tisdag 27 oktober 2015

Funkar varje gång!

Träning som humörhöjare. Har aldrig slagit fel. Eller nästan aldrig. Om jag tänker efter riktigt noga kan jag nog minnas någon snömoddig dag med långpass på schemat. Någon gång när jag i någon minut eller två var sur. Sur av träning. Inte vanligt. Inte alls.

Men annars. Som idag. Kerstin Thorvalls "det mest förbjudna" handlar om att hata sin mamma. Jag hatar inte min och jag tror inte mina döttrar hatar mig. Men idag blev jag rejält arg på min ena dotter. (Och hon på mig.) Det känns också lite förbjudet. I alla fall att blogga om.

Vi lämnar varandra sura. Min energi är låg. Humöret ännu lägre. Jag släpar fram metallklumparna jag lånat av grannen. Danslistan i öronen. Jag svingar, lyfter och drar. Kettle Bells. Enkelt. Effektivt. Humörhöjande. Humörhöjande som all träning. Rå-disco (och lite gammal klassisk synt) i öronen späder på effekten.

Jag är åter i balans. Dottern är iväg och tränar. Kanske läge att prata lugnt när hon kommer hem...

By the way... Anneliten recommends: Alcatraz Disco defenders. Megasuperhumörhöjare.

fredag 23 oktober 2015

Obeskrivbart

Känslan i magen. Den går inte att beskriva. Jag vill krypa undan. Jag kan inte sitta still. Jag flyr. Ut i skogen i löparskor. När jag är i rörelse mår jag bättre. Jag blandar löpning och gång. Hösten är obeskrivligt vacker.

I skogen, i rörelse, rinner känslan i magen bort.

Jag sitter åter framför datorn. Jag måste skriva. Jag har lovat leverans. Känslan i magen. Den går inte att beskriva. Men jag kan inte fly. Inte igen. Inte nu.

Jag påminner mig om att känslan i magen trots allt hör ihop med något bra. Det är känslan av avvänjning. Min kropp ska inte längre få stora doser kortison utifrån. Stegvis trappar jag ner. Och på varje ny platå kommer den obeskrivbara känslan. Den varar i några dagar. Den kommer av att mina binjurar tagit semester. Stängt av. Packat ihop. Nu ska de lära sig på nytt. Det kan ta tid och man måste låta dem få den tiden. Tålamod.

Den sista dosen kortison tar jag på juldagen.

lördag 17 oktober 2015

Men telefonen är hel...

Blåslagen. Skrapsår. Men högst sannolikt inga bestående men.

Jag springer i skogen. Jag tänker att jag ser ovanligt bra - alla löv till trots. Dagsljuset är på topp.

Jag HAR ett flipbelt. Jag TYCKER att det är en genialisk uppfinning. Ändå ligger mitt hemma i lådan. Ändå håller jag telefonen i handen.

Dessa lömska rötter och stenar. De som finns i min skog och som jag för det mesta lyckas överlista. Men inte idag. Plötsligt ligger jag raklång på stigen. Med ena armen i luften. Högst upp en hand som håller hårt i telefonen - utom fara. Jag skriker rakt ut. Det gör ont i knä, höft, axel, hand (den som inte håller i något dyrbart ting) och huvud. Ja, jag slog till och med huvudet. I en rot. Allt för att skydda en telefon... Dessa reflexer... För tänka hann jag inte.

Jag reser på mig och borstar av mossa och smuts. Jag har en tid att passa så jag springer. Ignorerar att det värker lite här och var. Alla delar tycks ändå sitta där de ska och kroppen tycks fungera. Väl hemma i duschen inspekterar jag. Blåmärken och skrapsår, men i övrigt hel. Telefonen är helt utan skråmor.

tisdag 13 oktober 2015

Hur bli av med knölen?

Nädå. Han jag bor med är gullig och snäll... Knölen jag vill bli av med sitter på min hälsena. Den vill inte ge sig. Trots att jag springer väldigt lite.

Jag funderar på om det är något annat i min träning som håller knölen vid liv. Spinning borde väl inte...? Cirkelträningen med en hel del hopp och skutt på hårt golv? Kanske. Promenerandet i platta skor med hälsenor som förr i tiden för det mesta trippade runt i klackar? Njae. Jag har ju gått så ett bra tag. Också innan knölen dök upp. Men vad är det då? Springer gör jag ju som sagt väldigt lite. Någon gång i veckan bara. Och aldrig långt.

Jag hittar Sirpas "kom igång och spring - bli en skadefri löpare" på prehabbloggen. Hmm. Jag behöver lite ordning i min löpträning. Jag behöver bli av med min knöl. Två flugor (och förhoppningsvis en knöl) i en smäll. Jag bestämmer mig för att prova.