MarathonMia skriver så inspirerande om drivkraft. Jag funderar ovanligt mycket över min just nu. Inte bara drivkraften i mitt löparjag. Men jag håller mig till löparjaget här.
Varför springer jag? Det grundläggande motivet är för att må bra. För att hålla min kropp stark. För att komma ut en stund, få frisk luft och vara något annat än mamma, fru, medarbetare och chef. Med de motiven borde det räcka med några distanspass i lagom tempo. Bara de är regelbundna.
Men några distanspass i lagom tempo räcker inte för mig. Jag vill utvecklas och testa mina gränser. Drivkraft är att vilja utvecklas. Att vilja utvecklas ger drivkraft.
Jag är en utpräglad tävlingsmänniska. Jag får skärpa mig för att inte jämföra mig för mycket med andra. Jag är inte elit och att hålla mig till att mäta mina prestationer mot mina mål och mot min kapacitet är det enda rätta för mig. När (he he) jag når tanteliten får jag förstås tänka om...
Tävlingsinstinkten - om jag vänder den mot mig själv, kan utnyttjas som drivkraft. Det gäller bara att sätta lagom tuffa mål. Mina mål för 2011 har så smått börjat få fäste i min löparsjäl. Lagom utmanande för att locka fram drivkraften. Den där som behövs för att göra annat än lagom långa, lagom lugna distanspass.
6 kommentarer:
Jag ser fram emot att läsa om de målen!
Go girl! Jag är med dig!
Fitnesscoachen, målen - i lite ofärdig form, finns under en flik på bloggens startsida.
Ingmarie, inser att du kanske är med mig på fler sätt än jag ens vågat drömma om - You and I in NYC?
Det är nog den där tävlingsmänniskan som driver mig också. Inte enbart, men absolut till stor del. Dock tycker jag att jag faktiskt är GANSKA bra på att inte jämföra mig med andra. Ibland trillar jag såklart dit och tycker jag är sjukt mycket sämre än alla, men oftast klarar jag av att enbart tävla med mig själv. Sen är det klart att jag först som främst springer (och tränar annat) för att jag älskar det! Och för att orka leva resten av livet.
tävlingsmänniska så in i norden här, men försöker intala mig själv att ENBART tävla med mig, att glädjas åt mina framsteg för de ser jag verkligen. jag tycker jag har lyckats ganska bra med att sluta jämföra mig med någon annan än mig själv, även om det varit en hård och medveten ansträngning. fortfarande får jag tankar om hur långt "efter" jag ligger när jag läser om någon som t.ex springer hur långt som helst i 4:45 tempo, men jag blir bättre och bättre på att slå bort dem och tänka att andras framsteg och prestationer visserligen kan vara en morot och inspiration, men de är ju framsteg endast i förhållande till vad han/hon gjort tidigare. mina framsteg mäts endast mot mina tidigare prestationer.
ibland tänker jag att jag är ganska fånig som springer och tänker löpning och planerar (om än helt på egen hand, utan någon coach och något konkret träningsprogram att följa) långpass, snabbdistanspass, intervallpass av olika typer osv, som om jag vore nån halvelit, för egentligen springer jag ju, precis som all annan träning jag sysslar med, bara för min egen skull - för att det är kul, utvecklar mig, får mig att må bra både under tiden och på lång sikt. men resultat och förbättringar motiverar mig, att utmana mig och mina fysiska gränser motiverar mig oxå, så då blir det som det blir. ;)
Andréa, att låta sin tävlingsmänniska tävla mot sig själv är bra tror jag. man har ju liksom drivkraften gratis då. Det jobbiga för mig är att jag ibland kan känna att kraven blir för mycket. krävande jobb och krav på mig själv som löpare. Det var det som hände innan jul med mig. Helt fed up.
Lotta, känner igen mig så väl i det du skriver. Vi är några stycken...
Skicka en kommentar