För de stackare som tragglat sig igenom bildlösa vykort signerade anneliten - här kommer framsidorna:
Löpning på den anrika återskapade Panathinaiko-stadion - målgång för maraton i Aten-OS 2004. Jag är en liten nästan osynlig prick på löparbanan mitt på höger långsida.
Jag springer så fort att bilden blir oskarp... Och löparkjol har jag, helt enligt senaste löparmodet ;-)
Hotellträdgård (Villa Medusa) med poolbar och tillhörande strand på Naxos.
Den vulkankrater-hängande staden Oia på Santorini.
Vinprovning på Santorinsk vingård. De vita vinerna är berömda. De röda smakade också bra, i alla fall i min osofistikerade gom. Bara hälften av glasen är mina
Redo för wet west pass i turkost Paros-vatten.
I Naoussas turistifierade fiskehamn. Restaurangerna är många, men rätterna desamma. Moussaka, souvlaki, tsatsiki.
En blogg om löpträning och allt annat som intresserar mig. Böcker, film, ledarskap, medicinsk forskning, mat, resor - you name it!
onsdag 30 juni 2010
Ansiktslyftning
Någon ansiktslyftning har jag inte tänkt göra. Trots att semesterbilderna med all tydlighet visar att jag inte ser ut som jag inbillar mig. På något sätt lever bilden av mitt 20-åriga ansikte kvar i mig, och ersätts bara av sanningen när jag passerar en spegel eller tittar på nytagna kort. Nåja, utseende är en världslig sak.
Nä, det är bloggen som fått sig ett litet layoutmässigt lyft, allt enligt mitt tycke och smak.
För jag har bestämt mig för att skriva ett tag till. Inte varje dag. Men ibland.
Löpmässigt är nästa mål Lidingöloppets silvermedalj. På vägen dit ska jag "springa igenom" Midnattsloppet (Stockholmsupplagan). Men allra först ska jag kurera min grekiska förkylning.
Nä, det är bloggen som fått sig ett litet layoutmässigt lyft, allt enligt mitt tycke och smak.
För jag har bestämt mig för att skriva ett tag till. Inte varje dag. Men ibland.
Löpmässigt är nästa mål Lidingöloppets silvermedalj. På vägen dit ska jag "springa igenom" Midnattsloppet (Stockholmsupplagan). Men allra först ska jag kurera min grekiska förkylning.
söndag 27 juni 2010
Vykort fran Paros
Sa hamnade vi da pa Paros. I var guidebok star det att alla batluffare forr eller senare hamnar har. Paros ar en knutpunkt for battrafiken och av ekonomiska och logistiska skal blir on vart sista stopp innan aterresan mot fastlandet.
Paros ar vackert. Vi bor i Naoussa. En liten fiskeby (om an turistifierad) tvars over on fran farjehamnen. Sma badbatar tar oss till vackra strander som snabbt fylls med turister. Restaurangerna langs fiskebatskajen serverar god mat (for det mesta) och blaskigt husvin i karaffer.
Jag ar, i motsats till min kare P, naturligt morgonpigg. Ingen av dottrarna har arvt min dygnsrytm. Eller sa ar de helt enkelt for tonariga just nu for att ett sadant arv ska markas. Jag utnyttjar aterigen den tidiga morgonen till ett loppass. Ut mellan de manga sma hotellen springer jag. Alla ar byggda av vita kuber. Alla har bla fonsterluckor. Alla utom ett - kaxigt att valja morkrosa tanker jag. Ut pa landet. En slingrig asfaltsvag foljer kusten. Jag foljer vagen.
Ett par tar ommar lite. Wet west ma vara skonsamt for kroppen om man inte, som jag, danger tarna i poolkanten pa vag upp ur vattnet. Bada halsenorna gnaller lite ocksa. Jag maste nog ta tjuren vid hornen och lata mannen med stotvagorna ga loss pa mina halar... Smartorna bleknar nar jag tittar ut over havet. Efter en dryg halvmil vander jag tillbaka in mot den lilla fiskebyn. Och mot frukost med den yrvakna familjen. Tjock grekisk yogurt med frukt och honung. Kaffe.
Paros ar vackert. Vi bor i Naoussa. En liten fiskeby (om an turistifierad) tvars over on fran farjehamnen. Sma badbatar tar oss till vackra strander som snabbt fylls med turister. Restaurangerna langs fiskebatskajen serverar god mat (for det mesta) och blaskigt husvin i karaffer.
Jag ar, i motsats till min kare P, naturligt morgonpigg. Ingen av dottrarna har arvt min dygnsrytm. Eller sa ar de helt enkelt for tonariga just nu for att ett sadant arv ska markas. Jag utnyttjar aterigen den tidiga morgonen till ett loppass. Ut mellan de manga sma hotellen springer jag. Alla ar byggda av vita kuber. Alla har bla fonsterluckor. Alla utom ett - kaxigt att valja morkrosa tanker jag. Ut pa landet. En slingrig asfaltsvag foljer kusten. Jag foljer vagen.
Ett par tar ommar lite. Wet west ma vara skonsamt for kroppen om man inte, som jag, danger tarna i poolkanten pa vag upp ur vattnet. Bada halsenorna gnaller lite ocksa. Jag maste nog ta tjuren vid hornen och lata mannen med stotvagorna ga loss pa mina halar... Smartorna bleknar nar jag tittar ut over havet. Efter en dryg halvmil vander jag tillbaka in mot den lilla fiskebyn. Och mot frukost med den yrvakna familjen. Tjock grekisk yogurt med frukt och honung. Kaffe.
fredag 25 juni 2010
Vykort fran Santorini
Tio over sju. Smyger ut ur vart lilla vitkalkade hus. Ut pa en grusvag. Springer i svag uppforsbacke mellan vinrankefyllda falt. En hund skaller. Jag ar osaker pa om hunden ar ordentligt instangd. Jag vander. Tar en annan grusvag. Ocksa den i svagt motlut. Tills nasta hund skaller.
Vi bor pa baksidan av Santorinis vulkankrater. Hotel Pelagos ar en lantlig vacker och lugn oas av sma hus med nagra fa rum i varje. Slumpen forde oss hit. Omgivningen ar svagt sluttande jordbruksland ner mot svarta lavasandstrander och upp mot bergskammen. Andra sidan ar brant. Att Santorini ar en vulkan ar sa tydligt. Ena halvan sjonk i ett utbrott for 3 500 ar sedan. En halvmaneformad o, med en brant kratersida och en svagt sluttande "baksida", blev kvar.
Ar Santorinis sjunkna halva Atlantis? Kanske.
Utmed den branta sidan finner man byarna Oia och Fira. Spektakulara med sina vitkalkade hus hangandes tatt, tatt langs den branta klippvaggen.
Min morgonrunda avslutas med stegringslopp. Atta 100-ingar. For var och en plockar jag upp en sten och lagger pa muren som kantar vinodlingen. Nar jag ar klar har jag bara marginellt jamnat till den steniga vagen.
Mycket svettig atervander jag till den sovande familjen. Morgonen ar tidig, men solen ar varm.
Vi bor pa baksidan av Santorinis vulkankrater. Hotel Pelagos ar en lantlig vacker och lugn oas av sma hus med nagra fa rum i varje. Slumpen forde oss hit. Omgivningen ar svagt sluttande jordbruksland ner mot svarta lavasandstrander och upp mot bergskammen. Andra sidan ar brant. Att Santorini ar en vulkan ar sa tydligt. Ena halvan sjonk i ett utbrott for 3 500 ar sedan. En halvmaneformad o, med en brant kratersida och en svagt sluttande "baksida", blev kvar.
Ar Santorinis sjunkna halva Atlantis? Kanske.
Utmed den branta sidan finner man byarna Oia och Fira. Spektakulara med sina vitkalkade hus hangandes tatt, tatt langs den branta klippvaggen.
Min morgonrunda avslutas med stegringslopp. Atta 100-ingar. For var och en plockar jag upp en sten och lagger pa muren som kantar vinodlingen. Nar jag ar klar har jag bara marginellt jamnat till den steniga vagen.
Mycket svettig atervander jag till den sovande familjen. Morgonen ar tidig, men solen ar varm.
söndag 20 juni 2010
Vykort fran Naxos
Det hade forstas suttit fint med bilder - for det ar fantastiskt vackert dar jag befinner mig nu. Men jag skriver pa hotellens datorer... Bor pa Villa Medusa pa Naxos, langst bort pa stranden Plaka. Tillrackligt langt fran Naxos stad for att turisthorderna ska tveka. Mycket glest med solbadare - precis som jag vill ha det.
In till staden gar det trots allt hyfsat latt att ta sig. Tjugo minuters promenad langs stranden och sedan buss.
Traningsmassigt ar det wet west som galler. Inte enbart for att det ar varmt - min halsena trilskas igen. Efter lopbandet i Athen blev det varre. Vet inte vad det ar med mig och lopband nufortiden.
Wet west i poolen och wet west i havet. Jag foredrar det senare. Tonarsdottrarna foredrar det senare. Morsan syns liksom mindre langt darute i vagorna.
In till staden gar det trots allt hyfsat latt att ta sig. Tjugo minuters promenad langs stranden och sedan buss.
Traningsmassigt ar det wet west som galler. Inte enbart for att det ar varmt - min halsena trilskas igen. Efter lopbandet i Athen blev det varre. Vet inte vad det ar med mig och lopband nufortiden.
Wet west i poolen och wet west i havet. Jag foredrar det senare. Tonarsdottrarna foredrar det senare. Morsan syns liksom mindre langt darute i vagorna.
torsdag 17 juni 2010
Vykort fran Athens
Pa semester. Jag brukar forsoka fa till nagot pass ibland. Passar bast pa morgonen, medan sjusovarmake och tonarsdottrar sover sott.
Valde Aten-hotell med omsorg - ett med gym. Incheckning. Gymmets oppettider undrar jag over. Nar du vill, be bara morgon-portiern lasa upp, svarade agaren. Uppe vid 8 (7 svensk tid). Jaha, du vill in i gymmet. Tyvarr har agaren rakat ta med sig nyckeln hem...
Ut och traska hela dagen. Upp pa Akropolisklippan tillsammans med ett myller av turister. Till den gamla klassika olympiastadion Panathinaiko. Fantastiskt kul och interessant. Nastan inga turister. Underligt - detta ar mycket mer spannande an Parthenon. Tycker jag.
Jag tar ett varv runt loparbanan i ecco-sandaler och kjol. Upplever ett imaginart jubel fran de 68 000 askadare som arenan rymmer. De gamla grekerna brukade tavla nakna - sa langt vagade inte jag ga. Det var trots allt nagra fler besokare, aven om de gick att rakna pa ena handens fingrar...
Ater till hotellet. Nu var gymmet oppet. Jag sprang varken langt eller fort (aterhamtningstider). Men jag sprang. Till fotbollsmatchen mellan Grekland och Nigeria.
In kommer agarinnan. Erbjuder sig att byta kanal. Jag protesterar. "I would really like to watch the game" sager jag. Hon fortsatter leta bland kanalerna. "I am interested in the soccer game", forsoker jag. Agarinnan hittar CNN och ler nojt mot mig. "But I really prefer the channel I was watching", sager jag. Da ger hon mig fjarren...
Valde Aten-hotell med omsorg - ett med gym. Incheckning. Gymmets oppettider undrar jag over. Nar du vill, be bara morgon-portiern lasa upp, svarade agaren. Uppe vid 8 (7 svensk tid). Jaha, du vill in i gymmet. Tyvarr har agaren rakat ta med sig nyckeln hem...
Ut och traska hela dagen. Upp pa Akropolisklippan tillsammans med ett myller av turister. Till den gamla klassika olympiastadion Panathinaiko. Fantastiskt kul och interessant. Nastan inga turister. Underligt - detta ar mycket mer spannande an Parthenon. Tycker jag.
Jag tar ett varv runt loparbanan i ecco-sandaler och kjol. Upplever ett imaginart jubel fran de 68 000 askadare som arenan rymmer. De gamla grekerna brukade tavla nakna - sa langt vagade inte jag ga. Det var trots allt nagra fler besokare, aven om de gick att rakna pa ena handens fingrar...
Ater till hotellet. Nu var gymmet oppet. Jag sprang varken langt eller fort (aterhamtningstider). Men jag sprang. Till fotbollsmatchen mellan Grekland och Nigeria.
In kommer agarinnan. Erbjuder sig att byta kanal. Jag protesterar. "I would really like to watch the game" sager jag. Hon fortsatter leta bland kanalerna. "I am interested in the soccer game", forsoker jag. Agarinnan hittar CNN och ler nojt mot mig. "But I really prefer the channel I was watching", sager jag. Da ger hon mig fjarren...
måndag 7 juni 2010
Epilog
Maran 2010 är över. Anneliten mot tant-eliten och maran 2010 slutar här.
Min tid hade räckt till seger i K55. Om jag bibehåller formen i tio år kan jag kanske bli tant-elit på riktigt? För sluta springa ska jag inte. Och jag hoppas att jag med min blogg ingjutit hopp om många löpar-år i en och annan yngre böna. Såsom Monica Lorentzon, vinnare av K65 2010, inspirerar mig. Jag kom i samspråk med henne både före och efter förra årets mara. Hon och jag sprang ungefär lika fort då - hon 20 år äldre än jag.
En lördag i början på december startade jag bloggen. Samtidigt som maratonträningen drog igång. Ett inlägg om dagen fram till maraton - så var planen. Inte anade jag då hur mycket bloggen skulle ge mig. Jag fattade inte vilket underbart nät av vänligt sinnade och stöttande löpare (och icke-löpare) det finns därute. Jag vill tacka alla er som läst. Jag vill verkligen tacka alla er som kommenterat! Ni har förgyllt mitt löparliv. Och sporrat mig till ett och annat pass.
Så vad gör jag nu? Ska jag sluta blogga? Jag tror inte det. Men lite ledigt ska jag ta i alla fall.
Först ska jag fylla 45 år (på torsdag). Sedan ska jag ö-luffa i Grekland med min käre P och våra tonårsdöttrar. Till tonårsdöttrarnas förskräckelse packar den pinsamma mamman wet westen hon lånat av sin allra bästa tränare Nilsson. (Jo, jag vet att det blivit många länkar till Ingmarie...)
Min favorit-tränare har lovat fortsätta hjälpa mig. Nästa mål är att äntligen ta det där silvret på Lidingös 30K-bana. Förhoppningsvis via PB på Midnattsloppet. Allra troligast är att jag har lust att skriva om den resan också. Måste bara vila lite först. Och byta namn på bloggen...
Min tid hade räckt till seger i K55. Om jag bibehåller formen i tio år kan jag kanske bli tant-elit på riktigt? För sluta springa ska jag inte. Och jag hoppas att jag med min blogg ingjutit hopp om många löpar-år i en och annan yngre böna. Såsom Monica Lorentzon, vinnare av K65 2010, inspirerar mig. Jag kom i samspråk med henne både före och efter förra årets mara. Hon och jag sprang ungefär lika fort då - hon 20 år äldre än jag.
En lördag i början på december startade jag bloggen. Samtidigt som maratonträningen drog igång. Ett inlägg om dagen fram till maraton - så var planen. Inte anade jag då hur mycket bloggen skulle ge mig. Jag fattade inte vilket underbart nät av vänligt sinnade och stöttande löpare (och icke-löpare) det finns därute. Jag vill tacka alla er som läst. Jag vill verkligen tacka alla er som kommenterat! Ni har förgyllt mitt löparliv. Och sporrat mig till ett och annat pass.
Så vad gör jag nu? Ska jag sluta blogga? Jag tror inte det. Men lite ledigt ska jag ta i alla fall.
Först ska jag fylla 45 år (på torsdag). Sedan ska jag ö-luffa i Grekland med min käre P och våra tonårsdöttrar. Till tonårsdöttrarnas förskräckelse packar den pinsamma mamman wet westen hon lånat av sin allra bästa tränare Nilsson. (Jo, jag vet att det blivit många länkar till Ingmarie...)
Min favorit-tränare har lovat fortsätta hjälpa mig. Nästa mål är att äntligen ta det där silvret på Lidingös 30K-bana. Förhoppningsvis via PB på Midnattsloppet. Allra troligast är att jag har lust att skriva om den resan också. Måste bara vila lite först. Och byta namn på bloggen...
söndag 6 juni 2010
I huvudet på K177
Lördag morgon. Jag är nervös. Mer nervös än jag brukar. I mitt huvud har maraton pågått i flera dagar. Jag bestämmer mig för att släppa pressen och strunta i vad det blir för tid. Gå ut och göra mitt lopp - det får sluta var det vill.
Att det ska sluta med en tid under 3.30 - det tror jag inte riktigt på och har inte trott på de senaste månaderna. Jag bestämmer mig för att mitt första mål är att ta mig i mål. Men bara om kroppen håller. Hälsenan ororar. "Är jag dum som ger mig på en mara med ömmande hälsena?" tänker jag. Samtidigt har det inte blivit värre av långpass. Inte bättre heller. Jag ger mig själv ett löfte att inte plåga ihjäl mig om kroppen säger ifrån. Målet är att ta sig i mål, men inte till vilket pris som helst. Jag har redan bevisat att jag kan springa maratondistansen. Tre gånger om.
Mitt andra mål är att slå personligt rekord och gå under 3.40. Det känns rimligt. Jag känner att besvikelsen skulle vara stor om jag inte grejar det. Förutsatt att kroppen håller.
Mitt ultimata mål är att ta mig under 3.30. Men jag bestämmer mig för att inte bli besviken om det inte går. Det känns lite för tufft. Och mål ska vara rimliga.
Träffar Ingmarie på Östermalms IP. Hon har förstånd att ligga lågt. Hon har fattat att jag inte behöver pressen. Hon är så klok.
Träffar några andra bloggare också. Den fantastiske Daniel. Staffan den snabbfotade. Självaste Snorkfröken (ombytt), och den alltid så strålande och positiva MarathonMia. Tänk om jag kunde vara lika cool mentalt som hon...
Ut i startfållan. Där händer något. "Jag ska under 3.30. Jag ska f-n i mig under 3.30" börjar det låta i mitt huvud. Jag har aldrig varit i så här bra löp-form. Vädret är bra. Nu j-vlar. Ursäkta språket, men det är så det låter i tant-huvudet.
Startskottet går. Första kilometrarna går fort. Jag övertalar mig själv att inte rusa. Hittar ett tempo som känns mitt emellan bekvämt och lätt ansträngande och inser att det tempot ligger straxt under 5 min/km. Perfekt! Kanske jag fixar 3.30 i alla fall?
Passerar halvmaran på 1.43.06. Jag har nästan två minuters marginal till en sluttid på 3.30. Då börjar tankarna snurra - "jag får inte tappa nu". Bestämmer mig för att släppa den negativa stressen, slappna av och bara springa på. Se hur långt det håller.
Passerar 30 kilometer. Inser att jag har tagit 1½ minut till jämfört med 5-minuterstempo. Några lyckotårar kommer. Jag inser att jag faktiskt kan greja 3.30. En sekund eller två överlägger jag med mig själv om jag kanske kan ta 3.25... Men nej, jag vill inte riskera att gå in i väggen (jag vet hur det känns nämligen).
Sista halvmilen är låren tunga och hälsena rejält öm. Men med vittring på Stadion lyckas jag hålla tempo. Vid 41 kilometer står Ingmarie och skriker. Jag skriker tillbaka. Ingmaries Anders fotograferar mina skrik.
Spurt in på Stadion. Andra halvmaran på 1.43.44. Jag är så nöjd! Jag gråter. Jag kramar Ingmarie med min svettiga, sportdrycksklibbiga (jo, det händer att jag spiller) och mycket trötta kropp.
Mentalt var loppet aldrig så där tufft som en mara kan vara. Jag vet att det hade varit helt annorlunda om jag hade börjat tappa tid eller fått ont.
Att det ska sluta med en tid under 3.30 - det tror jag inte riktigt på och har inte trott på de senaste månaderna. Jag bestämmer mig för att mitt första mål är att ta mig i mål. Men bara om kroppen håller. Hälsenan ororar. "Är jag dum som ger mig på en mara med ömmande hälsena?" tänker jag. Samtidigt har det inte blivit värre av långpass. Inte bättre heller. Jag ger mig själv ett löfte att inte plåga ihjäl mig om kroppen säger ifrån. Målet är att ta sig i mål, men inte till vilket pris som helst. Jag har redan bevisat att jag kan springa maratondistansen. Tre gånger om.
Mitt andra mål är att slå personligt rekord och gå under 3.40. Det känns rimligt. Jag känner att besvikelsen skulle vara stor om jag inte grejar det. Förutsatt att kroppen håller.
Mitt ultimata mål är att ta mig under 3.30. Men jag bestämmer mig för att inte bli besviken om det inte går. Det känns lite för tufft. Och mål ska vara rimliga.
Träffar Ingmarie på Östermalms IP. Hon har förstånd att ligga lågt. Hon har fattat att jag inte behöver pressen. Hon är så klok.
Träffar några andra bloggare också. Den fantastiske Daniel. Staffan den snabbfotade. Självaste Snorkfröken (ombytt), och den alltid så strålande och positiva MarathonMia. Tänk om jag kunde vara lika cool mentalt som hon...
Ut i startfållan. Där händer något. "Jag ska under 3.30. Jag ska f-n i mig under 3.30" börjar det låta i mitt huvud. Jag har aldrig varit i så här bra löp-form. Vädret är bra. Nu j-vlar. Ursäkta språket, men det är så det låter i tant-huvudet.
Startskottet går. Första kilometrarna går fort. Jag övertalar mig själv att inte rusa. Hittar ett tempo som känns mitt emellan bekvämt och lätt ansträngande och inser att det tempot ligger straxt under 5 min/km. Perfekt! Kanske jag fixar 3.30 i alla fall?
Passerar halvmaran på 1.43.06. Jag har nästan två minuters marginal till en sluttid på 3.30. Då börjar tankarna snurra - "jag får inte tappa nu". Bestämmer mig för att släppa den negativa stressen, slappna av och bara springa på. Se hur långt det håller.
Passerar 30 kilometer. Inser att jag har tagit 1½ minut till jämfört med 5-minuterstempo. Några lyckotårar kommer. Jag inser att jag faktiskt kan greja 3.30. En sekund eller två överlägger jag med mig själv om jag kanske kan ta 3.25... Men nej, jag vill inte riskera att gå in i väggen (jag vet hur det känns nämligen).
Sista halvmilen är låren tunga och hälsena rejält öm. Men med vittring på Stadion lyckas jag hålla tempo. Vid 41 kilometer står Ingmarie och skriker. Jag skriker tillbaka. Ingmaries Anders fotograferar mina skrik.
Spurt in på Stadion. Andra halvmaran på 1.43.44. Jag är så nöjd! Jag gråter. Jag kramar Ingmarie med min svettiga, sportdrycksklibbiga (jo, det händer att jag spiller) och mycket trötta kropp.
Mentalt var loppet aldrig så där tufft som en mara kan vara. Jag vet att det hade varit helt annorlunda om jag hade börjat tappa tid eller fått ont.
lördag 5 juni 2010
3.26.50
När jag startade denna blogg för 26 veckor sedan - samtidigt som jag påbörjade mara-träningen, var planen att idag få skriva 3.29.59. Den tid jag hoppades nå. När jag skadade vaden och sedan fick ont i hälsenan gav jag upp drömmen. Men min fantastiska tränare Ingmarie såg till att jag alternativtränade och anpassade programmet efter läget. Idag skriver jag 3.26.50. Och jag är minst sagt förvånad! Och glad! Tack Ingmarie!
fredag 4 juni 2010
Att flytta fokus
MarathonMia har många mycket tänkvärda råd att dela med sig av. Hennes insikter handlar inte bara om hur man bör träna. I Mias löparvärld handlar det också mycket om hur man ska tänka. Del ett av hennes senaste pannbensserie beskriver bland annat knepet att flytta fokus. När det börjar kännas tungt - fokusera på något annat råder Mia. Dippar är definitionsmässigt tillfälliga.
Kanske är det en fokusförflyttning jag gör, när jag nu, mindre än ett dygn från maratonstart, sätter mig och räknar ut att det är 10 veckor till Midnattsloppet (det i Stockholm) och 16 veckor till Lidingös tremil. För en liten stund lämnar jag oron för att hälsenan inte ska hålla hela vägen. Och slutar känna efter om jag inte är lite lite förkyld i alla fall. Släpper tankarna på om det verkligen är rätt att välja de tunna DS trainers-skorna.
Min löpning slutar inte vid målgång imorgon.
Kanske är det en fokusförflyttning jag gör, när jag nu, mindre än ett dygn från maratonstart, sätter mig och räknar ut att det är 10 veckor till Midnattsloppet (det i Stockholm) och 16 veckor till Lidingös tremil. För en liten stund lämnar jag oron för att hälsenan inte ska hålla hela vägen. Och slutar känna efter om jag inte är lite lite förkyld i alla fall. Släpper tankarna på om det verkligen är rätt att välja de tunna DS trainers-skorna.
Min löpning slutar inte vid målgång imorgon.
torsdag 3 juni 2010
Lilla nervösa snigeln
Sista passet i träningsprogrammet inför maraton. Tjugo till 30 minuter i lugn snigelfart. Vet inte vad passet är bra för egentligen. Men eftersom allt, åtminstone hittills, i tränare Nilssons träningsprogram har varit väl genomtänkt så gör jag som det står.
Sniglar fram låååångsamt genom kvarteren. Skogen känns för tung så här dan före dan före dan. Människor jag möter tänker "men guud så långsam hon är". Eller jag tror i alla fall att de tänker så... Vad de än tänker så spelar det ingen roll. Min löpning är min.
Jag har en "Stockholm marathon finisher"-tröja på mig. Jag har sprungit förr. Jag har tagit mig i mål varje gång. Ändå är jag ovanligt nervös i år. Formen är god - det är inte det. Men omständigheter kan stoppa mig. Omständigheter som min lätt ömmande hälsena. Men varför ta ut eventuella misslyckaden i förskott? Det är liksom inte riktigt likt mig. Från och med nu ska jag bara tänka positiva tankar om ett kraftprov jag tränat för genom en lång, kall och isig vinter.
Sniglar fram låååångsamt genom kvarteren. Skogen känns för tung så här dan före dan före dan. Människor jag möter tänker "men guud så långsam hon är". Eller jag tror i alla fall att de tänker så... Vad de än tänker så spelar det ingen roll. Min löpning är min.
Jag har en "Stockholm marathon finisher"-tröja på mig. Jag har sprungit förr. Jag har tagit mig i mål varje gång. Ändå är jag ovanligt nervös i år. Formen är god - det är inte det. Men omständigheter kan stoppa mig. Omständigheter som min lätt ömmande hälsena. Men varför ta ut eventuella misslyckaden i förskott? Det är liksom inte riktigt likt mig. Från och med nu ska jag bara tänka positiva tankar om ett kraftprov jag tränat för genom en lång, kall och isig vinter.
onsdag 2 juni 2010
Innovativ?
Hur undvika mara-inducerade skavsår? Har sett en och annan blogg-kommentar om något som heter "BodyGlide". BodyGlide ska vara bra mycket bättre än vaselin på att förebygga skav på diverse kroppsdelar. Jag har aldrig testat vaselin - tycker det verkar lite väl kladdigt. Skavsår har jag fått.
Möte inne i huvudstaden idag. Såg till att ta vägen förbi Runners Store. De borde ju ha allt vad en löpare kan behöva, eller? Men icke. BodyGlide hade de aldrig hört talas om. Istället föreslog de barnolja.
Fortsatte raskt till Apoteket. I sökandet efter barnolja föll mina ögon på en tub glidmedel. Borde väl funka tänkte jag och kände mig innovativ. För säkerhets skull blev det en liten flaska barnolja också.
Har testat lite (på handen - var annars). Både barnoljan och glidmedlet torkar efter en stund, men lämnar en filmaktig yta. Vilket funkar bäst tro? Och vågar jag hiva upp en tub glidmedel på Östermalms IP?
Möte inne i huvudstaden idag. Såg till att ta vägen förbi Runners Store. De borde ju ha allt vad en löpare kan behöva, eller? Men icke. BodyGlide hade de aldrig hört talas om. Istället föreslog de barnolja.
Fortsatte raskt till Apoteket. I sökandet efter barnolja föll mina ögon på en tub glidmedel. Borde väl funka tänkte jag och kände mig innovativ. För säkerhets skull blev det en liten flaska barnolja också.
Har testat lite (på handen - var annars). Både barnoljan och glidmedlet torkar efter en stund, men lämnar en filmaktig yta. Vilket funkar bäst tro? Och vågar jag hiva upp en tub glidmedel på Östermalms IP?
tisdag 1 juni 2010
Några få snabba - relativt alltså
Jag tycker egentligen om att springa snabbt. Relativt snabbt alltså. Snabbt för att vara mig. Varför känns då intervaller så jobbiga? Till och med när de bara är fem stycken och bara 500 meter långa. Som idag.
Tränare Nilssons tanke är att få in lite fartkänsla i mina ben. Marafarten ska kännas förhållandevis lätt i jämförelse.
Jämförelser är intressanta. Mina femhundringar idag gick i ett kilometertempo dryga minuten fortare än min tänkta marafart. Men ändå ett antal sekunder långsammare än vad vinnaren av damklassen kommer att prestera på lördag. Kilometer efter kilometer. Jag är grymt imponerad över att eliten kan springa så fort så länge.
Tränare Nilssons tanke är att få in lite fartkänsla i mina ben. Marafarten ska kännas förhållandevis lätt i jämförelse.
Jämförelser är intressanta. Mina femhundringar idag gick i ett kilometertempo dryga minuten fortare än min tänkta marafart. Men ändå ett antal sekunder långsammare än vad vinnaren av damklassen kommer att prestera på lördag. Kilometer efter kilometer. Jag är grymt imponerad över att eliten kan springa så fort så länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)