Oskavd byst

Det är en tuff uppgift att hitta rätt i sport-BH-djungeln. Det som sitter bra i provhytten funkar inte nödvändigtvis smärtfritt i "långa loppet".

Måndag morgon efter 2010 års Stockholm marathon. Jag stegar in på mammografi-kliniken. Teknikern tittar frågande på mina sargade bröst. Skavsår. Illröda streck lite här och där. Sårskorpor. Jag skrattar lite blygt och förklarar att jag inte blivit misshandlad. Jag har bara sprungit lite långt...

I duschen efter årets upplaga av "springa lite långt" noterar jag att jag är helt oskavd. Min Falke-BH sitter som ett andra skin och har inte lämnat ett enda spår efter sig. Nu har jag raskt köpt två till.


Äntligen har jag hittat den - den perfekta sport-BHn. Från Falke och köpt på Runners Store.

Ha-begäret slår till

I flera år har jag velat ha. Men tyckt att det varit för dyrt. Och dyr var den. Min nya fina gräddvita Kitchen Aid. I den ska jag knåda många degar. Men frågan är om den någonsin kommer att betala sig via insparat köpebröd?



Sedan mitten av 80-talet har en Hugin elvisp med degkrokar knådat mina degar. Under långa perioder, till exempel när jag var en fattig student, bakade jag allt matbröd själv. Smått fantastiskt att den vispen hållit sig hel genom årens tunga arbete.



Det första jag gjorde i min nya pryl var ett valnötsbröd - inspirerad av Andréa, men enligt mitt gamla recept. Med lite valnötsolja i. Så gott. Mycket godare än köpt. Kanske inbillar jag mig, men tycker att brödet är mycket luftigare än någonsin med min gamla Hugin.

Liten och söt - men så irriterande

Hyfsat okrossbar är den. Min lilla iPod shuffle. Och tur är det...



Jag tycker om att lyssna på ljudböcker när jag klipper gräs, städar eller gör något annat "tankebefriat". När den senaste i raden bärbara CD-spelaren pajade blev det mp3-böcker i iPoden istället.

När jag springer långpass vill jag ha musik. Fritt blandad. Shuffle mode. Det funkar inte så bra att ha ljudböcker i samma pod då. Prince Purple Rain följt av ett bokkapitel ur "Snabba Cash" är inte lyckat.

Lösningen blev en iPod till. En shuffle. Den tänkte jag ha till ljudböckerna. Musiken är jag mer rädd om. Den har tagit lång tid att identifiera, ladda in och ordna. Och jag vill kunna botanisera, så den får stanna i min iPod nano - med skärm.

Det visade sig dock omedelbart att den lilla gröna manicken, i motsats till vad försäljaren sa, inte är särskilt lämplig för böcker. Jag köper och laddar ner John Ajvide Lindqvists senaste bok "Lilla stjärna". In med den i poden. Olja altanen. Mycket underlig ordning på berättelsen. Visst är Ajvide Lindqvist konstnärlig, men det här verkar skumt tänker jag. Det visar sig att jag, för att spela boken i ordning, måste göra en spellista.



Lilla stjärna handlar om två flickor. Man kan kanske inte säga att de är normala, men det är, till skillnad från vissa gestalter i John Ajvide Lindqvists tidigare böcker, inget övernaturligt över dem. Boken börjar med slutet (när man spelar den i rätt ordning) - en blodig scen från Allsång på Skansen. Mycket lyssningsvärd!

Har just laddat ner en ny bok. Men min Shuffle vill bara spela den gamla. Vad jag än gör, inklusive raderar den gamla boken helt. Okrossbar är den lilla gröna manicken som sagt... Med snäll kille från Apple support i luren i nästan 40 minuter (!) lyckas vi till slut lösa problemet. I alla fall för den här gången.

Prylar är bra. När de fungerar. iPod Shuffle är inte det optimala valet för den som vill lyssna på mp3-böcker.

Musik i mina svettiga öron

Med eller utan musik? Jag springer de flesta av mina pass utan musik. Vill umgås med mig själv och, särskilt när det är kvalitet på gång, koncentrera mig på det jag gör. Långpass är undantaget. Långt monotont nötande gör sig ganska bra till musik. Jag sätter min iPod på "shuffle songs". Jag har 905 låtar - det är ungefär 5% av vad min käre P har på sin Pod men det räcker mer än väl till ett långpass. Idag blandade min Pod till en härlig mix av bland annat lite Black eyed peas, Iras Playground (musiken till Cirkus cirkörs fantastiska föreställning "Inside out" - se den innan det är försent!), David Bowie och Björk. Jag ska inte räkna upp alla. Men bra och humörlyftande var det. Och tur var väl det eftersom underlaget var av det slag som skulle ha kunnat gjort mig grinig. Jag avslutade min 110 minuter långa halkiga och långsamma löpning med en låt som innehåller följande textrad: "I can´t stay on your morphine, cause it´s making me itch". Vem kan först gissa låten? Tror att jag har två läsare som antar utmaningen.


Musik på långpassen är som sagt skönt. Jag har dock länge haft ett bekymmer. När jag börjar svettas åker mina "in ears" ur öronen var tionde steg eller så. Vansinnigt irriterande! Min gamla lösning var ett lågt sittande pannband för att hålla fast pluggarna. Tonårsdöttrarna var mindre nöjda med sin mammas utseende ("hoppas ingen ser dig och fattar att du är min mamma" lät det). Nu har jag en bättre lösning - en slags bågförsedd hörlur. Den kommer från Sony och kostade mindre än 20 dollar. Det finns lurar med bättre ljud, men dessa är helt OK på löprundan. Dessutom stänger man inte helt ute andra ljud och slipper kanske bli påkörd. Finns säkert att få i Sverige och kan verkligen rekommenderas till dem som gillar musik på löprundan och har lika svettiga öron som jag.

Läge för Icebugs

I morse, när jag skulle ge mig iväg springandes till jobbet, stod mina Icebugs parkerade på hallmattan med nosarna vänd mot dörren. De ville helt klart ut och lufta sig efter en sommar i garaget. Jag tror det var min gullige P som placerat dem där... Icebugs är en smart sko, åtminstone har den smarta ståldubbar. En svensk uppfinning. Dubbarna trycks in olika långt beroende på belastning. I teorin ska de inte tryckas in av is, som är hyfsat mjukt, utan istället fästa, medan hård asfalt ska trycka in dubben helt. På is funkar det fantastiskt, men på asfalt blir det en lite knastrig känsla. Jag vet inte om det kan vara att jag är lite för lätt för att trycka in dubben ordentligt. Det leder i alla fall till att jag söker mig till is och snö när jag har skorna på mig. På is är det en säker känsla med suveränt fäste - nästan bättre än en vanlig löparsko på torrt underlag! Jag har ju aldrig sprungit i dubbade skor på tävlingsbana, men jag kan tänka mig att det är samma känsla av grepp och styrka i frånskjutet.

Mina Bugs tog mig i alla fall halkfritt till och från jobbet idag...

Lite blogg-reklam: Kolla gärna fotbollslivet av vännen Erik Dahlberg. Jag lovar det är inte bara fotboll...

Kär i Speedy Gonzales

Vissa har namn på sina favorit-gadgets... Min Garmin Forerunner 405CX har inte fått något namn ännu. Jag väntar tills jag känner mig mer säker på vårt förhållande. Min förra Forerunner svek mig redan efter tre dater - vägrade visa något annat än %batteri. Det var inte riktigt vad jag ville ha ut av förhållandet. Jag förväntade mig tidtagning, pulsmätning, distans och hastighet. Min nya gör precis det, än så länge utan krångel. Hoppas det håller! Jag hoppas och tror på ännu mer utbyte när jag lärt känna den bättre - hålla reda på intervaller till exempel. Att min nya kom till mig så snabbt och lätt hade jag inte väntat mig. Den första plockade jag upp i Boston för några veckor sedan. Jag såg framför mig protester och krångel när jag ville dumpa en amerikan i Sverige, men Garmin var gränslösa och bytte snabbt mot en ny. Och jag som hade förberett mina argument, typ om jag inte får en ny ska jag ägna mig åt "konsumentupplysning" på varenda löparblogg jag känner till. Nu behövde jag ju inte göra det utan kan istället lovprisa Garmins tjänstvillighet!



Om någon vecka eller två, när jag känner att this is meant to be, kanske jag döper min vän till Mr Speedy Gonzales. Men å andra sidan hette min gamla trogna polar aldrig något annat än pulsklockan.