Glittrigt

På nyårsafton ska det vara glitter. Glittriga strumpbyxor. Silverstjärnor på bordsduken.



Jag springer årets sista löppass genom ett rimfrostglittrigt landskap. Jag tänker att nyårsafton bara är ytterligare en dag och att årsskiftet är mellanrummet mellan två sekunder. Men ibland kan det vara bra att göra bokslut. Och att sätta upp mål. Kanske fundera över förändringar.

Imorgon, efter nyårsfesten, ska jag summera löparåret 2011 och blicka framåt mot 2012.

Gott Nytt År

Vitkålspaket

Som en kåldolme är min fot. Inslagen i ett halvkrossat vitkålsblad och plastfolie.



Min fotled fortsätter att gnälla lite av och till. Jag läser om, och förfasas över, Snorkkis stötvågsbehandling. Dit vill jag inte. För jag vet hur ont den behandlingen gör. Så efter att ha köpt hem vitkål de senaste tre veckorna utan att skrida till handling bestämmer jag mig för att göra slag i saken. Äntligen följer jag, lite småskeptisk måste jag erkänna, Ingmaries råd och slår in min fot i vitkål. Vi får se om det hjälper. Skada lär det nog inte i alla fall.

Motvind

Motvind hos tre. Jag försöker flytta mitt mobilnummer - det nummer jag haft i en evighet och som tonåringarna kan utantill och därmed kan ringa till från kompisars telefoner om de själva råkat tappat telefonen/glömt ladda batteriet/blivit bestulna. Sådant händer nämligen.

Nummerflytten är tänkt att gå från företaget jag lämnar till företaget jag startar och från tre till Telia. Den 21 december var allt klart. Trodde jag. Den 29 december hävdar tre att det inte går. Telia förstår inte vad tre håller på med. Inte jag heller. Jag gör mitt bästa för att le åt krånglet.

Jag tittar ut genom fönstret. Det blåser. Jag snör på mig löparskorna och ger mig av mot min långa backe. Jag inser snabbt att vinden blåser i en sådan riktning att jag kommer att få motvind uppför. Jag ler. Det blir bra träning tänker jag. Och kanske lite jobbigt.

Det blir bra träning. Och jobbigt. Mjölksyran svider i lår och vader av det dubbla motståndet. Sexhundra meter uppför i ganska kraftig motvind. Jag gör mina fyra varv och är tacksam att det är uppbyggnadssäsong, med få repetitioner.

Några korta backar står också på programmet. Jag gömmer mig för vinden i skogen. Min allra vanligaste kort-backe är 200 meter och finns i Källbrinksspåret.

Plockepinn möter mig. Kors och tvärs över spåret ligger omkullblåsta träd och en och annan stolpe till elbelysningen. Rester från en ännu kraftigare vind. Dagmar. Min korta backe är, som tur är, ganska fri från hinder. Ett par träd har gett vika och vilar, rakt över spåret, mot ett annat träd. Om jag hukar lite tar jag mig under.

Mellandag

Ibland behöver man dem. Mellandagarna. Dagar då man gör i princip ingenting. Inte tränar. Inte bloggar (nåja).

Jag har tur

Tio över tio annandag jul. Jag surfar in på Huddingehallen för att kolla att Sofies tisdagsspinning finns med i mellandagsschemat. Det gör den inte. Sofies enda spinningpass mellan nu och nyår är istället klockan 11 idag. Om bara femtio minuter. Och alla platser är bokade. Skit.

Jag kollar en blogg eller två. Hoppar tillbaka till bokningen. Jag har tur! Någon har ångrat sig (trots att ångertiden egentligen passerat) och en plats är släppt. Ett snabbt klick på "boka-knappen", packa väskan och iväg.

Sofie frågar om vi tänkt ut några nyårslöften. "Träna mer kanske" föreslår hon. Jag tänker att jag har tur - för för mig är träning inget jag behöver skapa nyårslöften runt. Det kommer naturligt. Nåja, mera styrketräning kanske jag kan lova mig själv.

När jag kommer hem väntar nybryggt kaffe. Jag har tur idag.

Hem till byn

Jag har packat löparskor med och utan dubbar. Jag har packat julklappar. Och praliner. Men datorn följer inte med.

God Jul!

Sakerna man måste ha

Det finns saker man bara måste ha. Saker som man minuten innan inte ens visste fanns. Som den lilla mobilväskan man kan sätta på vattenflaskan när man tränar. Eller på armen. Eller på vätskebältet, som i alla fall i mitt fall saknar tillräckligt stor ficka. Jag köpte förstås.

Min oumbärliga lilla mobilväska från DesignTorget på bara-måste-ha Klean Kanteen-vattenflaskan från hälsomässan.

Jag tror jag vet en annan som behöver. När hon kommer hem från California.

När jag googlar lite får jag veta att Maria Händig, som hittat på Bag on Bottle, som väskan heter, vann DesignTorgets designtävling med just denna idé 2010.

Inspirerad

Inspirerad av Sofie. Inspirerad av Sofies musikval. En svettpöl runt spinningcykeln. Ett lyckligt sinne. En trött kropp.

Inspirerade av mannen som gjorde Springa-Mera-Jenny så glad när han berömde hennes spinninginstruerande i receptionen i hennes gym i Linköping, bestämmer jag mig för att göra likadant i Huddinge. Jag säger till killen i receptionen att Sofie inspirerar mig. Att hon är fantastisk. Killen undrar om jag sagt det till Sofie. Klart jag har. Flera gånger. Men jag vill att hennes chef ska få veta - kan receptionskillen kanske föra budskapet vidare föreslår jag.

Sockerråttan biter sig fast

Pralintillverkning två helger i rad. Och lite pepparkaksbak på det. Det kan hända att en del av det goda hamnar i munnen under själva tillverkningsprocessen. Skålar att skrapa ur. Överblivet kantskrufs runt de utstansade pepparkaksgrisarna. Och alldeles självklart vill jag provsmaka resultatet.

Idag tänkte jag att det skulle vara vardag igen. Med betydligt mindre socker. Men ack vad sockerråttan inom mig skriker. Den har blivit van. Van att få sockerkickar igen och igen.

Lyssna nu sockerråttan - imorgon ÄR det vardag.

När man tänker positivt

Jag gillar vinter. Jag gillar snö. Men den blöta sliriga vi har i mina marker just nu gör tassandet svårt. Det blir mer som ett klafsande. Underligt nog försöker jag undvika att bli blöt om fötterna. I en kilometer eller två. Sen bryr jag mig inte längre. När skor och strumpor är genomsura kan de liksom inte bli blötare. Så jag plaskar glatt genom blötsnögegget. I drygt 16 kilometer. Det går inte fort. Nästan en halvminut långsammare än mitt normala långsam-tempo. Nåja, tiden är viktigare än distansen på de långsamma passen har tränare Nilsson sagt.

Varje steg är lite tyngre än det brukar. Blöta skor är tunga. Och jag kanar lite bakåt i varje fotisättning. Utnyttjar varje löpmeter lite extra liksom. När man tänker positivt så är blöt slirig snö det ultimata underlaget. Eller?

Vit

Vit snö under löparskorna och vit, blöt snö i ansiktet på första turen efter förkylningsvilan.

Vid Huddingehuset känt från torsdagens DN gör jag ett litet stopp. En tradition har det blivit - att springa förbi här en mörk decemberkväll. Och snö gör intrycket bättre. Hundratusentals ljus och tvåhundra arbetstimmar.

Väl hemma igen blir vit choklad till praliner.


Vita praliner fyllda med pistaschganache. Jag ska inte bjuda Paula (ni vet hon som sålde sina mara-kilometrar för 1000 kronor styck 2010 och gav pengarna till minröjning). Hon påstår nämligen att vit choklad smakar som sötat stearin.

Fortsättning följer

I DN idag. Gårdagens artikel om gifterna på träningskläderna följs upp. Silver och annat som tillsatts för att döda bakterier och hindra dålig lukt, men som ganska snart hamnar i miljön. Eller på vår hud. Textilhögskolan i Borås har funktionstestat, det vill säga luktat. Försöksnäsor kunde inte känna skillnad på obehandlade och behandlade träningskläder efter att testpiloter tränat hyfsat hårt i dem. Allt luktade svett.

What´s the point? Att kunna ta mer betalt för en funktion som inte upplevs, i alla fall inte i en blindtest?

Peak perfomance och Haglöfs läggs till miljöbovslistan. Där Craft redan finns sedan igår. Haglöfs vill påskina att deras giftbehandling är en miljöfördel. De hävdar att kunderna tvättar mer sällan. Njae. Inte om kläderna luktar lika mycket svett.

Giftiga träningskläder

Jag skulle aldrig få för mig att köpa träningskläder, eller andra kläder för den delen, behandlade med antibakteriellt medel för att undvika dålig lukt. Det känns instinktivt fel. Nu får min instinkt stöd av kemikalieinspektionen. I DN står att läsa att bland annat träningskläder släpper ifrån sig de antibakteriella medlen (silver, triklosan och triklorkarban) i tvätten. Detta hamnar i avloppsvattnet och är extremt giftigt för vattenlevande djur. Sannolikt släpper nog kläderna ifrån sig giftet på en svettfuktig hud också. Vad det betyder för bärarens hälsa vet man inte.

Jag skärper min uppmärksamhet och fortsätter undvika kläder som marknadsförs under "anti-odour", "lasting freshness" eller "hygienic protection".

Värst i kemikalieinspektionens studie var joggingstrumpor från X-socks. Crafts underställ nämns också - de tappade 95% av allt silver på tre tvättar. Man kan se det som att man lurar kunderna eftersom den utlovade anti-lukteffekten är rätt kortvarig. Medan miljöeffekterna är långvariga. Silver försvinner ju inte.

Bättre nu än sen

Egentligen är det väl bäst att aldrig vara förkyld. Men det känns utopiskt.

Lustigt nog föreställer jag mig att det finns en beskärd del av förkylningar som jag ska ha. Per tidsenhet. Alltså tänker jag att det är bättre att vara förkyld nu än sen. Nu när jag precis börjat grundträningen och det är långt till tävling.

Dagens planerade spinning med brutala Sofie fick jag ställa in.

Imorgon åker jag till paketutlämningsstället och hämtar ut den där D-vitaminen jag beställt via Ingmaries vitamera-länk.

Inte smidig än

Kroppen förnyas på sju år sägs det. Då ska nästan alla celler ha byts ut. Vissa vävnader förnyas fortare än andra. Till exempel tarmslemhinnans yta som byts på bara några dygn.

Jag har yogat i något år eller så. Om sex år kanske jag är mjuk? Eller så är det inte så det fungerar.

Jag tycker oftast att jag är lika stel både på längden och tvären. Utom kanske i rygg och axlar. En hyfsad brygga grejar jag faktiskt. Vaike säger ändå att hon ser att vi alla utvecklas, men att det sker långsamt och att vi kanske inte själva märker det så tydligt.

Ibland tycker jag utvecklingen känns böljande. Det går lite lite bättre ena gången för att återgå till det vanliga nästa. Idag var det en sådan "bättre" gång. Tårna i marken i plogen. Hälarna väldigt nära mattan i hunden. Tillfällig förbättring, eller verklig? Dagsform kanske. Jag väljer ändå att glädjas.

Tredje advent

Ingen perfekt trappa i vår adventsljustake. Lite rockigare.

I chokladfabriken

I min ensamhet en lördagskväll omvandlar jag köket till chokladfabrik. Jag tempererar choklad av god kvalitet och gjuter skal. Jag gör hallonganache till fyllning. Jag blandar hallon som jag pressat genom en sil (inga kärnor får vara med) med choklad, smör och lite Cointreau. Pralintillverkning är pyssligt och tar tid så en gång om året räcker för mig. Till jul. Till julklappar.

Skalen är gjutna och fyllda med hallonganache. Nu ska de stelna innan smält choklad hälls på som lock=pralinbotten.

Jag har lärt mig av Silverpralinen Petra. Hon jobbade hos mig förut. Innan hon bestämde sig för att ägna sig åt eget företagande. Tillverkning av silversmycken och choklad. Hon håller kurser i båda.

Medan pralinerna stelnar gör jag valnötsmarsipan. Skållad skalad mandel och valnötter hackas till smulor. Sockerlag, med lite honung i, kokas till 122 grader. Till sist en skvätt rom. Eller skvätt och skvätt. 50 gram. Det är noga med mängder och temperaturer och jag misstänker att jag kokade sockerlagen för varm. Vi får se imorgon. I morgon ska jag göra fyrkanter och doppa i mörk choklad.

Yes! Pralinerna lossnade. Det gör de bara om man varit noga med tempereringen. Annars krymper inte chokladen sådär lagom mycket.

Ganska mycket choklad hamnar i munnen. Tur att jag sprang 16 kilometer i konstant motvind (jo det kändes så) tidigare idag.

Ett annat från Les Mills

Vi är ingen "perfect match" - crosstrainers och jag. Rörelsen är lite onaturlig för mig. Och det känns inte bra i axlarna. Tänker att jag kanske är lite för kort och sätter händerna nedanför handtagen. Axlarna känns ändå. Jag sneglar på de andra. De som tycks tycka att crosstrainers är bra - gör de annorlunda? Inte vad jag kan se.

En kvart står jag ut. Och det räcker, för jag ska bara värma upp. Mjuka upp musklerna lite inför ett CXworx-pass. Les Mills förkoreograferade core pass. Jag har ju nyss bestämt mig för att dissa Les Mills Body Pump. Efter att ha läst om en vetenskaplig studie som visar att man inte blir så mycket starkare. Men allt det företaget gör behöver ju inte vara ineffektivt (som pumpen sägs vara) tänker jag.

Det är ganska ny CX-koreografi förstår jag. Spelar mig mindre roll eftersom detta är mitt livs andra pass. Med minst ett par månader sedan premiärpasset är jag nybörjare hursomhelst.

Till skillnad från crosstrainern tycker jag att CXworx känns rätt för mig. Rätt muskler för en löpare liksom. Dessutom går övningarna att göra i lättare eller tyngre versioner, vartefter man blir starkare. Men det är nog så viktigt att lyssna ordentligt på instruktionerna som strömmar ur Flavia, och göra rätt. Det gör man inte riktigt automatiskt.

Battery recharge

Jag lider av tillfällig sömnbrist. Tonåringar kan störa nattsömnen lika mycket som småbarn. Deras metoder är lite annorlunda bara.

Min power plate-date bokar av. Min lunch-date bokar av. Jag bokar av power plate. Orkar inte åka hela vägen in till stan bara för att köra trettio minuter platt-träning ensam. Battery Low.

Solen skiner. Löpning istället? Jag vet vad en löprunda kan göra för mitt humör. Garmin piper. Battery low. Jag lämnar klockan hemma.

Mina icebugs knastrar mot det isiga underlaget. För varje steg laddas mitt batteri lite. Väl hemma igen är lågheten som bortblåst.

Jag läser DN. En psykiater tycker att lättare depressioner bör behandlas med fysisk aktivitet på recept. Istället för antidepressiva läkemedel. Klart man ska. Klart det funkar. Jag har nog aldrig varit deprimerad i klinisk bemärkelse. Men låg har jag varit. Senast idag. Och jag vet vad löpningen gör för mig då.

Fritt vald träning

Fritt valt arbete en gång i veckan minns jag från mitt högstadie-schema. Många valde foto. Jag dansade jazzdans.

Tränare Nilssons schema ger mig möjligheten att välja fritt under de första veckorna av mitt maratonprogram. Men bara ett av passen förstås. Fritt vald träning. Men inte helt fri ändå. Jag får, om jag vill, välja spinning som alternativ till ett av veckans två kvalitetspass.

Jag väljer Sofie. Hon får mig att spinna loss så att svettpölarna samlas runt min cykel. Om jag väljer SATS så väljer jag bort Sofie. Går det verkligen?

Ur led...

...är den inte. Men min fotled gör lite ont. Alltsedan New York marathon. Jag kan springa rätt obehindrat. Det känns lite efteråt bara. En egenhändigt ställd diagnos säger att en sena framför yttre fotknölen är irriterad.

Jag tycker det är svårt med de här småskavankerna. Vila eller inte? Risken med att köra på och kanske förvärra ska vägas mot trist träningsuppehåll i onödan. Om foten verkligen var ur led skulle jag inte behöva tveka. Men det är absolut inget jag önskar. Absolut inte.

Vackert väder avgjorde saken idag.

Styrkefokus

Att bygga en kropp som håller för löpning. En kropp som inte är skadebenägen. Sara är på besök från Skåneland och hon pratar om sitt nya program, utformat av Dajana, med målet att ge Sara rätt styrka. Styrka som gör kroppen hållbar.

Vi sitter på Chutney, den vegatariska restaurang där jag för första gången träffade Ingmarie för snart tre år sedan. Genom löparbloggar känner jag nya underbara människor. Lisa är med. Och Ingmarie förstås.

Men tillbaka till styrkan. Det är klart att Sara gör helt rätt i att bygga en kropp som håller för den påfrestning som löpning kan vara. Sara vet att hon kan bli hur bra som helst (duktig löpare är hon redan) om hon vill. Men att nyckeln nog är att hålla sig skadefri.

Min ambition eller situation är långt ifrån Saras. Men i mitt program har tränare Nilsson ändå skrivit in lite mer styrka än vad jag är van vid. Eller kanske inte mer, men oftare. Två gånger i veckan. Inte jättelånga gympass (och ingen pump) utan mer funktionellt. Rätt muskler. Fokus på core och ben.

Innan vi hamnade på Chutney visade Ingmarie mig några övningar i gymmet. Och körde rätt hårt med mig. Jag svingade kettelbell för första gången. Och så lite vattenlöpning på det förstås.

Mätta på Chutneys goda linsgryta besökte vi Moderna museet. Monet och Turner. Och den för mig nya bekantskapen Twombly. Inte tokigt att hitta museisällskap bland löparbloggerskor.

Klok tok

Min reflexgula löparmössa råkar ligga närmst till hands när jag ger mig ut på ett halvlångt förmiddagspass. Jag tar på mig den trots att det inte är mörkt ute. Alls.

I mörker är min reflexmössa en bra livförsäkring. Vad jag inte insett förrän idag är att den kan vara en livräddare i dagsljus också. I skogen bland jägare.

Mina döttrar skrattar rått åt min knallgula mössa. "Du ser ut som en tok, mamma". Jag är benägen att hålla med. En ganska klok tok.

Vid infarten till en av mina favoritskogspassager sitter ett gäng jägare och dricker kaffe. Några har orange mössor. Andra har gula. Jag passar in. Förutom det faktum att jag inte kan se mig själv skjuta ett djur.

En bit in på stigen möter jag två jägare. Mellan sig bär de ett rådjur. Jag har att välja på att hoppa över kroppen eller vika av in i skogen. Jag väljer det senare.

Med skogen full av jägare är jag ganska glad över min nästintill självlysande mössa.

Dagsljus-junkie

Det går så snabbt att bli bortskämd. Att jag kan springa i dagsljus gör att jag vill springa i dagsljus. De ljusa timmarna är få och jag har fler saker inbokade än jag kunde föreställa mig. Börjar det mörkna innan jag hinner ut skjuter jag upp löppasset till morgondagens dagsljus. Sådan taktik håller inte i längden.

Fredag och bara ett löppass av veckans tre planerade avklarat. På väg hem från dagens bokningar börjar dagsljuset blekna. På med skorna ändå. Skymning. Sjön lyser blåsvart. Lampor speglar sig. Himlen har orange och lila stråk. Skymning kan man springa i. Och njuta av.

Skriva ner sin oro

För det mesta sover jag gott. För det mesta oroar jag mig inte. Men ibland så. När tankarna snurrar runt runt har jag ett knep - att sätta ner tankesnurret på papper (eller i datorn). Det går lättare att släppa sen. Och sova.

I min storstädning hittade jag följande rader. Nedskrivna av en orolig anneliten inför maran 2010. Min första mara med tränare och bloggläsare, och med ett för mig tidsmässigt tufft mål:

Jag springer för att må bra. Jag har mål med min träning för att den ska vara mer motiverande och roligare. Inför maran 2010 har jag redan uppnått mitt huvudsakliga mål – det vill säga att göra träningen roligare – den har varit rolig!

Mitt mål med själva maratonloppet är att ha kul. Jag kommer att vara nöjd med mig själv för att jag försöker. Jag kommer att vara nöjd med mig själv när jag går i mål. Bara skada/sjukdom kan stoppa mig från att gå i mål. Sannolikheten är stor, om jag är frisk och mår bra, att jag gör en bättre tid än någonsin tidigare. Då ska jag fira extra mycket.

Om jag måste bryta eller gör en sämre tid än tidigare på grund av omständigheter jag inte råder över – då kommer det fler tillfällen.

Jag har alltid mina gamla resultat – om jag misslyckas i år så betyder det inte att jag inte kan – för det vet jag redan!

Så här i backspegeln känns det lite löjligt att jag var så stressad. Jag är ju bara en motionär ju. Tänk att vara elit med hela Sveriges förväntningar på sig. Vilken press det måste vara.

Jag var på starta eget-dag igår. Jag kom att prata med en kvinna från Mora. Hennes affärsidé är att träna elitskidlöpare i mindfullness. Jättebra tror jag.