiktigt. Av någon anledning hamnar jag på den väg där jag vid den här tiden förra året drog av en bit av min vadmuskel. Jag känner efter. Piriformis i höger skinka gör sig påmind - men det gör den nästan alltid. Höger baklår känns ovanligt stelt och osmidigt. Tankarna på skador får fäste, snurrar och mal och lägger sig som en skugga framför solen och över den gnistrande snön.

Jag tänker annorlunda nu. När kroppen var yngre kom de få skador jag hade som överraskningar. Att leder och muskler skulle hålla för påfrestningar tog jag för givet. Nu är jag mer försiktig. Att vara hel är långt ifrån självklart.

Ett innebandygäng har dragit igång på jobbet. Jag gillar innebandy. En av mina stoltaste meriter är stundentmästarinne-titeln från tiden i Uppsala. Men det var länge sedan. Nu vågar jag inte. Ser framför mig hur kroppen går sönder.

Västerut

Västerut är bättre än österut. Jag somnar som en stock och vaknar urtidigt. Då får träningen plats.

Väl nere på gymmet har klockan inte slagit sex ännu. East coast time. Och jag är pigg. Min kroppsliga klocka står på lunchdags. Lunchdags och jag har inte ätit frukost ännu.

Six miles varav fyra i tröskeltempo. Det går att springa på tom mage. Min bagel med cream cheese kommer att smaka extra gott. Det gör den alltid efter amerikansk morgonträning. Ska bara duscha först.

Alla var där

Söndag morgon får jag ett sms: "kommer du?". Hittar ytterligare ett sms - skickat under lördagskvällen. Ingmarie har träffat på MarathonMia och fått en inbjudan till gemensamt långpass med en massa ultror. Det pågår tydligen en ultra-träff i krokarna i helgen och även icke-ultror tycks vara välkomna att hänga på en liten bit av ett ultralångt söndagspass.

Starten går 9.45 och jag läser sms:et 9.30. Några svordomar far genom mitt huvud. Det hade varit så kul och jag får den där "alla-är-där-utom-jag"-känslan. Tycker lite synd om mig själv. Klär på mig lager på lager och ger mig istället ut på ett eget långpass. Jag är van vid, och trivs oftast med att springa själv, men idag känns det bra ensamt.

Försöker vända besvikelsen genom att se fördelarna. Jag börjar och avslutar passet vid min egen ytterdörr och slipper åka kollektivt tänker jag. Det sparar tid och jag undviker att bli kall. Jag kan lyssna på musik. Jag kan hålla mitt eget tempo. Men hur jag än försöker så hade jag just idag hellre sprungit på Djurgården mitt i en stor klunga löparnördar.

Bara jag var just här.

Men vem kan vara på dåligt humör en sådan vacker dag? Med solen i ansiktet och omgiven av fantastisk snötäckt natur drabbas jag av en stark lyckokänsla. Besvikelsen är som bortblåst.

Muskelminne

Sofie, min favoritinstruktör alla kategorier, rycker in som vikarie på lördagmorgonens pump. Lycka!

Sofie pratar om muskelminne. Om att kroppen vänjer sig vid en viss belastning och om vikten av att utmana. Lägga på eller ta av lite vikt. Lägga på för att bli starkare, ta av för att fokusera på, och förbättra, tekniken.

Så här i sluttampen, strax innan releasen av nästa Body Pump version, får instruktörerna byta ut en och annan låt mot någon äldre. Annars är ju själva Les Mills-konceptet att passen ska vara identiska överallt. Den tillfälliga friheten utnyttjar Sofie till fullo. Allt för att utmana vårt muskelminne. Och visst blir musklerna lite chockade. Men min kropp minns själva "koreografin" klockrent och blandar singlar, tvåor och treor till rätt mix. Musiken styr min kropp och hjärnan kopplar in autopiloten.

Väl hemma igen drar jag löpartightens utanpå mina lätt svettiga träningskläder. Tränare Nilsson har pepprat mitt veckoprogram med stegringslopp och jag har hoppat över varenda ett. Skärpning! Här gäller det att skapa ett muskelminne. Ett gott minne av ett löpsteg. Automatisering av korrekta rörelser. Kruxet är att få dem korrekta till att börja med...

Hinder och hantering av dessa

"Den största utmaningen för dig är att få in tillräckligt med träning i din vardag". Insikten är tränare Nilssons och med den utgångspunkten designar hon mitt träningsprogram. Inte så mycket bulk. Ett par kvalitetspass och ett lite längre. Mer än fyra löppass i veckan är orealistiskt.

Ett av hindren jag behöver hantera är att jag inte helt styr över min arbetstid. Dagarna kan bli längre än jag räknat med och träningsplaner ruckas. Tankemässigt gäller det att inte låta ruckade planer bli raserade planer. Att orka ge sig ut på backpass 18.30 en fredagskväll, när planen var att springa i dagsljus. Att inte låta förseningen bli ett argument för att låta bli eller skjuta upp.

Väl utanför dörren känns löpningen underbar. Så är det oftast. Väl över hindret förstår jag inte varför ett hinder fanns. Mina dubbade skor greppar den hårt packade knirkiga snön. Fullmånen lyser.

Yoga passar kanske bra på morgonen?

Vaike kör yogakurser varje termin. På mitt jobb-gym. En för nybörjare och en fortsättningsklass. Efter ett par-tre terminer börjar fortsättarna bli rätt många. Och gymmets träningssalar är statiskt begränsande. Det löser flexibla Vaike. Ett extra pass skapas. Ett morgonpass. 07.00 på morgonen är konkurrensen om träningsutrymmet mindre.

Vi som går fortsättningskursen behöver inte ens välja mellan tillfällena. Helt ostatiskt får vi gå vilken gång vi har lust med. Variera oss mellan veckorna om vi vill. Eller gå flera gånger om vi råkat missa någon annan vecka. Yoga-Vaikes inställning är lika flexibel som hennes kropp. En yoga-själ som sträcker ut sig för att nå alla sina adepter. En yogasjäl som vill oss väl genom att lära oss så mycket det bara går.

Min kropp är stel. Men jag är flexibel nog att testa morgonyoga. Efteråt vill mitt sinne inte riktigt lämna bubblan av lugn som skapats. Jag tänker att morgonyoga kanske är negativt för min effektivitet... Sedan tänker jag om. Jag ska inte låta stressen gripa tag i mig nu. Hela dagen blir ovanligt harmonisk. Och jag får ganska mycket gjort.

Yoga passar nog bra på morgonen.

Biobreak

Ytterligare en sanning om min kropp. En lite pinsam sådan. Då och då reagerar mina tarmar på löpningen och det blir bråttom till närmsta buske. Eller, som idag, närmsta toalett.

Runners diarrhea kallas det visst. Och det finns fler drabbade än jag. Förklaringar kan finnas i dieten. Konstgjorda sockerarter. Fel sportdryck. Laktosintolerans. Inget av det stämmer på mig. Jag äter inte sockerfria saker, dricker inte light-drycker och jag använder aldrig sportdrycker, gels eller bars på träning. Caffein nämns också som bov. Hmm. Många koppar kaffe blir det ibland. Andra förklaringar är lätt dehydrering. Eller för mycket fibrer i kosten. Eller att tarmarna inte är "vana" vid "upp-och-ner"-rörelserna. Det senare känns inte så troligt efter år av löpträning.

En fysiologisk förklaring är att blodflödet omfördelas till musklerna och att tarmarna i sin blodfattighet får ett lätt skadat ytlager. Men bevisen saknas. Och forskningen tycks inte särskilt intensiv just runt dessa besvär. Gott så - det finns värre hälsoproblem att lägga forskningsresurser på.

Dagens träningsplan var en löpbandsstege. Köa till löpband. Uppvärming och sedan 2-3-4-5-4-3-2 minuter snabbt med 1 minut joggvila mellan varje. Redan under första intervallen kände jag av magen. Jag körde på. Värre och värre blev det. Inledde fem-minutaren. "Shit...". Akutstopp och ut på toa. Tillbaka igen. "Mitt" band - och alla andra band, upptagna. Det var bara att köa igen. Biobreaks är inte tillåtna i löpbandsdjungeln. Nytt löpband. Ny, kort uppvärmning och sedan på stegen igen. Från femman och neråt.



Än så länge har buskbehovet (eller bajamaja-behovet) inte uppkommit vid tävling.

Insikter om min kropp

Nu vet jag att mitt högra ben består av 6.3 kg muskler. Och att det vänstra är ett hekto lättare. Armarna har knappt hälften så mycket muskelmassa jämfört med benen. Det låter väl rimligt kanske. Men att jag har mer muskler i bålen än i både armar och ben tillsammans - det undrar jag om det kan stämma? Så känns det i alla fall inte när jag tränar core. Måste nog vara så att rumpan räknas till bålen.

Nästan 18 kilo fett släpar jag runt på också. Utan att klassas som överviktig. Det, och en hel del annat, fick jag veta på den praktiska delen av min LifeGene undersökning. Besiktningskvinnan höjde lite på ögonbrynen och kollade min puls en gång till för säkerhets skull. 44 slag/minut var nog inte vad hon förväntade sig hos en 45-årig kavaj-klädd donna. Låg vilopuls är ju nu ingen nackdel och kroppen klarade första delen av besiktningen utan anmärkning. Blodprovssvar återstår.

En halv miljon svenskar ska undersökas och följas. Enkäter om livsstil och hälsa. Mätningar av diverse parametrar. Tillgång till sjukjournaler. På så sätt produceras ett fantastiskt material att användas i forskningen kring våra sjukdomar och kring vad som håller oss friska.

På hemvägen, strax efter frukosttid, passerar jag McDonalds. Ut ragglar ett berusat par. Jag tänker att LifeGene är nog bra, men materialet lär inte omspänna riktigt alla människoöden och levnadsvillkor. Jag gissar att flertalet frivilliga är relativt friska människor. Människor som är intresserade av en gratis hälsokontroll lite då och då.

Äntligen och äntligen

Äntligen löpning utomhus. Efter två veckors löpbandsnötning.

Äntligen får jag träffa min tränare. Vi har rest om varandra ett tag. Kanarieö och spanskt halvmaraton för Ingmarie. Jobbresor västerut och österut för mig. Lite glad blev jag allt när jag insåg att en inställd skånefärd för fröken Nilsson kunde innebära långpass-sällskap för mig. Egoistiskt? Kanske.

Äntligen utomhus. Äntligen träffa Ingmarie.


Snökaosresultatet glittrar. Vi utgår från Eriksdalsbadet och springer runt sjöar. Underlaget är inte barmark, men det funkar. Och hon gör mig alltid på så gott humör, den där Ingmarie.

24 km senare lämnar Ingmarie mig vid pendeltåget. Själv ska hon springa lite i vattnet också.

Nästa vecka kanske

Liksom förra året kommer jag på mig själv med att börja räkna ut vintern redan i början på februari. Egentligen älskar jag riktig vinter. Snö är vackert. Luften är krisp. Men underlaget är alltsom oftast ett hinder för ohämmad löpning.

Varje löppass i mina icebugs, skor som jag egentligen gillar - precis som jag gillar snö, tror jag på allvar att det är det sista passet innan skobyte till mer somriga varianter. Dessa tankar kan kanske tyckas lite överilade. Herregud - vi har inte ens passerat halvägs genom februari. Och februari ÄR en vintermånad.

När jag åkte till Indien var det fortfarande januari. Där i hallen kom jag på mig själv med att säga hej då till mina icebugs för säsongen. Tänkte att när jag kommer hem är snö och is borta och jag kan springa lätt (nåja) och ledigt utan halkrisk.

Tji fick jag. Men tji fick faktiskt icebugsen också. I alla fall idag. Om de nu hade tänkt sig en rastning. För på löpbandet är dubbar nog inte tillåtna.

Fryser inte längre

Några sätt att värma sig som jag provat ikväll:

1. Ta på kläder i lager på lager.
2. Sitta framför brasan och leta recept till lördagens middagsbjudning.
3. Dricka te och lösa sudoku.
4. Yoga.

Yogan gör mig genomvarm. Känslan är svår att beskriva. Jag fryser inte längre.

Några dagar utan

Skaderisken. Det är den som håller mig borta från löpningen i ett par dagar. Min löparguru (Ingmarie förstås - vem annars) råder till försiktighet. Att låta reströtthet och jetlag ebba ut. Jag alternativtränar. Body pump-alternativet får det bli.

På vägen till gymmet tycker jag mig se reflexvästklädda löpare överallt. Är det en hägring? Längtan sprider sig i kroppen. Längtan efter att djupandas frisk luft. Längtan efter ljudet av löparfötter. Mina löparfötter.

Jag läser i Fass om mina gula piller. De jag fick mot magsjuka av den indiska doktorn. Två kraftiga antibiotika i en och samma tablett. Varav den ena tycks passa särskilt dåligt med alkohol. Antabuslikande effekter. Avhållsamhet i minst tre dagar efter avslutad behandling är rekommendationen. Betydligt kortare än de tre till fyra veckor som uttorkade och magsjuka västerländska mötesdeltagare målade upp. Mitt i den helt alkoholfria Gujarat-provinsen uppkom en myt. Ingen sprit på länge är en skräckbild för många.

Tre dagar är ju ingenting. En månad hade varit lite trist. Det erkänner jag. Men ibland är det nog bra att prova ganska många dagar utan, bara för att bekräfta för sig själv att man faktiskt inte måste. Kanske gäller det träning också?

Så typiskt mig

The Indian challenge. Jag skulle trotsa packade dagar och dåliga öppettider på hotellets gym och springa minst två, helst tre pass var det tänkt. Det har jag gjort. Tre löpbandspass som tyvärr inte summerar till mer än knappa 22 km. Ingen mängdvecka, men det var ju inte att vänta. Utmaningens första del godkänd.

Utmaning nummer två: core och yoga. Lite varje dag. Av det blev intet. Så typiskt mig. Visst har schemat varit fullt från morgon till kväll. Visst har jag varit lite matförgiftad. Men ingen gång? Lite bättre hade jag nog kunnat.

Någon rumpstretch har det inte heller blivit. Inser att jag inte ens tänkt på min rumpa. Det är på sätt och vis bra, för det betyder att jag faktiskt inte känt av den ens när jag sprungit.

Sådan är jag. Löpningen ser jag till att få till åtminstone lite av. Medan hotellrumsträning tycks för mig minst lika svår att få till som hemmaträning. Trots att det inte finns några överfulla tvättkorgar att hantera eller diskmaskiner att tömma. Jag drar slutsatsen att det är löpningen som är min grej. Också i Indien.

Nu packar jag väskan. 04.00 imorgon bitti går bilen till flygplatsen för en lååång resa hem.

Några bilder av Indien

Kor. De hör till bilden av Indien. Och bilden stämmer på Ahmedabad. De flesta är vita och går lösa lite överallt. Dessa bruna och med pärlband dekorerade står bundna bredvid motorcyklarna. På muren bakom (syns inte) har någon satt upp komockorna på väggen. Med tydliga handavtryck. Jag gissar att de ska torkas och användas till något. Bränsle?

Skillnader mellan kvinnor och män. Inte så underligt att endast min manliga kollega, med lånad kvinnoschjal på huvudet, får gå in i en religös gravkammare. Sådan är ju religionen ofta. I vardagslivet anpassar sig åtminstone medelklassen snabbt till vissa västerländska seder och levnadsätt - inte alltid av godo kanske. Könsroller tycks se ut ungefär som hos oss på 60-talet. En TV-serie annonseras på billboards. Affischen visar en man som bär på ett barn samtidigt som han stryker och seriens titel är "A wifeless life". En komedi. En man som tar hand om hem och barn är lustigt.

Skumpig hemfärd i en Riksha. Trafiken är verkligen brutal. Trafikregler är svåra att urskilja för en västerlänning som jag. Bilar, motorcyklar, kameler - allt i en salig och mycket tät röra. Ändå sker få olyckor. Jag har inte sett någon trafikskola eller övningsköringsskylt. Undrar hur man lär sig.

Indiska krokben

För knappt ett år sedan befann jag mig på samma plats som nu. Ett hotell i den indiska mångmiljonstaden Ahmedabad. Drog några pass på löpbandet och fick en inflammerad hälsena på kuppen. Ett indiskt krokben för vårträningen.

Hälsenorna är läkta nu. Men för att inte historien ska upprepa sig ställer jag löpbandet på lite motlut. Jag har fått för mig att det kan vara bättre. Bara en magkänsla, inget annat.

Antingen är bandet felkalibrerat eller så är det jag som är seg. Jag får lätt upp pulsen i tröskeltrakter. Kanske är det luftfuktighet som sätter krokben? Jag svettas i alla fall floder - luftkonditionering till trots.

Tröskeln blir lite kortare än jag tänkt mig. Jag får en ny magkänsla. Inte en sådan som talar om för mig hur saker borde vara, utan en som säger att jag nog ätit något som gjort min mage lite upprörd. Det händer så lätt i Indien. Indisk mat sätter krokben för mitt kilometersamlande.

Mitt mål är att träna varje dag när jag är här. Om löpningen inte hinns med eller orkas med ska här yogas eller kärnstärkas. Hade jag helt glömt hur det brukar vara här? Saker drar ut på tiden och hela dagar går åt. Den indiska kulturen sätter lätt krokben för min "varje dag"-ambition och gårdagen blev helt utan träning. Mellan tidig frukost och midnatt hade jag två minuter för mig själv. De minutrarna gick åt till att byta kläder inför garden party hos företagsägaren. Han sägs vara en av Indiens fem rikaste och livet ÄR olika.

Livet är olika

Jag tittar ut genom hotellfönstret. Där på bakgården bor en familj i ett skjul. De har ett par magra kor. Och tvätten hängande på en lina. De samlar pinnar i en hög för att göra upp eld. Troligen för att laga mat. Jag går ner till hotellets löpband. Vill hinna springa en kortis innan middagen är serverad. Livet är olika.

Bild tagen genom hotellfönster. Jag står på åttonde våningen i en blankputsad vit stenbyggnad. På bakgården bor några andra människor.

Efter middagen går en av mina kollegor och jag ut en stund. Det är inte lätt att gå omkring här. Bilar, vespor och Rikshas överallt. Inga trottoarer. Bråte ivägen. Vi ser något slags hälsocenter. Nyfikna går vi in. I sunkiga lokaler lyfter killar skrot. Bara killar. De tittar roat på oss. Ägaren berättar att på fredag morgon är det yoga - då är vi välkomna dit. Gratis till och med. Vi får väl se om vi vågar. Jag tänker att den där skitiga gröna heltäckningsmattan vill jag nog inte ligga på. Sen tänker jag att livet är olika. Och att jag är bortskämd.

Straxt utanför hotellet dyker en tiggarkvinna upp, med ett barn på höften. Jag har en banan i handen. Den får hon. Livet är olika.