Klarar man 42 kilometer och några meter får man en tröja. En tröja som visar att bäraren grejade kraftprovet och är en Stockholm Marathon finisher.
Jag tycker att jag, liksom var och en som går i mål på Stockholm stadion, har rätt att vara stolt. Ändå känner jag mig inte riktigt bekväm i de där finisher-tröjorna. Fult-att-skryta-uppfostran sitter djupt rotat.
Ibland (när tvätthögen så kräver) trotsar jag skrytkänslan och använder någon av mina finisher-tröjor. Jag ångrar mig oftast ganska snart. De är så täta i tyget. Andas knappt alls och blir snabbt för varma.
Annat är det med de flesta Midnattslopp-tröjorna. Riktiga träningsfavoriter. Smidigt funktionsmaterial. Och inte alls någon stöddig känsla. Alla kan liksom.
Underligt nog gäller skrytkänslan bara mig. Ser jag någon annan i en finisher-tröja är det en helt annan sak. Jag blir nyfiken. En likasinnad är identifierad och jag känner samhörighet. Kanske borde jag byta perspektiv? Om de där tröjorna bara inte var så varma...
