söndag 22 januari 2017

Att påminna sig om varför

Jag noterar i gymmets spegel att mina överarmar ser lite fladdriga ut. Jag som hade börjat få lite snygg form på bicep och triceps. Innan den här ihärdiga (6 månader nu) skiten med axeln. Jag tänker att jag vill att axeln ska bli bra så att jag kan styrketräna för att...

"Men SKÄRP dig!" tänker jag sen. Det är inte utseendet min träning är till för! Möjligen som en bieffekt. Men inte syftet. Absolut inte syftet!

Jag tränar för att jag mår bra av det. Fysiskt och psykiskt. Visst. Jag kan springa med en ond axel. Visst jag kan köra spinning. Att jag vill tillbaka till styrketräning är för att jag behöver det också. För att orka med allt stillasittande datorknackande.

Tyvärr har axeln blivit sämre. Tyvärr har vare sig naprapatbehandlingar eller triggerpunktmassage löst mitt problem. Jag tror att det jag har är impingement. Kanske som ett resultat av en lätt felställning på grund av pacemakerns placering. Kanske av någon annan anledning. För impingement finns rehabövningar. Jodå naprapaten har föreslagit samma övningar - trots att han aldrig kallade åkomman vid namn, så jag tror jag är på rätt spår. Men man måste nog göra övningarna för att de ska ha effekt...

Nu j-vlar. Nu är det rehabövningar som gäller. Två gånger om dagen. Minst. För att jag vill kunna styrketräna (och ta på mig BHn utan att det gör ont). För att min kropp mår bra av träning. Inte för att få snyggare armar.

fredag 23 december 2016

Jul utan puck...

"Den är borta - den där hockeypucken du hade på ryggen"... Det är Petra som trycker sina starka fingrar djup in i mina muskler. På det där stället där hon vid flera tillfällen punkterat muskelknutor med långa nålar. Huah! Inte direkt ont, men verkligen inte skönt! Däremellan masserar hon och pressar hårt på triggerpunkter. DET gör ont!

Hon tycker att jag är mycket mjukare nu. Eller i alla fall mina muskler. Ett par behandlingar till bara. Det får bli efter jul. Nu ska jag vila. Inte från träning, men från långa pass framför datorn.

Teorin är att min onda axel - den som stört mig i ett halvår, kan vara kopplad till den där pucken. Jag hoppas att det är så. Nu när det verkar som om Petra får bukt med den.

söndag 13 november 2016

Stönare...

Det händer att jag ger ifrån mig ett "fy fan" från cykelsadeln. Eller ett litet gny av trötthet just när en tuff intervall är över. De flesta andra är väldigt tysta där i spinning-salen.

Tills idag. På cykeln bredvid min sitter en man jag aldrig sett i träningslokalen tidigare. Aldrig hört heller... För jag är säker på att jag hade hört honom! Till och med om han hade suttit i det hörn som är mest avlägset från mitt. Så högt låter han. Han stönar och stånkar. Ojar sig. Hänger över styret. Flåsar med många decibel. Gnäller som om han hade ont någonstans. Jag undrar om han märker själv hur mycket han låter...

Själv ger jag inte ifrån mig ett endaste pip. Inte idag.

onsdag 26 oktober 2016

Inte mycket för att streaka...

Alltså. Vad är grejen med streaks? Löpar-relaterade Facebook-grupper tycks svämma över av run-streak-utmaningar. Streaks som i "springa varje dag utan uppehåll". Inte som i  "springa naken offentligt" - som jag nog först tänker på när jag hör ordet streaka... Ingetdera lockar mig.

Det förstnämnda (run streaks påklädd) lockar mig inte för att det är något tvångsmässigt över det hela. En "utmaning" utan ett (för mig) tydligt syfte. Det tycks ha väldigt lite att göra med att förbättra sig själv som löpare. Och jag har svårt att tro att kroppen mår bättre av det hela. Man ska bara räkna dagar liksom...

Det sistnämnda (streaka som i att springa naken offentlig) skulle i och för sig kunna vara spännande... Men jag tror jag hoppar över det också. Det är ju lite kallt ute. Och risken finns väl att man hamnar i finkan om man är tillräckligt offentlig. Inte riktigt värt...

Jag kommer på mig själv med att överväga ett "löfte" till mig själv om att yoga varje dag. Men inser snabbt att det också är streak-liknande i sin tvångsmässighet. Istället bestämmer jag mig för att göra några förändringar i livet som underlättar för yogan att få plats i mitt liv. När andan faller på. När det känns lustfyllt. När min kropp vill ha den. Man kan ju alltid hoppas på att det är varje dag.

Yoga naken på offentlig plats då... Nä, stopp nu... Bilderna som dyker upp i mitt huvud är inte vackra...

tisdag 18 oktober 2016

Vad är enklast...

...att flytta på en dosa eller laga en axel? Det är naprapat-Mats som ställer frågan. Han väntar sig inte att jag ska svara. Vi är ganska eniga i vår misstänksamhet mot den där dosan. Den där defibrillatorgrunkan som ska rädda livet på mig - om hjärtat löper amok. Den som jag värdesätter så högt. Men som eventuellt kanske - i alla fall indirekt, kan ha orsakat min onda axel.

Kirurgen tyckte han var schysst som satte dosan ovanligt långt ut mot armhålan. Utifall jag ville ha urringat utan att visa upp en underlig utbuktning under huden. Han gjorde det han tyckte var bäst.

Egentligen stör dosan mig väldigt lite. Någon gång ibland lägger min P huvudet på min axel i TV-soffan och då ryter jag lite... "Du-ligger-på-dosan-morr"... Visst har jag noterat i Body Pump-spegeln att jag tränar lite snett. I alla övningar där saker ska lyftas. Och möjligen håller jag axeln lite framskjuten mest hela tiden? Mats tycker det. Men ont har det inte gjort. Förrän nu. Efter drygt två år.

Mats säger åt mig att ro. Att träna baksida axel och rygg. Att låta pattarna vila (nä så sa han inte - ingen bröstmuskelträning sa han). Och fortsatt rehab med gummibandet. Men eftersom rehab har pågått ett tag nu (ja, jag har varit ganska flitig), utan egentlig förbättring, fick jag numret till en ortoped. En som är duktig på axlar. Kanske kommer han fram till att vi behöver flytta dosan lite. Att det är bättre än att vänta på att axeln klappar ihop helt och behöver opereras. Ett litet snitt i huden bör vara enklare än att rota runt bland senor och benbitar...

Jag gör det jag kan. Jag går ner i garaget och ror. Smala rodd. Breda rodd. Och så gummibandsrehab.

söndag 2 oktober 2016

Nörderi, platt fall och core-styrka

Att snöa in helt på något. Sådär så att man letar likasinnade att prata med... För att ingen annan förstår. För att ingen annan orkar lyssna.

Så var det när jag var en fokuserad (eller besatt) löpare. Så är det nu när jag är en fokuserad (eller besatt) stickare.

Igår hittade jag en för mig ny stick-podd under namnet Stickkontakt (har ju sedan tidigare förbrukat Nördic knittings podd). Är man lite galen när man sträcklyssnar på 10 avsnitt? Nästan timslånga podcasts med tre tjejer som pratar stickning och garn. Kanske lite besatt. Men bara lite... Eller?

Hursomhelst. Podden följde med mig ut i skogen. I mina öron medan jag sprang över rötter och stenar. Jag kan inte påstå att just stick-poddar stimulerar till högre tempo - men det var inte det jag var ute efter. Kanske blev focus för mycket på knit-a-longs (när folk stickar samma sak samtidigt och visar varandra hur det går på sociala medier), på beskrivningar av garnkvaliteter med omedelbart habegär, eller på diverse tekniska tips. Kanske blev uppmärksamheten på rötter och stenar för dålig. För vips så låg jag där. Raklång längs stigen. Med ömmande knä, värkande armbåge och en känsla av fånighet. Som tur är såg ingen mig (vad jag vet).

Det var igår. Idag körde jag spinning. Och lämnade podden hemma faktiskt. Jag tänkte "inget ont som inte har något gott med sig". För min såriga hand ville inte riktigt hålla i styret. Annas uppmaningar om att enbart använda styret som balansstöd, att spänna bålen istället, behövdes inte idag - jag kunde helt enkelt inte lägga någon tyngd i handen.



Men hålla i stickorna - det kan jag.


torsdag 29 september 2016

Oj, nu blev det kväller...

Voffer då då..?

Jag har ju varit med i några år. Jag vet att det blir höst. Jag vet att kvällarna blir mörkare. Ändå låter jag mig överraskas. Snubblar över rötter i en mörk skog.

 Från vacker skymning till beckmörker - på noll-tid.
Jag vet att där är många rötter, men jag ser dem inte.

Jag glömmer snabbt och nästa dag tänker jag mig ett kettlebell-pass i trädgården. Inser dock snabbt att jag nog får flytta från min vanliga ogenerade plats bakom buskarna på gräsmattan till stenläggningen framför ytterdörren. Mer synlig för förbipasserande än jag skulle önska, men vad gör man? Det är ju där det finns en lampa.

Kettlebell-pass utanför ytterdörren. Kvällen är ljum. Men löven virvlar runt fötterna och hösten känns. Jag gillar höst...

In vill jag inte. Inte än.