HQ

Jag är rätt normalbegåvad tror jag. Och kan nog föra mig OK i sociala sammanhang. Godkänd IQ och EQ om jag själv får dömma. Men hur smart är jag när det gäller min egen hälsa? Om det fanns en Health Quotient, en HQ - hur skulle jag hamna då? Högt eller lågt?

Jag äter nog hyfsat bra. Och tränar regelbundet gör jag. Kanske blir det något glas vin i överkant ibland. Och en del godis. I stort sett ser jag mig nog som ganska hälsosam. Högt HQ för det mesta.

Men inte idag. Två vilodagar och jag klättrar på väggarna. Förkylningen är kvar och huvudet värker. Vad gör jag då? Proppar i mig en Treo och sticker till gymmet. Trettio minuter core kan väl inte vara så farligt?

Jag har tränat core förr. Hemma. Men aldrig i ordnade former. Ett pass är definitivt mycket bättre och jobbigare än vad jag åstadkommer på köksgolvet. Karolina instruerar och peppar och mage och rygg får sig en rejäl omgång.

Nöjer jag mig med det? Nej. Upp på bandet för lite lugn löpning. Ska bara känna hur det känns i någon kilometer eller två. Jag kliver av efter fyrtio minuter och drygt åtta kilometer. Med treo i kroppen känns det helt OK. Hög HQ? Kanske inte. Vi får väl se om det straffar sig.

Irriterande irritation

Lite lätt irriterad i halsen. Inte så att jag är sjuk egentligen. Men jag vet att när halsen är inblandad ska man vara försiktig. Försiktig med sitt hjärta. Har vilat i dagarna två. Är det inte värre imorgon är det jag som springer.

Summeringarnas tid

Löparåren summeras som bäst i löparbloggarna. Det är tid för sådant nu. Och här kommer ytterligare en löpares år sammanfattat i en löpares årsgamla blogg.

Årets i särklass starkaste löparögonblick utspelar sig cirka två kilometer från Stockholm stadion. Där, längs maratonbanan, står min tränare. Hon skriker: du grejar det! Där och då inser jag att hon har rätt, fröken Nilsson. Mitt tuffa 3.30 mål - det jag inte riktigt trott på de senaste skadekantade månaderna, är inom räckhåll. Med lite marginal. Absolut löparlycka.

Midnattsloppet går sådär. Det är varmt och trångt. Jag har varit närmre mitt 45-minutersmål än så här.

Några dagar senare tar jag revansch och går under 45 minuter på milen. I en liten lokal tävling som jag knappast laddat för. Men utan Midnattsloppets backar och trängsel. Sista halvmilen är det bara jag - ensam mot klockan. De snabba är mycket snabbare och syns bara som små prickar på raksträckorna. De långsamma är en liten bit bakom mig.

Och så äntligen silver på Lidingös kuperade bana. Där står jag i leran på Grönsta gärde och är lite besviken på mig själv, den fina medaljen till trots. Att gå i backarna gör ju bara mesar. Jag är en Lidingö-mes.

Hur det än är så består löparlivet mest av träning. Oftast i hyfsat invanda spår. Ur träningsåret 2010 vill jag särskilt minnas vintriga långpass i grupp ordnade av Snorkkis och MarathonMia, askmolnsfångad löpning i Central Park, vattenlöpning i ljummen skogssjö, morgonlöpning på Grekisk ö, regnig skogslöpning med löphågade middagsgäster... Och så vidare.

Denna bild är daterad 20 december 2009 - ett helt löparår har passerat.

Jag har nått mina tre mål. Jag är nöjd med mitt löparår. Och lite lätt omotiverad inför nästa. Nu är utmaningen att hitta nya mål. Mål som motiverar.

Simhallar och deras besökare

Min lista över besökta simhallar (om jag nu hade haft en sådan) har förlängts en del sedan jag träffade Ingmarie. Idag Kronobergsbadet på Kungsholmen.

Interiören må skilja sig åt lite, men besökarna är desamma. Där finns den sura tanten i badmössa som tycker att alla andra gör fel. Där finns exhibitionist-crawlaren (nästan alltid en man) som gärna stänker mer än nödvändigt och gärna håller till i motionssimfåran, trots att det finns en särskild bana för crawl.

Där finns ibland också vattenlöpare. Men de är ovanliga och udda fåglar. Enda stället där jag har stött på någon sådan som inte är Ingmarie eller ditsläpad av Ingmarie är i Eriksdalsbadet. Och den damen hade bältet bak-och-fram...

Att vattenlöpare kan skapa irritation bland simmare är uppenbart. I en simhall ska man väl simma - det hörs ju på namnet liksom. I vägen tycks vi vara, trots att vi är bra mycket "smalare" i vår armförng än en bröstsimmare. Simma får man göra hur långsamt man vill, men att trampa vatten...

Drömmen vore en egen vattenlöpningsbana. Men då får vi nog bli några fler först.

Vad är en långpanna?

Julen är sällskapsspelens tid. Vi spelar "Qube: Svenska språket". Vet inte säkert om tonårsdöttrarna genomskådar mitt dolda motiv i att köpa just det spelet. Kul har vi i alla fall. Särskilt när min mor får poäng utan att säga ett ord. Det syns så väl på henne att hon vet vad "kärleksgrotta" betyder. Hon hittar bara inte ett lämpligt sätt att uttrycka det inför barn, svärson och barnbarn. Rodnad ger poäng.

Under kategorin slang finns också, förutom kärleksgrottefrågan, frågan om vad långpanna betyder. Jag tycker svaret är givet. En långpanna är ett långt löppass i långsamt tempo. Spelmakarna håller inte med.

Två långpannor har jag ägnat mig åt idag. Drygt 17 kilometer löpning kvalar in i kategorin långpass i min värld. Gränsen går någonstans vid 15 kilometer tycker jag. Sjutton är visserligen en ganska kort långpanna. Men grejen med långpass är att det är tiden snarare än sträckan som är viktig. Nittioåtta mitokondriebyggande minuter på undanglidande underlag blev det. Det får duga.

Dagens andra långpannan är instoppad i ugnen och härbärgerar två stora surdegsbröd.

Vad tycker då spelmakarna att en långpanna är? Gissa...

Tappad lust

Känner inte för att blogga. Har tappat det mesta av träningsglädjen. Behöver släppa lite på pressen som det innebär att träna hårt mot ett specifikt mål. Letar febrilt efter borttappad lust. Återkommer om jag hittar den.

Let it snow

Snöpuls ger puls trots att jag inte springer. Jag väljer långpromenad istället för långpass. Min käre P springer sällan längre än åtta kilometer, men att gå nio i decimeterdjup snö går bra. Särskilt när lånehund är med. Sällskapssjuk anpassar jag mig. Underlagsmässigt anpassar jag mig. Promenadtempo känns rimligt i rådande väderlek.



Vi pulsar på oplogade vägar. Vi pulsar förbi en bil som fastnat i snön. Bilradion på hög volym. "Let it snow, let it snow, let it snow" sjunger Frank Sinatra. Just där och då känns det som humor...

Undrar om julen är min grej egentligen

Inser att jag glömt tända tredje ljuset i adventstaken. På söndag ska fjärde ljuset brinna.

Inser att jag inte bakat (eller köpt) saffransbröd trots att Lucia redan har passerat.

Inser att jag hellre äter någon vardagspastarätt än julmat. Har aldrig gillat julbord. Utom brysselkålen. Och de goda ostarna.

Inser att jag ser fram emot juldagen, i myskläder och med familjen, men inte emot julafton, med två julbord och två julklappsutdelningar på olika ställen och med stress däremellan.

Inser också att jag kommer att ha många fler möjligheter att springa än till vardags - och det i dagsljus. Kanske är den inte så dum ändå - den där julen.

Gratis app vs. dyr Garmin

"Vaddå har du appar" utbrister min tonåring. Underförstått: men du är ju en förtorkad gammal morsa ju... Eller så är hon bara glad att just hennes mamma hänger med lite i alla fall.

Nåja, jag hade nog fortsatt att vara app-ointresserad om inte min Garmin gått och slagit sig funktionsoduglig. När höstvilan och mysjoggandet var över och innan jag kom på att jag kunde fixa Garmin-klockan själv, med kniv, behövde jag ett alternativ. Ett alternativt sätt att mäta min löpning. Jag hittade en gratis app. Sports Tracker från Ovi/Nokia.

Plötsligt kan min telefon göra nästan allt jag tidigare använde Garmin till. Den mäter hur långt jag springer och hur fort. Den ritar kartor över var jag har varit. Och den summerar träningsmängd på vilken ledd jag vill. Med rätt pulsband kan den mäta min puls också. Nu var givetvis mitt gamla polar-band (Nokia-hjärtar-polar=sant - vad annars) inte just ett sådant polar-band som man behövde. Så just den funktionen är hittills otestad.



Bäst av allt är att telefonen INTE behöver leta satelliter! Den vet var den är - alltid. Och jag kan börja springa innan jag förfrusit rumpan. Vem vet - telefonen fuskar kanske lite genom att ta telefonmasterna till orienteringshjälp...

En liten gullig finness har jag upptäkt. Om man stannar och fotograferar sina löparomgivningar ritas en kamera in på kartbildens färdväg. Vad man nu ska ha det till. Å andra sidan kan Garmin inte fotografera alls.

Nu när Garmin är lätt amputerad och fungerar har jag jämfört lite mätvärden. Sträckorna blir osannolikt lika. Eller vad sägs om 16.83 jämfört med 16.82 km? En slags validering av precisionen hos båda.

Men det är klart - lite otymplig är den, telefonen. Och den kan inte hålla reda på intervaller. Garmin får vara kvar som förstahandsval. Med telefonen som en god back-up.

Sur tant

Tröskeldags. Och jobbpubsdag. Puben på jobbet, med underfundig musikquiz, vill jag inte missa. Och med jobbpub passar jobbgymmets löpband bäst. Ur logistsik synvinkel. Bandet före puben är definitivt rätt ordning.

Jag tycker det är svårt att veta när jag är lagom sur. Av mjölksyra alltså. I januari i år gjorde jag ett tröskeltest hos Christer Skog på Sport support Center. Enligt "Skogens" analys är min aeroba tröskel 165 i hjärtfrekvens och den anaeroba 180. Jag tolkar det som att över 165 i puls blir jag småsur och att surhetsgraden ökar fortare när jag närmar mig 180. Över 180 bpm blir det blixtsnabbt ur-sur tant av mig.

Problemet är att testets riktmärken inte stämmer med känslan. Den känsla jag tror man ska ha under ett tröskelpass. Ansträngd men inte utmattad. I teorin ska jag väl ligga något hjärtslag under 165 antar jag. Det känns alltför mesigt. Idag pressade jag upp pulsen i 177-178 och låg där i mina tjugo minuter. I den häraden är känslan lagom-tuff snarare än tuff-tuff.

Testet är visserligen nästan ett år gammalt och kanske inte stämmer längre, men villrådigheten var densamma då som nu.

Sura tanter passar dåligt in på en jobbpub. Jag varvar ner länge - allt för att bli av med varenda laktat-molekyl.

Helt osur vinner jag och mitt lag musikquizen. Priset? Att göra nästa quiz.

Till min rumpa

I fredags, när jag fusk-stretchade efter min löpbandsstege, fick jag lite skäll. I stretch-hörnan befann sig Yoga-Vaike. Och hon såg att min stretch mest var för syns skull. Alldeles för hafsig. "Du måste ta hand om din löparkropp" manade hon.

Jag höll skamset med. Min rumpa må vara jeanssnygg (det var i alla fall vad en försäljare påstod när hon lyckades defokusera mig från julklappsshoppingen och prångla på mig ett par gråa Gossip nu ikväll) men den är stel. Piriformisrackaren krampar och gör lite ont ibland.

Idag var det säsongsavslutning på yogakursen. Gissa vad Vaike bjöd på? Ett pass som kändes som en julklapp till mig. Och till min rumpa. Rumporna var i fokus mer än vanligt nämligen. Löparstretch liggande, stående och sittande på huk. Det senare grejar jag absolut inte, så jag fortsatte stående. Någon slags halv lotus, som jag inte ens var i närheten av att efterlikna, vek hon (och många av de andra) ihop sig i. Nästa termin kanske jag också kan? Eller nästa. För långsamt mjuknar till och med min rumpa. Av yoga.

Vinterhår

Resultatet av drygt två timmar sittning hos min underbara träningsintresserade och duktiga frisör Sara är ett mörkt vinterhår. Mitt hår växlar färg med årstiderna - blond (nåja) på sommaren och mörkare på vintern. Tvärtemot fjällräven och inte tänkt som camouflage

Resultatet av 95 minuters vinterlöpning är en annan typ av vinterhår. Frostigt vitt och stelt. Vet inte vilket jag tycker är snyggast.



Nu ska jag tvätta håret så att jag blir fin till julbordet på Hermans vegetariska restaurang där Ingmarie bokat bord.

När det vänder

Inga motargument idag.

Laddad med chokladpraliner och med siktet inställt på en stege kliver jag in på företagsgymmet. På pappret är stegen, med 2-3-4-5-4-3-2 minuter snabb löpning varvad med 60 sekunder återhämtningsjogg, en barnlek. I verkligheten ganska jobbigt. I alla fall för mig.

Fysiskt är de första intervallerna lättast. Innan jag är riktigt trött. Tankemässigt ligger lite av ångesten inför det jobbig kvar. Psykiskt går det bättre på slutet. Så är det alltid när jag kör hårda pass. Det finns en vändpunkt. En vändpunkt där jag känner att jag grejar hela passet och där tanken är stark trots att kroppen är trött.

Vad härnäst?

En god middag i glada väninnors lag var vad jag väntade mig när jag traskade i snögloppet mot Kungstensgatan 9 (Stockholm) och restaurang Bonbon. Att konceptet var något särskilt hade gått mig helt förbi.

Smårätter visades upp vid bordet, en efter en i en jämn ström. Cirka tjugo stycken. Vi tackade ja eller nej tills vi var mätta. Det var det som var konceptet. Gillade jag det? Nja. Visst var maten god. Visst var det spännande att prova många rätter. Samtidigt stressande att hela tiden ställas inför nya val.

Lite överdrivet känns det nog det här konceptandet. Det räcker med god mat. Och gott vin. Allra särskilt när väninne-skratten avlöser varandra runt bordet.

Motargumenten hopar sig

I morse talade allting för. För att jag skulle springa ett intervallpass på bandet efter jobbet.

Under dagen poppar än det ena än det andra motargumentet upp. Och lägger sig på hög. Kanske skulle jag ta och låta dagens intervallpass byta plats med fredagens kuperade distans? "Det är så vackert ute nu - vem vet hur vädret är på fredag" tänker jag.

"Oj då, jag har glömt ta med mig mellanmål och fruktkorgen är tom". På fredag bjuds det på hemmagjorda chokladpraliner på jobbet. Praliner känns just där och då som perfekt laddning för intervaller.

"Nä! Ipoden ligger hemma". Det är ju rätt monotont att springa på band. Musik behöver jag. På fredag tar jag med mig poden.

"Jag är nog lite spinning-trött i benen idag" konstaterar jag. På fredag kan jag kanske dra nytta av torsdagens vila (ut med kompisar, så vi får väl se hur fräsch jag känner mig).

Så där fortsatte det. Motargument på hög. Men egentligen handlade det nog om att jag inte hade lust. Ingen lust med intervaller. Ingen lust med löpband.

Lust med frisk luft hade jag. Och lust att inspektera grannskapets mest ljusdekorerade hus. Inspirerad av Sofies juldekorationsspaningar. Jag hittar inga som helst motargument mot en kvällsrunda med glitterhuset som delmål.





Det går inte att riktigt fånga ljusprakten med min mobilkamera. Undrar om husägarna känner någon tvekan när advent närmar sig. Något motargument mot att sätta upp allt detta.

Vårt hus är också dekorerat - i lite mer blygsam skala.

Åtta friska kilometrar blev det. Kuperat i dubbel bemärkelse. Marken täckt av snöknölar, rundan ganska backig. Jag är nöjd med mitt val och allting talar för intervaller på bandet på fredag. Kan inte komma på ett enda motargument just nu.

Tacksam att slippa

Spinninginstruktör Josefin har glömt julmusiken hemma. Musik hon tydligen lovat stammisgänget att ha med sig idag. En av deltagarna har förberett sig med egen iPod. Den kan han nu lägga undan.

Jag är tacksam att slippa jullåtarna. De är överallt nu. Och jag tycker inte julmusik hör hemma överallt. Särskilt inte i spinningsalen.

Småttingarna har blivit tonåringar. När de bakar pepparkakor är köket fyllt av Duck Sauces´ Boney M samplade "Barbra Streisand". Ingen julmusik precis. Här hade den passat. Jag diskar och sjunger med lite. Tonåringarna utbrister förvånat "vaa dååå kan du den här?" Yes, I happened to be a serious Boney M fan once. Nu är jag mest en pinsam mamma. Och tonåringarna vill helst slippa mina Boney M moves framför diskbänken.

Tappa inte nu!

Som lagledare peppar jag mitt traskar-team inför sista veckan i stegräknartävlingen. Tappa inte nu! Gå många steg och logga varenda ett på tappa.se. Laget "management by walking around" kommer inte att vinna - det är helt tydligt redan nu. Men vi slåss vilt om andraplatsen. Eller i alla fall önskar jag att vi slogs vilt, men alla i mitt lag är inte lika tävlingsinriktade som jag.

Mitt jobb är stillasittande. Min fritid hyfsat fylld av träning. Stegtävlingen har tillfört kvällspromenader. Inte varje kväll, men mycket oftare än förr. Skönt att gå en liten sväng bland snötyngda träd och juldekorerade trädgårdar. Ännu bättre när min käre P följer med som sällskap.

Ledaren av den individuella tävlingen ligger på 28 000 steg om dagen. Det är mycket. Det är sisådär 4 000 mer än tvåan och trean. Och 4 300 fler än mitt snitt - där på min fjärdeplats.

Jag kan inte låta bli att undra lite över ettans fritid. Tävlar han möjligtvis i brottning? Det är nämligen den sport som i omvandlingstabellen genererar flest "steg" - 300 per minut. Men bara under tävling. Och tävlingar varav väl bara några få minuter? Näst mest "steg" ger längdskidåkning i hårt tempo, följt av intensivt hopprep och intensiv hockey. Löpning lönar sig sådär. Det blir inte så många fler steg på en löprunda (ens i moddigt underlag - trots känslan av två steg fram och ett tillbaks) än på en tidsmässigt lika lång promenad. Man kommer förstås lite längre löpandes. Men längden räknas inte, bara mängden.

Att steglängden inte räknas kan man å andra sidan dra nytta av. Mitt smartaste tips till andra stegtävlingsdeltagare är högklackade skor.

Bästa sättet att fira

Jag har inte funderat särskilt mycket på vad bästa sättet att fira bloggens ettårsdag skulle kunna vara. Men bästa sättet blev det av bara farten. Ett långpass med Ingmarie såklart. Hennes blogg var den första jag läste (och fortfarande läser) regelbundet.

Ett infall fick jag för ett år sedan. Jag började skriva blogg. Tanken var ett inlägg om dagen fram till 2010 års Stockholm marathon. Maratondagen skulle inlägget bara innehålla min tid - inget annat. Och sedan skulle bloggen läggas ner. Så blev det inte. Det var lite för kul att skriva. Lite för kul att vara en del av bloggvärlden.

Ett infall fick Ingmarie idag. Hon satte sig på pendeltåget till Stuvsta och jag mötte upp. Nittio härliga löp-minuter tillsammans. Sedan tog jag av hemåt och landade på 107 minuter. Ingmarie tog av mot sig - med betydligt längre hem. En enorm inspiratör är hon. För bloggandet och för löpningen. Bästa sällskapet på ettårsdagsfirarpasset!

En plogbil hittade vi. Den ser lite onanvänd ut. Makes sense - plogat våra vägar hade den inte.

Jag väljer tempo. Det får jag alltid göra när jag springer med Ingmarie. Det vintriga sliriga underlaget är en bra ursäkt för att dölja gårdagens vin-intag. Mycket trevlig kväll igår nämligen. Boule-match (med vin) följd av middag på Humlehof (med vin) och lite mys (med vin) i vännerna E och Es nya lägenhet.

Garmin håller inte för sport

Tänk vad internet gjort för konsumentupplysningen. Nu ska man ju vara källkritisk och så, men jag garanterar att det jag skriver nedan är alldeles sant.

I november 2009 köper jag en Garmin 405CX i Boston. För 393 dollar. Med en dollarkurs på 6 kronor är det ett kap jämfört med svenska priser. Supernöjd springer jag ett par pass. Efter första laddningen vägra klockan att visa något annat än batteritid. Ett fabrikationsfel konstaterar Garmin och skickar mig en ny.

Klocka nummer två fungerar fin-fint i elva månader. Ända tills jag råkar utsätta den för en liten smäll. En LITEN smäll. Jag tänker inte att "oj nu gick nog klockan sönder". Istället ger jag mig glad i hågen iväg på min löptur. Klockan börjar krångla. Startar och stoppar sig själv stup i kvarten. Start/stoppknappen visar sig ha fastnat i intryckt läge. Det är plasthöljet som blivit lite skadat - en millimeterstor buckla.

För 217 kronor skickar jag in klockan som företagspaket - allt enligt Garmins instruktioner. Garantin gäller fortfarande men bara någon dag till. "Garantin gäller givetvis inte yttre åverkan" blir svaret. Var går gränsen mellan yttre åverkan och normal användning undrar jag. Garmin erbjuder sig att "reparera" klockan för 1 898 kronor - då får jag en ny klocka. Kan man inte bara byta plasthöljet undrar jag.

Vill jag ha en ny klocka för 1 898 kronor? Det är nästan lika mycket som jag betalade i Boston. Tänk om den är lika kass som den första jag fick tänker jag. Garantitiden har ju hunnit löpa ut nu... Jag tackar nej och ber Garmin skicka tillbaka min klocka. En millimeterstor buckla i plasten - den borde jag kunna peta ut på något sätt.

En liten smäll mot plasten invid statknappen är allt som behövs för att göra klockan funktionsoduglig.

Lösningen blir en kniv. Jag karvar bort någon millimeter av plasten runt start-knappen och vips fungerar den igen. Tänk att lilla jag kan laga klockor.

Garmins image har för mig gått från ett företag med högkvalitativa produkter till ett företag som designar sport-prylar som inte håller för sport. Nästa gång blir det ett annat märke.

Utgångsläget

Effekten av träning. Jag gillar att mäta. Särskilt framsteg. Vad passar bättre så här i uppstartsveckan av maratonträningen än ett litet pre-test. Ett utgångsvärde att jämföra med om ett par-tre månader. Och sedan en gång till om ytterligare några veckor.

När man ska jämföra gäller det att eliminera yttre faktorer så långt det är möjligt. Jag vågar inte chansa på att underlag och väder är samma i februari som idag. Och i april är jag ganska säker på att det ser annorlunda ut. Alltså tar jag till löpbandet. Det tredje från fönstret i personalgymmet klockan halv fyra en fredag. Om det gick skulle jag förboka just det bandet.

Ska jag redan nu planera in torsdags-träffar med väninnan jag drack margaritas med igår? Eller är det att gå lite långt kanske?

Upp på bandet hoppar jag. Tio minuters uppvärmning, tjugo minuters tröskelpass, och tio minuters nedvarvning. Jag siktar på ett sju hjärtslag brett pulsintervall som omfamnar min mjölksyratröskel. Jag ser till att jag håller mig där med hjälp av hastighetsknapparna och stenhård koll på pulsklockan. Mätvärdet är hur långt jag kommer på tjugo minuter.

Jag gjorde något liknande förra året. Nyfiken vill jag jämföra. MEN. Förra året var uppläget tydligen annorlunda - hur lång tid det tog att springa två gånger tre kilometer i tröskeltempo. Förutsättningarna egentligen inte jämförbara. Jag vill ändå göra tolkningen att jag är i lite lite bättre utgångsform i år. Torsdagskvällens margaritas till trots.

Tuppar i hönsgården

Daniel noterar i en liten gym-spaning att tjejerna är underrepresenterade bland de fria vikterna. Vågar tjejer inte hantera fria vikter?

Jag funderar lite runt olika träningsmönster. Och kommer på att det finns massor av tjejer som kör med fria vikter. Men kanske inte i ett hörn på ett gym. Nä, tjejerna (och tanterna) håller till i gruppträningssalen och lyfter hantlar och skivstänger till musik. Body pump kallas det.

I body pump-salen är det istället väldig få killar. Under kvällens pass räknade jag till en enda.

John kommenterar Daniels inlägg och hävdar att tjejer är rädda för att ta i. Rödstrumpan i mig blir först lite arg. Sedan noterar jag, när jag tittar mig runt i pump-salen, att de allra flesta faktiskt ser oförskämt oberörda ut. Poker face eller för lite vikt? Själv skrynklar jag ihop ansiktet. Och låter lite också. Okvinnligt?

Kvällens ensamme kille sköter sig bra. Annars är min egen spaning att det ibland kommer in tuppar bland pump-hönorna. Dessa tuppar vill bli beundrade (tror jag). De lassar på alla vikter de kan få plats med på stången och släpar fram de allra tyngsta hantlarna. Att göra övningarna tekniskt riktigt tycks vara mindre viktigt.