Fötterna söker marken mellan rötter och stenar. Det regnar i min skog och blöta rötter är hala rötter.
Skogslöpning tränar balansen. Skogslöpning ger starka fotleder. Om man inte stukar dem vill säga. Det vet jag säkert.
Jag misstänker att skogslöpning tränar bålen också. Det känns så i alla fall. Som om fler kroppsdelar är med och jobbar när underlaget är långt ifrån slät mark. Det stora kroppsengagemanget till trots går det jämförelsevis långsamt framåt. Jag försöker låta bli att titta på Garmins kilometertider. Jag tittar på regnbågar istället. För mellan regndropparna tittar solen fram.
3 kommentarer:
Så tycker jag också det känns med terräng och skogslöpning! Stärkande, för kropp och själ, liksom... ska springa ett riktigt terränglopp snart, det enda jag fasar för är att vricka fötterna. Just tider och så tittar jag inte så mkt på när man springer terräng.
En härlig och beskrivande tolkning av skogslöpning. Efter att själv ha nött på asfalt en bra bit i helgen, så längtar jag nu till skogen.
Att långsamt njuta i skogen är både skönt och säkert nyttigt för kroppen.
Jonna, verkligen stärkande för själen! Särskilt när regnbågen visar sig och solen glittrar på regnvåta löv.
Janne, skogen är bästa platsen!
Skicka en kommentar