onsdag 16 januari 2013

Det är väl bara att acceptera

Det går sakta nu. Men det går. Ibland glömmer jag bort att vara glad över att jag faktiskt kan springa igen (om än med lättare känningar i de där tjuriga hälsenorna) och blir istället frustrerad över hur långsamt jag springer. Utomhus kan jag förstås skylla på underlaget. Men på löpband blir det SÅ tydligt.

Tränare Nilsson föreslår ett progressivt pass. Börja lååångsamt. Öka lite var femte minut. Efter 35 minuter är jag uppe i tänkt mara-fart, där tanken är att jag ska befinna mig i ynka fem minuter. Men jag är ju redan trött och jag sliter. Jag förhandlar med mig själv. En minut - sedan får jag sänka hastigheten lite. Bara en minut till - sedan får jag sänka lite... På så sätt lurar jag mig själv att göra alla fem minuter utan att röra hastighetsknapparna.

Jag tänker att det ju är löjligt vilken dålig löpform jag är i. Sedan tänker jag om. Vad kan man vänta sig när man inte har tränat löpning ordentligt på ett tag? Jag förlåter mig själv. Och jag accepterar läget. Accepterar att jag har en del träning att göra innan jag kan springa tre timmar och tjugo minuter i mitt tänkta maraton-tempo.

2 kommentarer:

Anna (Orka mera) sa...

Är i samma sits, det går så sakta så sakta. I farter jag inte trodde fanns annat än på PRO:s årsmöte. Det är lång tid till tre timmar och tjugo minuter även här. Men vi ska dit. En vacker dag!

bureborn sa...

En sann konst det där: att acceptera. Och att lura sig att avsluta ett pass trots att man är sliten och trött. Bravo!
Och det finns ju en klar fördel med att vara i kass form - potentialen är enorm!