Komma i jeansen

Jag är seriell på Storytel. Man kan ju liksom lyssna hur mycket som helst när man ändå har betalat. Plötsligt, och av någon outgrundlig anledning, befinner jag mig mitt i Katrin Zytomierskas LCHF-bok. Inte för att jag någonsin kommer att anamma LCHF. Lika lite som jag kommer att leva på enbart grapefruit. Jag tror inte på extremer. Jag tror på måttlighet och lite av varje.

Kanske är det måttligheten som inte varit så måttlig? Kanske är det avsaknaden av långpass under större delen av 2012? Kanske är det minskad ämnesomsättning? Det har man ju hört att kvinnor 40+ kan drabbas av. Och jag är nog 40++ nu antar jag. Hursomhelst har något kilo eller två lagt sig som vadd runt midjan.

Jag tycker Katrins bok känns falsk. Jag har svårt att tro att hon har vägt 89 kg och tappat 35. Jag har svårt att tro att hon aldrig, inte en enda gång, föll för någon frestelse. Alltihop känns som ett mediafalsarium, ett sådant som jag blivit så fascinerad av på sistone. Hon är lite som trollen i boken "Buzz". Tror jag. Utsänd av kronägg och sveriges köttproducenter. Eller den där LCHF-shoppen på nätet som hon nämner ganska många gånger.

Hur det än är tänker jag att jag ska hämta inspiration från Katrin på en punkt. Jag ska använda ett par gamla jeans som måttstock. Jag letar fram ett par älsklingar från Acne som nu är 2-3 kilo från bekvämlighet. Dem ska jag i. Till jul hoppas jag. Hur? Det vet jag inte riktigt. Måttfullhet kanske. Det blir definitivt inte med LCHF i alla fall.

Jag hann!

Klockan 16.15 sitter jag i ett plan på en runway på Åbo flygplats. Klockan 17.57 sitter jag på en spinningcykel i Huddingehallen. Jag hann. Med tre minuters marginal.

En timmes tidsskillnad till Finland visserligen (jag landade på Arlanda strax efter 16 svensk tid), men jag tycker ändå jag var överraskande snabb som hann hem via Arlanda Express, Tunnelbana (lätt försenad på grund av hala spår - what else is new...) och bil, hann klämma i mig en macka på Gateaus valnötsbröd som jag hann köpa på hemvägen, hann byta om, hann kasta ner spinningskor, svetthanduk och vattenflaska i träningsväskan och hann precis till träningshallen. Det hade jag inte räknat med. Hade inte räknat med att hinna träna alls idag.

Om det inte hade varit ett Sofie-pass hade jag nog tvekat en minut, tänkt att jag nog ändå skulle komma försent, och kanske tagit den tidiga morgonen (väckarklockan på 4.20 för att hinna 6.30-planet till Åbo) som förevändning och skippat. Men nu var det ett Sofie-pass. Och dem vill jag ju ogärna missa.

Undvika värsta blåsten

Det är lite spännande nu - att betrakta upptakten till maran i NYC. Ett NYC som evakueras på grund av orkan. Hoppas, hoppas att det hinner blåsa över innan löparnas plan ska åka över. För till själva maradagen är det nog kav lugnt igen tror jag, bara de svenska (och andra långväga) löparna tar sig till stan innan dess.

Vindarna runt mina husknutar är rätt långt ifrån orkanstyrka. Men det blåser tillräckligt för att jag ska gömma mitt löppass i skogen. Det är något särskilt med att springa i skogen när det blåser hårt. Det känns mäktigt på något vis. Med vindar som ristar och sliter i tallkronor och grantoppar. Samtidigt som jag är ganska skyddad nere på marken. Och när vinden någon gång drar lite i mig spelar det mindre roll. Farten är ändå så pass långsam bland istäckta vattenpölar, slippriga rötter och lera. All denna lera.

Flåset

Jag har intrycket av att min kondition är starkare än mina cykelben. Att det är benens ork som sätter begränsningarna för ansträngningsnivån under mina spinningpass. Egentligen är ju det lite underligt tänkt eftersom spinning varit min huvudsakliga konditionsträning på sistone och eftersom det mesta av min löparkondis tycks som bortblåst under de korta, lufsiga rundor jag ägnat mig åt på senare tid. Men jag upplever faktiskt inte att jag andas lika ansträngt under spinningen som jag brukar göra när jag springer på i hyfsad fart - trots att jag jobbar på så hårt jag orkar på min cykel. Endast under intensiva snabbtramprusher känns andningen riktigt ansträngd.

Idag blir jag varse att mitt intryck nog är lite fel. Musikmaskinen lägger av. Anna manar oss att fortsätta mala på. Med tung belastning och mittemellan-kadens medan hon fixar och trixar med sladdar och knappar. Plötsligt hör jag min egen andning. Jämn och djup. Som under värsta tröskelpasset. Jag inser att musiken inte bara peppar mig - den döljer min upplevelse av hur tungt jag jobbar. Dubbel-luring. Det bara måste ju bara vara bra.

Räckte till halv 3

Ibland köper jag min lunch på Blueberry. Och äter vid datorn. Äter. Jag har aldrig tidigare vågat mig på att dricka min lunch. Förrän idag.

Blueberry har massor av Smoothies med namn som "Drink your greens" eller "Gojidelicious". Nybörjare som jag är väljer jag "Blueberry lifestyle" - företagets signatur-smoothie.

Så här såg det ut på mitt skrivbord vid 11.30 idag. Uppdrucken, mycket välsmakande, smoothie.

Jag frågar oroligt om jag verkligen kommer att hålla mig mätt. Och blir försäkrad om att jo, det kommer jag. För säkerhets skull slänger jag ner en proteinboll som nödproviant om hungern slår till. Halv tre behöver jag nödprovianten. Men å andra sidan brukar jag bli mellanmålshungrig vid den tiden hursomhelst. Så kanske funkar det med flytande föda? Bra i så fall. För en smoothie är väldigt behändig när man "äter" lunch vid datorn.

Nu tar jag till saxen!

Jag har hunnit förtränga hur enerverande irriterande min reflexväst är. Västen som jag köpte i vintras istället för den där dagisliknande trä-över-huvudet-grunkan jag hade tidigare. Den som var alldeles för stor och bara fladdrade.

Reflexvästpremiär borde det ha varit för min del för flera springrundor sedan. Först ikväll kommer jag mig för att leta fram min väst. Redan efter några hundra meter kommer irritationen. En irritation som jag glömt att jag brukade känna över min reflexväst. Den fina från Craft med dragkedja fram och mesh i ryggen. Västen är lagom stor överallt. Tycker jag. Kanske till och med på gränsen till rymlig. Utom nertill. Nertill sitter en resår. Jag vet inte om det är meningen att den ska sitta under rumpan. Jag är ju kort så jag kan få ner resåren i lårhöjd, men den åker upp på höften igen så fort jag rör mig. Och därifrån tar den sig gradvis uppåt, några millimeter i taget, tills resårenkanten når midjan.

Jag drar ner - västen åker upp. Jag drar ner igen. No way att jag vinner kampen. Har jag otur drar västen dessutom med sig tröjan och lämnar magen bar.

Jag vet att jag inte är unik i att ha ett något större höftmått än midjemått. Det har de flesta kvinnor. Jag vet att jag inte köpte västen på herravdelningen. Men möjligen är det ett unisexmodell. Hursomhelst funkar den inte på mig.

När jag kommer hem letar jag fram saxen. Klipp klipp. Ett par jack i resåren. Med gott hopp om att lätt demolering löser problemet. Annars får jag väl ta fram dagisvästen igen. För jag föredrar nog fladder framför bar mage.

Motion till vardags

Jag tränar fler dagar än jag vilar. Vardagsmotion däremot - det är det lite si och så med för min del. Men jag har gett mig katten på att jag varje gång jag tar mig upp ur underjorden vid Östermalmstorg ska gå raskt uppför de två väldigt långa rulltrapporna. Hur tung datorväskan än känns. Jag kan meddela att det faktiskt blir lite mjölksyrakänning mot slutet.

De flesta står. Jag går. Varje gång. Man måste ta vara på de tillfällen som bjuds.

Central park, Hyde park och...

Jag är på förmiddagsmöte i Koppartälten i Hagaparken. I min bil ligger tights, tröja och sportBH och väntar. Jag kränger på mig dem halvliggandes i baksätet. Byter mockastövlarna mot mina Adidas marathon. För man vill ju passa på.

Jag har sprungit ganska många gånger i Central park. Jag har sprungit ett par gånger i Hyde park. Men jag har aldrig tidigare sprungit i Hagaparken. Det är klart jag måste ta vara på tillfället. Ett litet lunchäventyr på trettio minuter plus några. Underbart skönt. Hoppas på fler förmiddagsmöten här.

Ganska diskret ändå. Staket som avgränsar mina möjliga löpvägar från Prinsessans domäner. Vakten blänger lite. Oj, man fick visst inte fotografera...

Otroligt sköna stigar. Ganska kuperat på sina ställen, men inte just här. Aningen "naturligare" känsla än både Hyde park och Central park tycker jag nog. Men var park har sin charm. Central park är ändå något speciellt, med sina skyskrapor runtom.

Alla dessa förpackningar

Det går åt en del. Shampo, tvål, hudkräm. Allt är inte lika lättåtkomligt. Förpackningar. Hur tänker de som utformar?

Jag är väldigt förtjust i Body Shops Shea whip. Men pumpflaskan! Praktisk i början, men när man vill ha ut sista tredjedelen får man trixa. Inte så smart. Inte så smart om man vill ha den med i träningsväskan heller. Går visserligen att stänga, men bara om man trycker ner pumpen och då får man ju ut lotion man inte behöver just då.

Vill ha ut det sista av min favoritlotion. Kladdigt blir det.

Mitt schampo och balsam är i fyrkantiga flaskor. Jag köper dem hos frissan. Det är miljö-tänk bakom. Förpackningarna är fyrkantiga för att kunna packas tätt när de fraktas. Ovanligt lite vatten är det i också. Det är ju väldigt dumt att frakta vatten. Och jag vill inte betala för vatten. Nu betalar jag ju en del ändå - mitt schampo är dyrt. Men drygt. Jag behöver bara fylla på lagret vid vartannat frissabesök. Det betyder sexton veckor på en flaska. Minst. Trots att jag tvättar håret i princip varje dag. Tvättar bort träningssvetten.

Mitt schampo och balsam från Kevin Murphy. Väldigt drygt och inte alls kladdigt. Lätt att få ur det sista ur förpackningen. Och miljösmart kanske. Det är ju trots allt en bit från Australien till Sverige.

Ny lördag - nya försök

Jag tyckte att jag lärt mig. Av förra lördagens missade tunnelbanetåg som ledde till missad yoga. Och jag var faktiskt på plats på perrongen flera minuter före avgång och jag kom iväg i tid. Men jag hade inte räknat med Slussen-kaos. Eller med att det var en kod till trapphuset som ledet till innergården som man måste gå över för att komma in i yogalokalen.

Stressad och med håret blött av regn (finns det något vatten kvar i haven undrar jag) kommer jag äntligen in i yoga-lokalen. Två minuter i. Där möter jag en leende Ingmarie. Hon sprider ett lugn omkring sig och visar en sida som jag nog inte ser lika tydligt hos henne annars. Yogaledarsidan. Och hon passar så perfekt i rollen. Jag lugnar ner mig.

Ingmarie är verkligen jättebra som yogaledare - också. En dryg timme senare har jag inte lust att lämna yoga-mattan. Men jag gör det i alla fall. Jag och min P har biljetter till "En oväntad vänskap". Vi har lärt oss av förra lördagens misstag. Då tänkte vi att den filmen har ju gått ett tag och det är väl inte så många som går på bio nuförtiden... Denna lördag har vi ordentligt bokat biljetter. Vilken tur. För det är en fantastisk film!

Kvar i medvetandet

En del saker stannar kvar i medvetandet. Gnager. Eller ger upphov till funderingar.

Jag stream-lyssnar på böcker på löpande band. Inte när jag springer - då vill jag vara i mina tankar. I alla fall om passet är kort. Som nu. Men när jag diskar. Eller jobbar med vårt trädgårdsrenoveringsprojekt. Då. Då passar böcker i öronen bra.

Sisådär tre-fyra böcker bakåt i listan ligger Buzz. Som jag lyssnade på direkt efter Geim. Båda av Anders De la Motte. Det finns minst en till. Men just då tyckte jag det räckte och bröt sviten. Böckerna känns lite som manus till action-filmer med Tom Cruise. Bra underhållning för stunden. Men inte mer. Egentligen.

Så varför sitter jag fast i Buzz? Lite hör det ihop med mina tankar runt image och hur vi upplever omvärlden. I Buzz förekommer troll. Troll är fejkade identiteter på internet som bloggar och twittrar. I syfte att påverka opinion. Eller förändra bilden av en offentlig person eller ett företag. Trollen skapas och kontrolleras av ett företag som anlitas av andra företag. Och av politiska partier och intressegrupper som vill förändra en bild. Det är fiction. Men det känns inte särskilt långt borta.

När jag doktorerade var källkontroll viktigt. Varifrån man fick sina fakta. Det känns mer aktuellt än någonsin.

Dagspring

En av fördelarna med mitt nya friare arbetsliv, med möjlighet att jobba en del hemifrån, skulle ju vara att kunna springa på dagen. Det var i alla fall vad jag såg framför mig. Jag insåg inte att jag har så lätt för att fastna i jobb. Så svårt för att slita mig från en uppgift. Men idag så. Kort visserligen - för det är ju så det är nu. Men skönt.

Jag älskar skogen. Extra mycket när det är höst. Så mustigt på något sätt. Men det är lite väl mycket vatten nu. Mer än det brukar.

Det är lite väl mycket lera också. Inte ens icebugs biter. Och löpningen blir så lååångsam.

Den onda läkemedelsindustrin

Läkemedelsindustrin. Det är klart att det handlar om att tjäna pengar. Det är syftet med de allra flesta företag.

Träningsglädje-Sara jobbar med att analysera företags och makthavares image på internet. Och strategier för att förändra. När vi åt lunch passade jag på att diskutera något jag verkligen undrar över; Hur kommer det sig att läkemedelsindustrins image kunnat förändras så under de tjugo år jag verkat i dess närhet? Har läkemedelsföretagen helt enkelt misslyckats kapitalt i image-vården? Eller har de verkligen agerat så illa att de i grund och botten förtjänar den negativa syn som tycks råda idag?

När jag läste till apotekare för länge länge sedan var läkemedelsindustrin respektabel. En industri som mannen eller kvinnan på gatan tyckte gjorde viktiga saker och som man litade på. Högteknologiskt och vetenskapligt. Med ett slags image av att förse människor med något gott - lindring och bot. Så tycks bilden inte vara idag. Idag är alla läkemedelsföretag suspekta. Det har gått så långt att människor tycks tro att företag som Biotech-flaggskeppet BiogenIdec med uppsåt vill förgifta folk. Att gamla trotjänarföretag som Merck eller Pfizer inte bryr sig om biverkningar. Jag häpnar. Hur har bilden kunnat förändras så?

Om vi är överens om att läkemedelsutveckling går ut på att tjäna pengar så tjänar man mer pengar på läkemedel ju färre biverkningarna är. Fler patienter kan ta medicinerna och hälsoekonomiskt är det lättare att ta ut ett bra pris för läkemedel som verkligen gör skillnad. Där ingår givetvis biverkningar som en faktor. Lägg därtill myndigheternas rigorösa prövningskrav och den så kallade "risk-benefit"-prövning som ligger till grund för alla godkännanden. Därutöver har vi det amerikanska rättssystemet med patienter som stämmer företag på astronomiska summor för biverkningar de anser uppkommit på grund av ett läkemedel och som inte omnämnts i informationen. Inte vill ett företag ta risken att mörka någon möjlig biverkan då.

Det är ganska givet att det är mycket smartare att undvika biverkningar också ur ett affärsperspektiv. Så gott det går. Men vill man ha effekter får man i princip alltid bieffekter - mer precist än så känner vi inte biologin idag.

Jag vet att jag inte är ensam om att jobba inom läkemedelssektorn och samtidigt ha en ganska idealistisk grundsyn. Jag vill jobba med saker jag tror kan lösa ett verkligt medicinskt behov. Och samtidigt göra så lite "skada" som det bara är möjligt. Det känns sorgligt att det jobb jag och många andra brinner för smutskastas så. Och i mitt stilla sinne undrar jag vilka som är beredda att dra konsekvensen fullt ut - ett liv helt utan läkemedel. För det står ju var och en fritt att välja. Men för att valet ska finnas måste läkemedlen finnas.

Tjuvlyssnar

Ett par av deltagarna på kvällens core-pass förhör ledar-Anna efter avslutad klass. Om basics. Jag tjuvlyssnar medan jag torkar av små-svettig matta och plockar ihop mina pinaler.

Anna fyller sina core pass med tydliga instruktioner. Hur man ska göra och hur det ska kännas. Hon brukar säga att det går att fuska sig igenom övningarna utan att stärka bålen särskilt mycket. Hon brukar uppmana oss att nu när vi ändå är på plats se till att vi får ut något av träningen. Det får vi bara om vi är supernoga med tekniken och väljer den nivå där vi orkar göra rätt.

Nybörjardeltagarna tycker inte att de riktigt hittar magmusklerna. Anna förklarar tålmodigt. Om indragna navlar, svank tryckt mot underlaget, blygdben som strävar mot bröstben. Och så vidare.

Den ena tjejen berättar att hon också börjat med body pump, men att hon får ont i ryggen. "Jag tycker nog inte du ska gå på pump innan du har koll på din core-muskulatur" utbrister Anna spontant. Där och då växer Anna, som också är body pump instruktör, ännu mer i min aktning. Och jag tänker att lite core kanske borde vara obligatoriskt. Som ett körkort inför body pump.

Trettio ynka sekunder

Om jag inte hade hej-då-pussat P. Om jag hade haft koll på var jag lagt min bilnyckel. Om jag hade varit lite mindre tidsoptimist. Då hade jag hunnit.

Jag springer ut på perrongen och ser bakändan på tunnelbanetåget. Skit också! Nästa går om tolv minuter och då kommer jag för sent. För sent till yoga funkar liksom inte. Man kan inte dundra in när de andra deltagarna är här-och-nu och fokuserar inåt.

Det är Ingmarie som håller kurs i Livsyoga. Tre lördagar. Och jag har precis missat första tillfället. Jag åker hem igen. Besviken. Will I ever learn.

Äntligen Träningsglädje

Vi har varit på väg flera gånger. Men först nu blev det. En träff med Träningsglädje-Sara. Jag irrar runt och letar efter en Libanesisk restaurang som jag brukade gå till förr och som jag vet ska ligga nära Norra Latin. Om den nu finns kvar. Sara följer tålmodigt efter. Gud, hon måste tycka att jag är världens mest förvirrade tänker jag. Men till slut så.

Vi pratar om drivkrafter. I livet och i träningen. Jag behöver långsiktiga utmanande mål. Mäta mig med mig själv. Sara gör träningen till roliga projekt - alltid nya saker eller gamla saker på ett nytt sätt. Aldrig samma sak för länge. Och hon styrs av känslor. Jag tänker att "Träningsglädje" är ett så fantastiskt bra namn på en träningsblogg. Ett namn som dessutom passar så extra bra in på Saras mentalitet.

När jag traskar tillbaka till kontoret känner jag mig fylld av energi (tack Sara) och lätt nedtyngd av en kameraväska (tack Sara). Jag har provat min nya (och Saras gamla) kamera nu - den går utmärkt att fotografera blommor med ;-)

Lyxen efter träning (och annars)

Min favorittvål just nu är från Rituals. Jag köper min i Sturegallerian, men den finns på nätet också. Obeskrivbart tätt och mjukt lödder. Underbart väldoftande. Vardagslyx.

Jag slog till på tre tvålflaskor när jag ändå var igång - T´ai Chi, Zensation och Yogi Flow. En hamnar nog i döttrarnas dusch hursomhelst. Passade också på att köpa en aluminium-fri deo. Jag har egentligen inte satt mig in i aluminium-i-deo-frågan, men den luktar gott. Och better safe than sorry.

Patetisk party princess

Som party princess är jag helt klart avdankad. Patetiskt tänker jag när jag inser att de gånger jag "dansar" (dansa som i att röra sig till musik) nuförtiden är när fötterna sitter fast. Fast förankrade i spinningcykelns pedaler. Danssteg begränsade till rundtramp.

Kanske borde jag söka mig tillbaka till aerobics? I used to love it. Vet inte när jag tappade bort det. Finns det fortfarande? Eller är det Zumba (som jag däremot tyckte var urtrist och inte alls jobbigt när jag provade den där enda gången) som gäller nu? Jag tänker att jag hursomhelst kan ge mig själv en hemläxa. Sätta på hög musik i huset och DANSA. Och inte bry mig alls om en eller annan tonårsdotter himlar med ögonen och tycker att jag är patetisk.

Pizza passar utmärkt som löparmat

Pizza är kanske inte vad gemene löpare förknippar med bra löparmat. Gissar jag. Men jag gillar pizza. I alla fall när den är hemmagjord. Då känns den mindre onyttig på något sätt.

Extra bra löparmat är pizzan (den hemlagade) om man betänker att man faktiskt kan springa en runda medan degen jäser. Trettioen minuter löpning, tre minuter stretch och en snabb dusch hann jag med under de fyrtio minuter degen skulle jäsa. Nåja, det är ingen katastrof att jäsa degen lite längre. Och njuta av duschen. För utöka passets längd törs jag inte riktigt ännu. Hälen tycks fortfarande ha lite rest-trilsk i sig nämligen.

Men det var en stund där idag när jag faktiskt kände mig som en löpare igen. Lätta steg med driv. Flow. Fötter som liksom studsar mot underlaget. Härlig omväxling till tung tant-känslan jag haft ett tag.

Nej det är inte salami. Det är färska fikon. Och chèvre. Några valnötter. Tomater och vinägerkokt rödlök till. Mmm.

Är det träningsvärk?

Vissa muskler ömmar. Av kroppsarbete. Såga ner buskar och halvstora träd. Släpa på riset. Försöka gräva upp rotsystem.

Vad säger man när musklerna ömmar av trädgårdsröj? Träningsvärk låter inte rätt. Det var ju inte träning. Det var kroppsarbete. Tillsammans med P. Skönt trötta är vi båda två. Ömma i musklerna och nöjda över att ha röjt väg för det nya som ska in. För nu släpper vi loss Å. Hon ska ge oss en ny trädgård. Eller i alla fall en upp-piffad. Med damm och allt.

När jag la ner sågen och tog på mig spinningskorna fortsatte P. En bra stund till. Han är uthållig han.

Mjukt i höstskogen

Våra middagsgäster undrar om de kan få bli lite lite sena. De vill gärna hinna med en runda i bastun. Deras grej. Det passar mig utmärkt. Då hinner jag springa en runda i skogen. Min grej.

Det är bra om underlaget är mjukt nu när mina fötter ska vänjas vid löpning. Skogens stigar ÄR mjuka nu. Mjukare än vanligt faktiskt. Skorna suger fast i leran och det går ovanligt långsamt. Men vad gör väl det. Vackert är det.

Om man tittar mer är det mest geggigt. Underlaget är lite väl mjukt kanske.

Om man tittar upp så är det vackert. Höstskog. Min grej.

Man hinner väl om man vill

Jag jobbar på som värsta myran. Från tidig morgon till sen kväll. Imorgon är en viktig dag. Men någonstans hade jag väl ändå trott att jag skulle hinna träna. Hade planerat det. Men det blev bara inte av.

22.30 åker jag för att hämta äldsta dottern. Hon jobbar på en sportbar och jag är snäll. Ibland. Jag passerar en löpare. 22.30! Jag tänker att man hinner om man vill. Jag ville nog inte idag.

Jag tänker på en av visdomarna min massör brukar dela ut: Träning är inte alls nyttig om den blir till stress.

Talad till

Tre gånger trettio. Det är min tillåtna dos löpning denna vecka. Annat får jag göra hur mycket jag vill (och hinner).

Gräver fram min Garmin för att göra ett sådant 30-minuterspass. Blink pip. Ibland krånglar den, min GPS-klocka. Och någon annan klocka har jag inte. Jag suger tag i mobilen, som är rätt ny men inte så ny att det är en femma, och laddar snabbt ner RunKeeper. Jag hade det programmet på min gamla Nokia en gång, men använde det sällan. Egentligen behöver jag bara mäta tiden - jag ska ju inte precis springa snabbt eller så, så telefonens timer-funktion hade ju verkligen funkat utmärkt. Men men. RunKeeper åker ner bland apparna. Som enligt dottern ändå är så pinsamt få. SL. Någon bank. Ett par spel.

Hoppar över RunKeeper-frågorna om ålder, kön och vikt. Inte viktigt. Jag ska bara ta tid på mitt pass. Se till så att jag inte springer för långt (host).

Off we go! Långsamt och försiktigt.

"Faijv... minnits..." Plötsligt börjar telefonen tala till mig. På amerikanska. Hur länge och hur långt jag sprungit men framför allt hur långsamt det går förkunnas högt och tydligt just när jag springer förbi en busshållplats packad med folk. Jag vänder mig om. Var det någon som hörde? Kanske. Är det någon som bryr sig? Högst sannolikt inte.

En ganska bra funktion det där tänker jag och pinnar på. När rösten säger "föerti... minnits..." stannar jag. Bara ett hundratal meter from home.

Det där kaffet

Samtidigt som jag placerar rumpan på spinningcykelns sadel kommer insikten. Jag har bara druckit kaffe hela dagen. Inte en droppe vatten. Jag suger snabbt i mig halva vattenflaskan och fyller upp den till brädden igen.

Det känns trögt idag. Jag inbillar mig att jag nog är lite matt. Vätskebrist-matt. Men det vänder. Sofie kan snacka bort vem som helst. Gradvis tömmer jag vattenflaskan. Gradvis känner jag mig som mitt vanliga spinning-jag. Jag kämpar och tar i. Jag känner mig mer och mer normal. Och inser att mattheten nog mest satt i huvudet. I insikten att enbart kaffe som dryck inte är den optimala uppladdningen för ett svettigt pass.

Ett kontinuum

Ska man tänka i nystarter? Eller ska man tänka i ett kontinuum. Livet pågår. Det stannar inte. Men ibland kan man känna för en nystart. Göra om. Göra bättre. Ändra beteende. Börja träna. Sluta äta godis.

Jag skriver ett mail till min tränare. Det är åtta veckor kvar till Szalkais mara-program startar. Jag tänker att jag startar mitt samtidigt, men med min favorittränare som coach förstås. Hon som hjälpt mig att kapa 22 minuter jämfört med de tider jag gjorde när jag följde Szalkai. Inget fel med hans program. Inget fel alls. Men det var inte personligt. Inte anpassat till mig. Framför allt innehöll det inte den pepp (kryddad med lite press) som Ingmarie ger mig.

Jag frågar vad jag ska göra fram till 3:e december. Hur ska jag bygga upp min kropp så att den orkar en ny mara-satsning utan skadekrångel. Jag har åtta veckor på mig tycker jag. Ingmarie är oförstående. Hon tänker inte i start och stopp. För henne är löpningen ett kontinuum.

Om man tänker att man snart ska börja är det lätt att skjuta upp. Vänta tills man börjar på riktigt. Äta lite extra godis eftersom man snart ska sluta. Lätta upp och glesa ut träningen eftersom man snart ska börja med en mer fokuserad satsning. Kontinuum är nog bättre.