När jag tänker på löpning

När jag tänker på löpning tänker jag mig lätta steg. Eller kraftfulla - mitt i en intervall. När jag tänker på löpning är det medvind. Jag flyter fram. Min kropp är stark. Rörelsemönstret är harmoniskt och effektivt.

Minnet är selektivt. Verkligheten motsvarar inte alltid min bild. Ibland är marken full med knölig snö där steget inte ville fästa. Ibland vill vinden hålla mig tillbaka. Ibland är kroppen motsträvig. Då är det bara att ta fram tjurigheten. Genomföra. Och glömma. De trista, besvärliga passen är också löpning. Men jag låter dem inte skugga min bild. Den bild jag har när jag tänker på löpning.

Bästa supportern

Jag tycker att det har blivit lite sent. Jag tycker det är dags att börja med maten. Jag skulle inte ha svarat i telefonen, för det där telefonsamtalet tog dyrbar tid. Tid jag hade tänkt lägga på en löprunda mellan jobb och middag. ...och uppfarten behöver skottas. "Men! Du skulle ju springa" säger supportern. Han sparkar mig i baken. Han vet vad jag behöver för att må bra.

Medan jag lycklig klafsar runt i nyfallen blötsnö skottar han. Medan jag stretchar, duschar och mår bra lagar han mat. Han ser mina behov. Jag gör mitt bästa för att se hans.

Det är underlag nu

På sommaren, hösten och våren tänker man på annat. På vintern tänker man, om man är året-runt-utomhuslöpare, på marken. Är den bar eller är det is? Eller är den täckt av det värsta tänkbara - slipprig snömodd?

Just nu är mina löpvägar en blandning av is och barmark och vilka skor jag än väljer - dubbat eller odubbat, ångrar jag mig delvis och är delvis glad.

Så var det det där med mål

Mål. Behöver man det? Det finns de som tränar på år ut och år in utan särskilda mål. Jag skulle nog också kunna göra så. För jag gillar verkligen att träna. Men för mig blir det trots allt mer intressant med ett (eller flera) mål i sikte.

För inte så länge sedan var jag chef. Innan jag blev min egen och numera bara rår mig själv. På chefstiden tjatade jag mycket om mål. Vad de är bra för. Hur de ska utformas för att vara bra mål. Hur man bryter ner verksamhetsmål i delmål och på individnivå och hur man översätter till agerande i vardagen. Det största problemet för chefsversionen av anneliten var mätbarhet (som är as-viktig - man måste ju veta när man når målet). Svårt i den verksamhet jag befann mig i och som inte riktigt lämpar sig för hårda mått. Just den biten är inte alls svår när det gäller löpning. Man bestämmer sig helt enkelt för att man vill springa "så och så långt" eller "så och så fort". Lätt att mäta. Lätt att veta om man lyckas eller misslyckas.

För att mål ska vara något att ha behöver de vara utmanande. Men absolut inte ouppnåeliga. Är målet för enkelt stimulerar det inte. Upplevs det istället som omöjligt att nå är det ju heller inte så stor idé att anstränga sig. Det är häri mitt problem ligger när jag sätter mina löparmål för 2013. Ur-trist att satsa på något annat än personbästa säger tävlingsmänniskan i mig. Samtidigt känns nog personbästa som smått orealistiskt efter det skade-år 2012 visade sig vara.

Efter en del förhandlande med mig själv har jag bestämt mig. För att sikta högt. Samtidigt har jag satt skadefri och löpbar hela året som övergripande mål. Ett mål viktigare än personbästa.

Börjar likna långpass

Egentligen går min gräns vid arton ungefär. Längre än så är långpass. Kortare är inte det. Men allt är ju verkligen relativt och när man som jag har harvat runt sju kilometer, skadat mig, för att åter harva runt sju kilometer - då känns femton kilometer ganska långt.

Stoppar man dessutom ett par vattenflaskor i fickorna och tillåter sig drickpauser - ja då börjar det faktiskt likna ett långpass.

Det går inte fort. Inte fort alls. Det ska långpass inte göra och för en gångs skull har jag inte svårt att lyda.

Som sällskap har jag Jonas Gardell. Eller i alla fall hans röst. Ska det likna långpass så ska jag lyssna på en bok. För det brukar jag. Jag såg aldrig TV-serien som så många grät till, men jag har svårt att tro att den liknar boken. Boken är så saklig. Så osentimentalt konstaterande. Än så länge har jag inte gråtit. Men jag har fått många insikter om hur det måste ha varit och hur det fortfarande är. Torka aldrig tårar utan handskar. En bok väl värd att läsa. Eller lyssna på. Kanske under långpass.

Sko-djungeln

MarathonMia har gjort mig nyfiken på Hoka One One. Maori för "time to fly". Eller nå't. Pretentiöst namn... Skor med massor av dämpning är det i alla fall. Men med ganska beskedlig häl-till-tå dropp. Lite både ock alltså. Framfotsisättningsfrämjande (puh) men med massor av bomull under fötterna. Jag googlar runt lite. Jag lyssnar på ett YouTube-klipp där en man förklarar att dessa skor är ett särskilt bra val för en lite mer "mature" löparkropp. Gammal och sliten kan behöva dämpningen. Typ.

Ultra kan också behöva dämpning säger mannen och jag hoppas att UltraMia köper de där Hoka-skorna (fast de är fula) och delar med sig av sin upplevelse. Själv är jag inte ultra och inte riktigt redo att ta Hoka-steget trots att min löparkropp nog får ses som mogen.

Jag tar på mig mina Brooks Connect. Mitt senaste tillskott i löparskoparken. De är tunna, sitter som en smäck och får mig att tänka på mockasiner. Jag kryssar mellan öarna av is - för så särskilt mycket fäste erbjuder inte dessa skor. Mellan isfläckarna känner jag markkontakten. Tydligt. Och det är jag som styr steget - inte skon. Me really really like. Jag tror bomullen får vänta ett tag.

Trender och skor. För några år sedan var mitt intryck att de flesta löparskor var rätt lika rent "löptekniskt". Skorna var väldämpade  - särskilt i hälen, och det vara bara själva materialet i dämpningen (alltid med något fyndigt namn) som skilde dem åt. Nu, med löparboom och pengar att tjäna, spretar utvecklingen åt olika håll och urvalet blir en svårgenomskådlig djungel. Det är klart att det är bra att det finns mycket att välja på, men hur ska en övermogen löparkropp hitta rätt sko i djungeln? 

Pick yourself up and try again

Jag läser den ena årskrönikan efter den andra. Jag funderar på om jag ska skriva min. Mitt löparår 2012... Inte mitt bästa löparår kilometermässigt. Inte mitt bästa löparår upplevelsemässigt. Inga personbästan. Inga endorfinhöga målgångar. Inte alls som 2011.

"Pick yourself up and try again". Ska jag skriva en årskrönika får det nog bli under just den rubriken.  Med underrubriken "Löparfotens anatomi".

Plantarfascia. Under hålfoten finns en bindvävshinna. Den fäster i hälsenan. I februari drar jag på mig en partiell ruptur. Jag får ställa in massor av löpträning. Och jag missar Stockholm marathon. I alla fall som deltagare. Som åskådare fryser jag fötterna av mig och imponeras av alla löpare som trotsar vädret och förunderligt nog gör bra tider.

Pick yourself up. Jag omfokuserar och siktar på Lidingös tremil.

Peroneussena. En sena som fäster i vadmuskeln och löper under yttre fotknölen till något ben långt fram i foten. Två i varje fot har man. Flitigt semesteranvändande av Treadmills i Kalifornien gör en av mina senor lite småirriterad. Väl hemma igen är jag tränar-trotsig och springer i augusti igenom Midnattsloppet på sämsta tiden (50.01) sedan jag började träna målinriktat - med en ilande inflammerad peroneus-sena som bonus. Jag får ställa in massor av löpträning. Och jag missar Lidingöloppet.

Try again.

Jag anmäler mig till Stockholm marathon 2013. Mina hälsenor gnisslar lite. Det är inget nytt och än ger jag inte upp.