lördag 12 januari 2013

När jag tänker på löpning

När jag tänker på löpning tänker jag mig lätta steg. Eller kraftfulla - mitt i en intervall. När jag tänker på löpning är det medvind. Jag flyter fram. Min kropp är stark. Rörelsemönstret är harmoniskt och effektivt.

Minnet är selektivt. Verkligheten motsvarar inte alltid min bild. Ibland är marken full med knölig snö där steget inte ville fästa. Ibland vill vinden hålla mig tillbaka. Ibland är kroppen motsträvig. Då är det bara att ta fram tjurigheten. Genomföra. Och glömma. De trista, besvärliga passen är också löpning. Men jag låter dem inte skugga min bild. Den bild jag har när jag tänker på löpning.

4 kommentarer:

Daniel sa...

Så bra skrivet! Sådär tänker jag också även om det inte alltid blir så under passen ;)

Lennart sa...

Japp, minnet är verkligen selektivt!

Jag har också nästan bara minnen av lätt löpning. Dock har några jobbiga situationer etsat sig fast. Bland annat när jag sprang upp för en backe efter ca 10 km på Runrundan 2011. Då var det så tungt och varmt att jag blev rädd.

Jag har också sista milen på Lidingöloppet 1995 då jag väggade fullständigt....

Annars kommer jag nästan bara ihåg bra saker, och det gäller inte bara löpning utan faktiskt livet i allmänhet... :-).

rundarocksaenform sa...

Kan bara hålla med. Minnet är VÄLDIGT selektivt! :-P ;-)

anneliten sa...

Daniel, jag tror det är grunden till att man fortsätter vara löpare - att man har en positiv syn på aktiviteten och selekterar bort de jobbiga passen ur bilden. Några gör kanske tvärtom?

Lennart, visst finns det riktigt jobbiga minnen också. Jag har också en sådan upplevelse från Lidingö. Ett år det var väldigt varmt och jag blev uttorkad. Sista milen var pest. new York som jag ju kommer ihåg som fantastiskt, innehöll också en smärtande fot. Den vill jag helst inte komma ihåg.

Västgötskan, särskilt bra när man vill ha ett barn till :-)