Karuseller och gungor

Först kör jag ett pass pump. Rätt kul release den senaste måste jag säga. För första gången någonsin (eller i alla fall så länge jag kört - och det är rätt länge det) är bicepslåten en lång radda hantelövningar. Hammer och curl kallas de visst. Lite tyngre hantlar behövs för att få till den där sköna och brännande "jag-orkar-inte-en-enda-till-känslan". Gymet har ganska få av den tyngre hantel-sorten och jag är lite sent ute för att få tag i några idag.

Och lika bra är det. För hemma väntar en snöskovel. Det man förlorar på gym-karusellen får man väl ta igen sedan - på snöskottningen. 

Den där känslan...

Jag sitter på spinningcykeln. Anna sätter på sig sitt head-set - dags att börja svettas.

Jag har en krypande känsla av att jag glömt något. Jag tittar ner. Jag har spinningskor på fötterna. Och byxorna sitter nog åt rätt håll denna gång (i tisdags gick byxorna underligt högt över magen tyckte jag och jag upptäckte efter passet att de satt bak-och-fram).

Plötsligt slår det mig. Jag inser att jag glömt ställa P-skivan. Och Huddinge som har galaxens mest effektiva P-vakter... Avbryta ett höjdarspinningpass vill jag inte. Så jag hoppas på tur, omfokuserar och kör hårt.

Jag torkar snabbt av cykeln och bestämmer mig för att inte köra core-passet jag bokat. Inte värt att riskera en P-bot för. Det visar sig vara fel beslut, för jag hade inte tur. Under vindrutetorkaren sitter redan en sådan där smal gul remsa som man inte ser förrän man tittar noga. Fyrahundrafemtio kronor.

Att ställa P-skivan är näst intill en automatiserad handling när jag kommer till Huddingehallen. Kanske missade jag idag för att jag kom från ett annat håll (Södertälje) och tänkte på kroppar. Plasticerade kroppar. Donerade till Body Worlds och utställda på Tom Tits. Jag tittar och fascineras. Tillsammans med Ingmarie och hennes Anders. En utställning som rekommenderas. Jag tittade extra noga på peroneus-senan.

Nöta ut

Just nu nöter jag inte på hälsenorna. Inte alls genomtänkt eller så - det har bara inte blivit någon träning på tre dagar. Jag tror det är ganska länge sedan jag hade ett så långt uppehåll utan att vara sjuk. Och lite sjuk, men på ett annat sätt, blir jag av att inte träna. Det kryper liksom i kroppen.

Jag har nött lite på några vänner istället. Och på snöskovel och promenadskor.

Nötande på vänners öron ägnade jag mig åt igår. Mitt aldrig sinande ordsvall (stackars dem) omfattade bland annat mina funderingar runt utnötta uttryck. I min bransch sveper en innovations- och kreativitetsvåg. Precis allt ska vara kreativt och helst kallas något med "innovative". Det har hållit på så ett tag och till sist blir det tjatigt. Orden blir utnötta och tappar sin ursprungliga styrka. Tycker jag.

Nähä

Nähä. Jag började inte träna till marathon idag heller. Jag skottade snö. Det var ganska jobbigt. Sedan pulsade jag sicksack mellan övergivna bilar för att köpa lite mjölk. Det var ganska jobbigt. Men ingetdera noteras i jogg.se.

Grinchen vaknar till

Det bor en liten Grinch i mig. En liten varelse som inte tycker att precis allt behöver handla om jul bara för att det är december. När spinning-Sofie under dagens pass (med helt igenom utmärkt spinningmusik) berättar att nästa tisdag - då minsann... Då ska vi spinna till julmusik. Morr säger Grinchen i mig. Och det märker Sofie. Jag tänker att nästa tisdag ska jag definitivt ha min Grinch-gröna träningströja. Den jag fick på Midnattsloppet för några år sedan. Kanske kan jag köpa lite grön sprejfärg till håret också? Gröna tights är nog svårare att skaka fram.

Börja träna

Om man ska springa Stockholm marathon och om man tänker träna efter Szalkais program så börjar träningen på riktigt idag. Jag har haft datumet i bakhuvudet ett tag. För jag tänker mig att jag ska stå på startlinjen på Lidingövägen den 1 juni - vältränad och lätt nervös över ett tufft mål. Min plan är visserligen inte att följa Szalkai. Han är bra, men jag vet en som är bättre för mig - tränare Nilsson. Jag hoppas på henne. Att hon orkar och vill en säsong till. Och jag hoppas på en hyfsat skadefri uppladdning.

Helt bra känns det förstås inte att börja med lätt ömmande hälsenor, trots att jag inbillar mig att de gradvis blir bättre och bättre. Så istället för att springa mitt första pass så går jag på body pump. Och istället för att springa mitt andra pass så kommer morgondagen att innehålla spinning. Men på onsdag. Då ska jag börja träna.

Två sidor av samma snö

Jag är ingen poet. Men om jag var det skulle jag hitta ord som beskriver känslan. Känslan av att tassa fram i mörkrosa ice-bugs på en skogsväg kantad av snötäckta träd. Med solen, som knappt orkar upp över horizonten, svagt synlig genom molndis. Med iskristaller som glittrar i luften. Utöver mina steg och mina andetag hörs inte ett ljud. Vinter. Så underbar att springa i.

Skogsvägen tar slut och jag befinner mig på en slarvigt plogad trottoar intill en väg med många bilar. Snön är smutsig. Snön glider undan. Ice-bugs hjälper inte så mycket. Det har redan börjat skymma fast det bara är tidig eftermiddag. Vinter. Den har sina avigsidor.

Genom mitt köksfönster i väntan på kaffe-på-löprundan.