Motvind hos tre. Jag försöker flytta mitt mobilnummer - det nummer jag haft i en evighet och som tonåringarna kan utantill och därmed kan ringa till från kompisars telefoner om de själva råkat tappat telefonen/glömt ladda batteriet/blivit bestulna. Sådant händer nämligen.
Nummerflytten är tänkt att gå från företaget jag lämnar till företaget jag startar och från tre till Telia. Den 21 december var allt klart. Trodde jag. Den 29 december hävdar tre att det inte går. Telia förstår inte vad tre håller på med. Inte jag heller. Jag gör mitt bästa för att le åt krånglet.
Jag tittar ut genom fönstret. Det blåser. Jag snör på mig löparskorna och ger mig av mot min långa backe. Jag inser snabbt att vinden blåser i en sådan riktning att jag kommer att få motvind uppför. Jag ler. Det blir bra träning tänker jag. Och kanske lite jobbigt.
Det blir bra träning. Och jobbigt. Mjölksyran svider i lår och vader av det dubbla motståndet. Sexhundra meter uppför i ganska kraftig motvind. Jag gör mina fyra varv och är tacksam att det är uppbyggnadssäsong, med få repetitioner.
Några korta backar står också på programmet. Jag gömmer mig för vinden i skogen. Min allra vanligaste kort-backe är 200 meter och finns i Källbrinksspåret.
Plockepinn möter mig. Kors och tvärs över spåret ligger omkullblåsta träd och en och annan stolpe till elbelysningen. Rester från en ännu kraftigare vind. Dagmar. Min korta backe är, som tur är, ganska fri från hinder. Ett par träd har gett vika och vilar, rakt över spåret, mot ett annat träd. Om jag hukar lite tar jag mig under.