Inte lika självklart

Jag är i Verona. På jobb. Jag har inte valt hotell själv. Om jag hade det så hade jag försökt hitta ett med gym. Inte helt säkert att jag hade lyckats dock. Min spaning är nämligen att det i Italien inte är lika självklart med hotell-gym som det är i det stora landet på andra sidan Atlanten. Inte självklart alls faktiskt.

Nu sitter jag här med en timme över och ångrar att jag inte packade löparskor trots allt. Ångrar att jag, när jag insåg att hotellet inte har gym (jo, jag kollade innan - det gör jag nästan alltid), valde bort träningskläder. Ute lyser solen. Ute är det nog inte för varmt för mig (24 grader ungefär). Ute finns en flod som man nog kan springa längs med, utan större risk att tappa bort sig. Suck.

Nåja. Man kan promenera. Och jag åker hem redan i morgon. Till mina löparskor.

Kryper och krälar

Vad är egentligen instinkt? Och vad är inlärt beteende? Varför ryser jag av obehag när jag ser en orm ringla? Vad är det med råttor som gör att dessa djur (i alla fall i det vilda) av de flesta inte ses som lika gulliga som sina gnagar-kusiner ekorrarna? Sitter det enbart i svansen?

Personligen tycker jag att råttor är ganska gulliga - om de inte väger ett halvkilo och fräser åt mig förstås. Och jag är inte rädd för spindlar. Inte alls. Antingen föddes jag utan den instinkten eller så har inte mamma lärt mig. Som hon nog ändå gjorde med ormar. Utan att mena det. För jag glömmer aldrig hennes näst intill (högst förståeliga) hysteriska anfall när hon insåg att det låg en huggorm i vår sandlåda. Den sandlåda min lilla lillebror just klättrat ur för att hämta en eller annan bil eller spade.

Jag förstår hur som helst inte uppståndelsen i Body pump-salen idag. En liten, liten spindel - högst sannolikt helt ofarlig eftersom vi inte har giftiga spindlar i Sverige, kryper runt på golvet. Mellan step-up lådorna. Den ena deltagaren efter den andra stelnar till och tittar på spindeln. Bryter träningen och fixerar blicken spänt vid krypet - tills det obekymrat irrar vidare. Till nästa deltagare. Som stelnar och stirrar. Inte alla men många verkar uppriktigt rädda. Vad löjliga de är tänker jag. Sedan inser jag att om det hade varit en orm - då hade jag flytt rummet. Ofarlig snok eller ej. Jag hade inte grejat det. Men spindlar, de får krypa hur de vill för mig.

Innan jag ler alltför överlägset åt de spindelrädda ska jag kanske påminna mig själv om att det var jag som ramlade i vår näckrosdamm för några dagar sedan. För att "något" rörde sig i vattnet vid min vattendoppade stortå. Troligen ett grodyngel...

Cardiac patient runners club

Nu har vi startat den - cardiac patient runners club. För oss som inte riktigt vill lyssna på kardiologer som säger att nummerlapp inte är bra för oss. För oss som ser till att det där ingreppet schema-läggs så att det gör minst möjliga åverkan på tränings- och tävlingsplanering. För oss som ljuger en liiiten aning om hur vi tränar när det är doktorn som frågar. Vår klubbdress har knytband bak - så där så att man kan skymta rumpan. Och strumpor som kasar ner. Kanske springer vi för att samla in pengar till forskning. Allt är möjligt. Så länge hjärtat slår.

Bild snodd från internet. Från en film tror jag. Med Nicholson. Something's gotta give. 

Vågar prova något nytt

Hela våren har jag sneglat. På de där svettiga och rosiga människorna som kommer ut ur salen efter Cirkel-passen. Själv har jag inte riktigt vågat. Det har känts lite för tufft. För trots allt får jag ju (eller vågar för den delen) inte köra hur hårt som helst. Och hårt har det verkat.

Fullt blir det också. På noll-tid. De är så populära de där cirkel-passen. Jo, jag vet knepet för hur man bokar populära pass (hemligt), men det har liksom känts som ett extra motstånd med en fullproppad sal och jag som enda, otränade, nybörjare. Men idag. Idag såg jag att passet var långt ifrån fullt. Folk är väl sommarsåsiga antar jag. Och då fick jag lust. Lust att prova något nytt.

Eller nytt och nytt. 15 övningar per varv. 30 sekunder per övning. Tre varv. Burpes. Upphopp. Knäböj. Höga knän. Hantelpress. Grodhopp. Och så vidare. Ingen rocket science. Ingen träningsrevolution. Men så ofattbart jobbigt. Nu BLIR det ju inte jobbigare än man gör det på denna typ av pass, men jag är inte den som slöar när en kvinna med blonda flätor, visselpipa i munnen och militärisk uppsyn skriker på mig (och alla andra) att vi kan bättre.

Ja, jag kommer tillbaka. No longer a rookie.

Spurt mot midsommar

Pyttsan vad lätt tänkte jag då. 100 pass innan midsommar - det är ju knappt en utmaning. Nu sitter jag här och räknar och kontrollräknar. Och hur jag än vrider och vänder på det har jag fem pass kvar och fem dagar kvar att göra dem på. Det går. Men någon marginal har jag inte fått till. Verkligen inte.

Hur blev det så här? Mars är en förklaring. Då var jag sjuk i tre (3!) veckor och fick till fem (5!) pass på hela månaden. Det säger sig självt att man kommer lite efter då. I maj hade jag hund ett tag och eftersom jag inte räknar promenader - hur långa eller intensiva de än är, blev det lite mindre med träning då. Annan träning fick liksom lite mindre plats. Och så förbjöds jag ju av maken att träna på min födelsedag... Vilket senare visade sig vara en order från K, som med marginal klarar sina hundra pass. Sabotage? Nåja, jag fick champagne och jordgubbar som plåster på träningsbristen.

Man får räkna lite hur man vill står det i beskrivningen av utmaningen. Men en grundregel kan vara att passet ska vara minst 30 minuter och kräva dusch efteråt tycker utmanaren. Flera pass om dagen kan man absolut räkna står det också. Jag tränar ofta dubbelpass. Väldigt ofta. Spinning följt av CXworx till exempel. Men jag har valt att i mina egna regler, trots att vart och ett av passen är 30 minuter eller längre, räkna dubbelpassen som ett pass. För det blir ju bara en dusch. 100 "efter träning-duschar" innan midsommar - det är min variant av utmaning. Hade jag istället räknat dubbelpassen som två - då hade jag förstås varit i mål för lääänge sedan...

Men bortförklaringar är inte min grej. Inte alls. Så nu kör vi. Snart är det midsommar.

Min man förbjuder mig

Jag fyller år idag. En sådan där läskigt stor siffra. 50...

Jag jobbar hemifrån idag. P jobbar också hemifrån (vilket är ovanligt). Jag bokar in body pump på lunchen - för i kväll får jag inte boka något pass. Eller något annat heller för den delen. P har sedan länge bett mig hålla kvällen fri.

Just när jag ska byta om till träningskläder blir jag stoppad. "Vart ska du?" undrar P. Träna - what else... "Det får du inte" säger P. När jag undrar varför vill han inte svara. Hmm.

Nu börjar jag bli lite orolig. Vad har han i görningen? Den där luringen P. Kontroll-freaket i mig vrider sig i ovisshetsplåga.

Smart ändå

Det bor en hund hos mig en stund. F. Vi gillar varandra och vi gillar skogen. Vi gillar att springa också.

Jag skulle kunna skriva att F är aningen korkad ibland. Så där som hundar är mest. Men det vågar jag inte. För det händer att husse läser min blogg. Istället tänkte jag berätta om hur smart hon har visat sig vara - när vi springer. Jag harvar på med mina "intervaller" - tre minuter löpning och två minuter gång. Upprepas. Precis på gränsen till att hälsenan gnäller lite. Precis på gränsen till lagom. Just nu åtta repeats som Garmin håller reda på.

F gillar skogen. Jag gillar skogen. F gillar mig (inbillar jag mig i alla fall) och jag gillar henne.

Ett par gånger har F sprungit med mig. Vi håller till i skogen och hon får yra runt ganska fritt. Förvånad noterar jag... Redan under det första passet gör F en koppling. När Garmin piper byter vi. Från löpning till lek med pinnar. Från lek med pinnar till löpning. Så himla tydligt att hon fattar. När det är dags för löpning travar hon på strax framför mig och hon börjar vid första pipet (av fem varningspip och ett "riktigt" pip) - INNAN jag har börjat springa. Vid nästa signal stannar hon tvärt vid första pipet - INNAN jag ens börjat sakta in, och tittar på mig med den där "jag-vill-att-du-kastar-pinnar"-blicken. Utan att jag gjort minsta försök att lära henne (inga kommandon eller så), förstår hon vad klockans pip betyder. Smart hund!

En annan smart sak är FlipBelt. Det följer ofta med mig som bärare av mobil och nycklar. När hunden är med behövs små plastpåsar - och dessa kan man pula in i sitt "bälte". Det behöver man inte vara särskilt smart för att komma på.

Adidas-tjej

Eller Adidas-tant är kanske en bättre beskrivning när det bara är någon vecka kvar till den där 50-årsdagen...

Kan det vara så att det var mina fötter Herr Dassler tänkte på när han grundade Adidas? Troligen inte eftersom jag inte på långa vägar var född då. Ålders-nojjan till trots.

Hur som helst - Adidas skor passar allt som oftast mina fötter. Så är det bara. Bland rea-skorna på Länna sport hittar jag ett par knallrosa Adizero Adios Boost. Boost... Det har jag länge varit nyfiken på. Det låter bra. Det låter väl som något jag behöver? Jag slår till.

Det här var för några veckor sedan och jag har hunnit prova. Ja, jag sa ju det - Adidas passar mig. Jag gillar dem verkligen. Men det där med Boost vet jag inte om jag känner så mycket av. Kanske för att löpningen är mer av lufs än av spänstiga steg just nu? Att de är snygga är i och för sig en boost i sig. Men det är nog inte riktigt det som Adidas menar med "boost".