I andra bloggares spår

Återhämtningsjogg på programmet. Återhämtningsjogg förutsätter att det finns något att återhämta sig ifrån. Som ett tufft lopp till exempel. Nu blev det inget Hälsolopp för mig igår.

"Jag hinner om jag springer" tänkte jag när jag packade väskan tisdag morgon. Nummerlappsutdelningen skulle stänga en halvtimme efter mitt heldagsmöte var slut och om jag skyndade mig riktigt mycket skulle jag hinna. Men jag sprang inte. Inte till loppet och inte loppet. Mötet drog ut på tiden. Jag protesterade inte. Min mentala kraft var upptagen med annat än att ladda för lopp.

Ingen återhämtningsjogg alltså. Vad ska man då hitta på? Jag hittade på att springa iväg till Älvsjöskogen (som enligt min världsbild är mer av en större dunge än en skog) för att springa i Löpar-Lisa och Hempas fotspår. I spåret som ibland utgör scenografin till deras blogginlägg.

Älvsjöspåret ligger knappt tre kilometer från mitt hus. Ändå väljer jag det nästan aldrig. Kanske för att jag måste springa uppför en grym backe för att ta mig dit? (Det måste nog Hempa också). Mitt pass skulle vara kuperat idag bestämde jag och då är det inte läge att banga för en backe. Inte ens en grym en.

På andra sidan grymme-backen visade sig själva spåret var flackare än jag mindes det. Senast jag var här var det ljusrus. Och nu fick jag lite nytta av belysningen jag var med och vann. Fast jag tycker nog att Fortum fuskat lite. En kortare slinga än den jag sprang ikväll och den vi sprang då, i april, var kantad av nya lampor.

SATS everywhere

Jag är kluven. Å ena sidan tycker jag att det är bra med konkurrens. Å andra sidan tycker jag att det är bra med konkurrens. Sats etablerar sig i Huddinge och konkurrerar med mitt gym. Det är bra om det leder till bättre utbud, generösare öppettider och prispress. Det är dåligt om mitt gym går omkull. Sats är överallt och snart kanske Sats tar över överallt. Blir det enda som finns. Utan konkurrens.

Mitt gym tillhör inte någon kedja. Det ligger i kommunens lokaler i Huddingehallen och heter helt enkelt "Huddingehallen". Inte så flashigt namn. Inte så flashigt inrett. Men med superduper jättebra instruktörer. Och klippkort. Klippkort passar en löpande gymperiodare bättre än Sats årslånga bindningstider.

Och av någon anledning tycker jag lite bättre om lillskuttverksamhet än om mega-kedjor.

Ändå. På lunchrasten möter jag tonårsdotter den äldre i Sats Huddinges nyinvigda foajé. Dottern vill ha årskort. Jag vill gärna att hon ska träna och skriver under autogiroblanketten. Lite senare kommer hon hem sprudlande av träningsglädje. Så fräscht! Stort och luftigt! Överflöd av träningsmaskiner! Massor av bra pass! Stackars Huddingehallen tänker jag.

Upp ur TV-soffan, ner i löparskorna

TV styr sällan mitt liv, men idag fastnade jag i soffan. Friidrott är så kul och vem vill missa hundrametersfinalen?

Jag såg en världsstjärna tjuvstarta. Jag såg en av hans landsmän vinna överlägset. Sexton hundradelar. Det är mycket på hundra meter. Innan dess såg jag en britt förlora ett 10 000 meterslopp i en tuff spurtuppgörelse. Tänk att förlora med någon halvmeter efter 10 000 sprungna. Här känns marginalen pyttig.

Lyckades krångla rumpan ur soffan och gav mig ut. Sprang 250 hundrameterslopp på raken. Eller två och ett halvt 10 000 meterslopp. Ett lagom långt långpass helt enkelt. I mitt tempo. Snigelfart i jämförelse. Långt ifrån Korea. Långt ifrån de otroliga svårgreppbara imponerande hastigheter jag bevittnat från TV-soffan.

Om jag hade varit friidrottare (nåja, jag springer ju maraton ibland) hade jag absolut inte valt längdhopp. Jag hatar känslan av sand i skorna nämligen. Eller - ännu värre, i brallorna.

En sekund per kilometer per år

Läser om Isabellah Andersson och imponeras. Klart att en sjundeplats i en VM mara är imponerande, men det som gör mig mest förundrad är planen framåt. Satsningen mot OS i Rio 2016. Fram till dess ska Isabellah träna och träna och träna. Förhoppningen är att hon ska bli 45 sekunder snabbare på maratonsträckan per år. Massor av träningstid nedlagd och mindre än 4 minuters förbättring på fem år. Om allt går enligt plan.

Det låter som en stor insats för en liten tidsvinst. Och jag imponeras av att hon orkar mentalt. För de kan ju knappt märkas - de framsteg som görs under tiden. Eller? Antar att det är samma sak för många av friidrottarna. Massor av träning för att hoppa tre centimeter högre eller springa några hundradelar snabbare.

Men det är så det är. Träningsinsats mot tidsvinst är nog mer av ett exponentiellt förhållande. För mig var det ganska lätt att ta mig under 50 minuter på milen. Under 45 satt hårdare inne och under 40 tänker jag inte ens försöka mig på. Avståndet mellan 50 och 45 minuter och mellan 45 och 40 må vara lika långt i tid men är absolut inte lika för en löpare. För andra, med andra fysiska förutsättningar, ligger gränserna förstås på andra ställen, men förhållandet träningsinsats-tidsvinst är detsamma.

Trångt i livet del 2

Nä. Idén att springa på morgonen kändes mindre kul när klockan ringde. Men jag tog mig i pyjamaskragen, drack ett glas vatten och stack ut. Dock inte i pyjamas.

Att springa på bara vatten brukar funka de gånger jag springer min lite plattare och kortare väg till jobbet. Idag var det tio kilometer kuperat spår som gällde. Utan socker-bensin i blodet. Trögt. På väg att ge upp innan jag ens kommit halvvägs. Men efter sisådär 20 minuter kom den igång, min förbränningsmotor. Den som hittar energi i depåer.

Nu frukost. Sedan heldagsmöte sittandes på rumpan och middag på det. Lite skönt känns det att ha förberett kroppen med lite morgonjogg.

Trångt i livet

Deadline att möta ger hysteriskt långa arbetsdagar just nu. Var ska träningen då få plats? Jag vet - jag ställer klockan på sex. Kanske orkar jag springa tio kilometer kuperat innan frukost imorgon? Det känns i alla fall som en genomförbar idé just nu. Undrar just om den känns lika rimlig imorgon...

Tio minuter är väl ingenting

Det känns enkelt innan. I teorin. Tio stycken intervaller à en ynka minut vardera. Med en hel minuts ståvila mellan. Lätt som en plätt tänker jag och letar upp en hyfsat platt plätt att springa på.

I praktiken är det spykänsla. I alla fall mot slutet. Jag distraherar mig själv genom att fokusera på tekniken. Försöker springa avslappnat. Försöker använda armarna också. Inte bara benen.

Jag springer fram och tillbaka på en grusväg. Jag startar och stannar på ungefär samma ställe. Garmin tycker det skiljer en 6-7 meter mellan mina sträckor. Det är bara att sluta bry sig om mätteknikens variabla fartutlåtande. Spykänslan säger att jag gjorde vad jag kunde.

Stoppkloss

Ingmarie och skånska Sara behövde någon som agerade broms idag. Så att de skulle hinna njuta ordentligt av den fina naturen i Nacka-reservatet och runt sjön Flaten. Jag ställde givetvis upp. Att bromsa snabba, konstant snackande, löparjäntor är en roll som passar mig.

Snacka kan ju jag också. Utom i de värsta uppförsbackarna. Då lyssnade jag mest på de andra två, som snackade på alltmedan jag flåsade.

Sara och Ingmarie stretchar efter långpass i lugnt snack-tempo.

När vi bråkar

Jag tror alla par har sina teman för bråk. Vi har i alla fall ett par huvudämnen, varav det ena är maten.

I min rosaskimrande dröm sitter vi ner tillsammans allihop och äter god och näringsriktig mat och pratar om vad vi gjort under dagen. Alla äter med god aptit. Ibland är verkligheten som i drömmen, men långtifrån alltid.

I många år har vi veckoplanerat och veckohandlat. Handla varje dag skulle vi inte hinna med. Jag gör nästan alltid veckomenyerna. Jag tycker det ska vara variation. Jag vill att det ska vara nyttigt och att vi ska prova lite nya rätter ibland. Jag sammanställer klippböcker över recept på mat som gick hyfsat hem hos majoriteten. Jag prenumererar på Allt om mat. Döttrarna har var sin dag då de ska välja maträtt och laga maten.

Det låter ju bra... Så vad är problemet? Synen på vad som är bra mat, vad som är gott och vad som är variation är i kraftig osynk hos oss. Speciellt vad som är gott. "Spelar det någon roll om maten är nyttig när tjejerna ändå inte äter den?" är makens syn. Bättre mindre nyttig mat som äts upp liksom. Det är här jag blir så frustrerad. Och arg. Jag försöker göra något bra. Men det lyckas inte. Ändå vill jag inte sluta försöka. Ändå vill jag inte lämna över ansvaret. Då kan det ju hända att jag får äta saker jag inte vill ha. Mest kräsen är nog jag...

Ett tema för bråk. Som kom upp också denna lördag. Jag lämnar planeringsblocket och springer ett tröskelpass i regnet.

Jag blir så glad när jag läser om Orka-Mera-Annas indoktrinerade barn. De som vill ha riktig mat. Min doktrin om nyttig mat har inte fastnat lika hårt. Trots ihärdighet sedan småbarnsåren. Jag är glad att någon lyckas.

Vad jag tycker om Newton. Hittills

Sara skriver om Newtons löparskor. Det påminner mig om att jag inte utvärderat min Newtonupplevelse som jag utlovat. Jag hänger på.

Precis som Sara har jag haft mycket nytta av Daniels beskrivningar, tips och råd. "Spring som om du sprang i en låda" råder Daniel. Och jag kommer på mig själv med att sjunga "Am I running in a box" - en alldeles egen variant av Living in a box-låten - för mig själv medan jag springer. Korta steg, inte för mycket hälkick, inget frånskjut, bara lyft fötterna och sätt i dem under kroppen. Tekniken beskrivs som Land-Lever-Lift i Newtons egna instruktioner. Jag tror det är lever-delen som tog mig längst tid att få in. Jag tolkar "lever" som att tippa framåt på skon innan foten lyfts. Jag tror det är en viktig komponent för att få kraften framåt istället för uppåt.

Newtonskorna är helt klart mina fulaste löparskor. Men det är inte utseendet som gör att jag inte automatiskt väljer dem.

Vad tycker jag då? När jag väl får till steget känns det fantastiskt. Som om skon skjuter ifrån lite åt mig. När jag inte får till det känns det istället som om jag stampar i marken snarare än springer. Det går i alla fall bättre och bättre och stamp-känslan kommer mera sällan nu.

Mitt längsta Newton-pass hittills är tolv kilometer och jag vet nog redan nu att detta inte är skon jag ska springa New York marathon i. När jag blir trött tappar jag tekniken helt. Jag vet också att mina Newtons inte är skorna jag ska springa Lidingöloppet i. För på Lidingö finns nerförsbackar och Newton-skon är urläskig att springa utför i. I alla fall för mig. Jag bara måste sätta i hälbromsen. Mer så än i andra skor.

När jag står framför skostället väljer jag inte automatiskt mina Newton. Inte ännu.

Conversations with my running self

Jag tänker så bra när jag springer. Brutalare och renare liksom. På väg hem från jobbet - springandes, dikterar jag mitt uppsägningsbrev, funderar över "sanningar" jag ska säga till chefen när jag överlämnar det och fantiserar över reaktioner. Väl hemma känns det inte lika aktuellt längre. Ilskan har liksom runnit av mig längs en tretton kilometer lång löpväg. Tur att jag har löpningen. Och ett jobb.

Present till min PT

Hon vet inte om det ännu, men jag har köpt en present till min tränare. Lite egoistisk är den. Jag tänker nämligen följa med. Tre gånger. Med en vibrerande platta inblandad och möjligen resulterande i lite träningsvärk. Mer säger jag inte. Ibland läser hon min blogg.

På plats på premiären

Släpp i morse. Av platserna till premiären på Les Mills nya CXWORX på mitt gym. Jag var inte snabb nog. Sen hade jag tur och fick tag på en avbokning.

Lite feststämning är det. Karro, Sofie och Flavia hoppar upp på ledarscenen iförda orange linnen. Med färgmatchande gummiband i händerna. Gummibanden är från Les Mills förstås. Det är nog ett krav. Det företaget vet hur man tjänar pengar.

De orangeklädda turas om att leda och hjälps åt att peppa. Det är fart. Det är kul. Det bränner i core-musklerna.

Alldeles för fort är det över. Trettio minuter må vara lagom för core-träning, men det är lite för kort för att jag ska känna att jag verkligen har tränat. Jag måste hitta något att kombinera med. För fortsätta vill jag.

Core borde egentligen vara lätt att köra själv hemma, men det blir liksom inte. Gummibandstillgång till trots. Jag behöver pepp. Jag behöver Karro. Eller Sofie. Eller Flavia. Ikväll hade jag alla tre.

Soffpotatis och sallad

Midnattsloppshelg. Jag kollar resultatlistor och känner mig lite vemodig. Det loppet vill jag inte missa. Men jag var inte med. Istället låg jag på soffan och sov en stund.

Jag brukar tycka att jag klarar tidsomställningar rätt bra. Brukar kunna åka från Arlanda, via duschen till jobbet typ. Men att springa en tävling är något annat. Och det kändes tydligt i kroppen igår att mitt beslut att skippa Midnattsloppet, att inte ens springa i ett försiktigt tempo, var helt riktigt. Många timmars jet lag och bara en timmes sömn i Lufthansas turistklass gjorde mig mosig i både kropp och knopp.

Lite stämning fick jag ändå känna på. Precis som förra året fick jag besök av familjerna L och G från Uppsala. Jag bjöd dem på Ceasarsallad, goda råd (med tolv lopp är jag ju lite av en veteran i Midnattsloppssammanhang) och pepp. Sju gäster i oranga tröjor runt mitt bord.

Yes, it is safe

Jag vecklar ut kartan och ber om hjälp. "Is it possible to run by the river"? frågar jag. "Yes, it is a safe area" blir svaret. Som naiv svensk var det inte så mycket säkerheten jag tänkte på. Snarare undrar jag om det finns vägar och trottoarer lämpliga att springa på. Men detta är US. Alla neighborhoods är inte säkra.

Pull-pull-pull. Roddare tränar på floden.

Jag är tillbaka på östkusten. Jag springer ner till Charles River. Cambridge-sidan. På andra sidan floden går solen upp över downtown Boston. Det är en vacker morgon och flodkanten är definitivt lämpad för löpning. Små stigar, gång- och cykelvägar kryllar av löpare.

De gånger man kan och vågar lämna hotellgymmens löpband för lite upptäcktslöpning ångrar man sällan.

Jag måste väl lyda

Lördag förmiddag landar jag på Arlanda. Med ett antal timmars tidsskillnad i kroppen och säkert rätt lite sömn på planet. Jag tänker att jag får ta det lite lugnt på Midnattsloppet samma kväll.

"Stopp" säger tränare Nilsson. "Du vet väl att skaderisken är mångdubblad i en sådan situation". Hon tycker att jag ska avstå. Hon är väldigt bestämd.

Min hjärna säger att hon har rätt. Mitt löparhjärta lider. Det var med Midnattsloppet min löpning började. Lördagens lopp skulle ha blivit mitt tolfte.

Bakläxa

Jag har aldrig varit särskilt bra på huvudräkning. Med jet lag i kroppen och trött efter en ovanligt krånglig flygresa från öst- till västkust bakom mig blir det extra svårt att tänka klart.

I San Francisco (eller egentligen utanför - på ett hotell vid flygplatsen) är det tidig morgon. I Sverige eftermiddag. Jag vet inte om omgivningarna är springbara. Det var kolmörkt när vi kom och det är mörkt nu. Jag går ner till hotellets lilla gym för ett intervallpass. Fem stycken fyraminutare.

Jag tänker vara lite snäll mot kroppen. Till råga på allt annat har den inte fått frukost än. Den första intervallen går lätt. Lite för lätt. Hmm. Något stämmer inte. Fem miles är åtta kilometer. En mile är ungefär 1.6 kilometer. Någonstans bland åttor, femmor och 1.6 har jag gått vilse. Räknat krokigt. Jag ökar intervallfarten och nu, nu känns det.

Jag ger mig själv bakläxa. Räknar bort den första mes-intervallen och lägger på en ny. I mer rimlig fart.

Så kom de till nytta

För ganska länge sedan köpte jag kompressionsstrumpor. Tänkta att springa i. Jag är inte helt säker på att jag tror på konceptet och kanske är det därför de blivit liggande. Eller så är det för att strumporna är lite krångliga att ta på.



Mina senaste flygningar har fötterna svält lite. Ett nytt fenomen för mig. Så under dagens transatlantflygning åkte strumporna på. Och de var till nytta. Det hade jag egentligen inte tvivlat på. Men kanske ska jag omvärdera dem som löparstrumpor också?

Blötast?

Det var nästan så att min svärmor inte ville släppa in mig. Jag förstår henne. Genomsur och lerig stod jag på hennes tröskel efter dryga 21 kilometers transportlöpning från mina föräldrars hus.

Först var jag lite glad att det regnade. Så där i början, när dropparna var små och inte så många. Min löpväg gick delvis på grusvägar. Den sortens vägar som blir guppiga som tvättbrädor och som lantisarna envisas med att köra rally på. Möter man en rallykalle på en sådan väg när det är torrt bör man hålla andan en stund. Dammet yr. Men inte när det regnar.

Rallykalleväg. För dagen helt dammfri.

Efter en stund tilltar regnet. Det öser och blåser. Jag har mobilen i mitt vätskebälte. I en ficka som den liksom inte riktigt får plats i och som inte går att stänga. Tänker på smarta Ingmarie som brukar ha en plastpåse runt sin.

Jag börjar bli ganska blöt om fötterna. Mina lätta Adizero förvandlas till blytyngder på mina fötter. Bra träning tänker jag.

Sista biten väljer jag att springa längs krönet på en rullstensås. Jag tror att de sa i skolan att rullstensåsar är bra på att filtrera vatten. Borde väl vara ganska torrt resonerar jag. Icke. Stigen visar sig vara en mindre bäck. Men vad spelar det för roll. Mina skor kan inte bli blötare. Som ett barn springer jag i alla vattenpölarna.

Rullstensåsstigen, som brukar vara en av mina favoriter, liknar mest en bäck.

Inne i värmen dör min mobil drunkningsdöden. Jag försöker envist återuppväcka den med en fön. Och lyckas. Lite immig är displayen, men manicken funkar.

På TV berättar de att Vallas väderstation har fått mest regn i Sverige idag. Jomenvisst. Jag kände nog det.

Skogsvägar

Mitt emellan gårdagskvällens kuperade löpning på sörmländsk skogsväg och kvällens planerade tröskelpass på samma väg äter jag frukost i mamma och pappas trädgård. Den bästa av löpvägar finns bakom huset.

Frukost i morgonsol i en lummig trädgård. Det smakar väldigt bra.

Mina första 19 år bodde jag här. I den lilla sörmländska byn. Löpning var då, för länge sedan, barmarksträning inför bandy-säsongen och inte något att direkt njuta av. Att skogsvägarna var något särskilt bra att sätta löpsteg på tyckte jag nog inte. Annat är det nu. Många år senare.

Jag föreslår att vi ska plocka lite blåbär. "Vicken lantis du är" utbrister tonårsdotter. Ja. Jag är en lantis. Inget fel på det.

Höga häcken

Jag yogar i bikini på min gräsmatta. Länge sedan. Stelt och välbehövligt. Bakom häcken spelar grannens son kubb med sin tjej. Jag hör pussarna och hennes fnitter. Häcken är hög. De ser inte min bikiniklädda häck. Ens när jag håller den så där högt i "hunden".



Det blommar i vår trädgård. Några blommor vet jag till och med vad de heter.

Nu ska jag röra ihop en krämig risotto. Och tända grillen. Min lillebror kommer snart på sin nya cykel. Han ska få ett glas rosé. Och mat på uteplatsen på vår sida om höga häcken. Livet är hyfsat enkelt på sommaren.

Mellandusch kanske hjälper

Det fick bli dubbelpass idag. En planeringsteknisk nödvändighet när gymmet har sommarglest med pump-pass och min mamma ska fylla och fira 75 år mot slutet av veckan.

Jag tänker mig en löpbandsstege följd av Body Pump. Jag tänker mig en dusch emellan. Och byte till fräscha kläder. För jag vet hur jag blir av ett intervallpass. Sjöblöt. Genomsvett. Att gymmet är sommarvarmt gör nog sitt till också.

Lite bakvänt känns det att krypa in på gymmet när sommarkvällen är ljum. Men en plan är en plan.

Tekniskt sett har jag gjort bättre löpbandspass. Jag är ovan vid detta gyms band (brukar mest använda ett på jobbets gym). Jag trycker bestämt på "quick start", joggar upp och sätter fart. 2-3-4-4-3-2 minuter med 1 minut gåvila.

På mitt jobbgym byter jag lätt hastighet. På bandet jag nu befinner mig på räcker det inte med att hålla fingret på "speed-knappen" för att snabbt öka eller minska hastigheten. Istället trycker jag frenetiskt, typ 100 tryck för att byta från 15 km/h till gånghastighet. Jag svär frustrerad. Damen som promenerar på bandet brevid tittar strängt åt mitt håll.

Mitt i den nästa sista intervallen stannar bandet av sig själv. Displayen upplyser mig om att min "workout" är "completed". Jag svär igen. F-n! Någon slags förinställd tid har stoppat mig. Jag startar om och gör klart.

Lång, lugn nedvarvning. Lite tid till eftersvettning, dusch och byte till fräscha kläder. Det hjälper sisådär. Jag går in i pump-salen med eftersvettfläckad tröja. Tänk att jag skäms för att vara svettig i den träningssalen. Egentligen är det ju löjligt. Men alla andra ser så fräscha ut. Body pump tycks vara för nyponrosiga kvinnor i snygga linnen och färgmatchade skor. Jag är inte nyponrosig. Bara rödmosig och okvinnligt svettfläckig. Men ganska vältränad är jag...