Packar väskan

I tre månader har den stått där i ett hörn i min walk-in closet (nåja, klädkammaren brukar vi nog säga) - min träningsväska. Jag dammar av den lite. Jag tömmer vattenflaskan. Det luktar aningen unket ur den. Som tur är är det en "Klean kanteen" så inget läbbigt fastnar. Behöver bara diskas lite.

Jag väljer träningströja och tights med omsorg. Allt jag har ligger tvättat och vikt i garderoben. Inte använt på länge. Omsorgen kommer sig av att morgondagen känns stor. Jag ska cykla på en träningscykel. I fem till tio minuter. Jag hoppas det blir tio. Jag ser fram emot det. Ett steg på vägen tillbaka till mitt vanliga liv. Det som innehåller träning.

Jag är förväntansfull. Men också lite orolig.

Atypisk

När jag var liten tappade jag håret fläckvis. Atypiskt. Ingen läkare kunde konstatera vad som var fel. Kanske var det jobbigare för min mor än för mig. Jag lyfte bara på mössan hon satt på mig och visade upp min flint. Idag har jag hår. Idag skulle jag nog tycka det var lite jobbigare att ha en flint än jag tyckte då.

När jag bröt fotleden gjorde jag det på ett ovanligt vis. Badminton är kanske inte ett ovanligt sätt att bryta fötterna på, men själva brottet var atypiskt. Kirurgen som rättade till det hela jämförde med skador soldater får när båtar exploderar under fötterna på dem. (Han spådde mig också en framtid som halt - ibland tänker jag att jag skulle vilja berätta för honom att jag sprungit maraton. Han gjorde ett bättre jobb än han trodde.)

Idag ringer doktor Bengtsson. Kardiologen. Magnetröntgensvaret har kommit. Förändringar tycks finns kvar. Atypiskt är ordet för dagen. Han vågar inte släppa på träningsförbudet. Han vågar inte låta mig slippa betablockerar-bromsen. Men han vågar låta mig göra arbetsEKGt. Under tiden ska han konsultera fler experter.

Jag tröstar mig med att jag haft ganska många typiska skador också. Hälseneproblem till exempel. Och löparknä. Typiskt för löpare.

Tillbaka i röret

Jag blundar och låtsas att jag är på en sandstrand. Det går sådär. Trots att det blåser lite i det trånga magnet-röntgenröret. Jag misstänker att blåsten är till för att lugna. Hålla paniken tillbaka. Få mig att förstå att det faktiskt finns luft att andas trots att det är väldigt väldigt trångt.

Jag provar att räkna knäppen istället. Eller smällarna snarare. Distraherar mig själv genom att strukturera oljudet som ljuder under tiden jag håller andan och magnetbilderna på mitt hjärta tas. Arton knäpp - andas. Tolv smällar - andas. Ett enda långt ljud - andas. Om och om igen i olika serier. Precis som förra gången blir jag väldigt kissnödig strax efter det att sköterskan sprutat in kontrastmedlet. Då vet jag att det är ungefär hälften kvar. Hälften av en och en halv timme. Jag vet. För jag börjar få rutin på det här med magnetröntgen av hjärta.

När sköterskorna äntligen drar mig ur röret - samma sköterskor som de två tidigare undersökningarna, säger jag "Jag vill faktiskt aldrig se er igen"... I alla fall inte i det här rummet. "Vi får väl se om du kommer tillbaka" säger den ena. Hon ler. De är gulliga. Det är inte det. Jag vill bara inte mer. Jag vill bara få veta att jag är frisk.

Nu väntan. På remiss-svaret.

Jag tjuvlyssnar

Sitt livs löparhistoria. Eller sina bedrifter i diverse tävlingar. Lite skryt kanske. Eller, ännu vanligare tror jag, skador och skavanker.

Jag tjuvlyssnar gärna när jag är i butiken som specialiserar sig på löparskor. Tänk vilka historier de får höra. De som jobbar där.

Nu senast, när jag skulle köpa mina Nike Free, tjuvlyssnade jag igen. Till en ganska överviktig övervintrad x-yuppie (ja jag har fördomar) som högt och tydligt deklarerade att han var hemma från Rivieran för ett tag. Och eftersom han inte hade lust att packa löparkläderna behövde han köpa ALLT. Tutti. Skorna skulle absolut vara Nike Free 3.0, för han var minsann en sådan löpare som kunde springa i tunna, lätta skor för han hade ett SÅ bra löpsteg... Och så vidare.

Där stod jag i ett par Nike Free 3.0. Som jag tänkte köpa för att promenera i. Enbart promenera i. Inte bor jag på Rivieran heller. Fast jag kanske skulle vilja. Bo på Rivieran och springa i Nike Free.

Mina fina Nike Free 3.0. Passar utmärkt till promenader. I alla fall för mig. I alla fall nu.

När jag lämnar butiken med mina nya skor tänker jag att det nog är ganska kul att jobba där. Alla kunder som öppnar sig. Några skrytiga. Några nördiga. Några vilsna nybörjare. Några skadedrabbade som behöver ett öra som lyssnar.

Förebilderna

Min faster. En stark kvinna. En kvinna som fanns där för familj och för andra. En kvinna med stort socialt engagemang. Levnadsglad. Hjälpsam. Osjälvisk. En av mina förebilder. Hon lämnade oss alltför tidigt. Men hon finns kvar som min förebild. Alltid.

Gå själv

Min lånade lilla kompis har gått många mil med mig. Under drygt en vecka har hon följt mig överallt. Och jag har följt henne. Till hundbadet. Genom skogen. Den med alla roliga pinnar.

Nu är hon hemma hos sig igen. Och jag får gå mina promenader själv. De blir inte riktigt lika långa utan henne. Och inte alls lika mysiga. Jag saknar henne!

I brist på långpass

Jag går och klurar på det där med löparjag. Som Bureborn skrev om nyss. Mitt löparjag är inte som Bureborns. Jag tänker att jag ska skriva om mitt snart. Men det tål att tänkas på. Varför liksom. Varför jag springer. Varför jag längtar tillbaka. För just nu finns ju inget löparjag. Eller i alla fall inte ett som får utlopp för sin löplust.

En av anledningarna, som jag inte alls reflekterar över när allt tuffar på, är att inte behöva tänka så mycket på vad jag äter. Där finns en balans mellan att äta gott och att träna bort en del av energin. Och att dessutom njuta av båda delarna. Smått fantastiskt när jag tänker på det.

I maj, just innan mitt hjärta bröt ihop, äter jag lunch på Miss Voon. Mmm. Så gott. Lunchsällskapet avslöjar att hon går på 5:2-diet. Jag har ingen aning om vad hon pratar om. Har helt missat hypen. Hon berättar att hon "fastar" två dagar i veckan. Två dagar med max 500 kcal. Alla andra dagar äter hon vad hon vill. Jag tänker att det absolut inte är något för mig. Jag hatar att vara hungrig! Sur och grinig blir jag. Dessutom springer jag. Långpass måste ju vara ungefär samma grej.

Det var då. Och nu är nu. Elva veckor utan långpass. Utan träning. Kläderna sitter åt. Jag provar 5:2. Fast jag egentligen inte tror på något annat än vanlig mat alla dagar. I kombination med träning. Att det sedan hävdas att intermittent kalorirestriktion gör att IGF-1 sjunker och att periodisk fasta därför skulle kunna förlänga livet - det går jag inte alls igång på.

Idag har jag varit jättehungrig. Hela dagen. Jag längtar. Efter långpass. Och efter mat.

PS. Nyfiken på periodisk fasta? Hjärnfysik beskriver konceptet på ett lättillgängligt sätt. Från alla vinklar.