Nytt recept

Mungiporna är uppe vid öronen när jag passerar dörren där ambulansen körde in för snart fyra månader sedan. Jag ska bara gå in och säga hej då till doktor Bengtsson, sen är jag fri. Fri att återlämna de där betablockerar-tabletterna till apoteket. Fri att springa med vilken puls jag vill. Så tänker jag. Jag är helt övertygad om att det kommer att bli så. Och jag tyckte nog att doktor Bengtsson antydde något sådant när jag pratade med honom i telefon efter min senaste magnetröntgen. Men det var innan... Innan han diskuterade den atypiska patienten (jag) med specialisten på Karolinska.

Ett nytt recept på betablockerare knappar doktorn snabbt in i apotekssystemet. Dem ska jag äta i ett halvår till. Minst. Om sex månader ska jag göra en ny magnetröntgen. Sedan får vi se. Om några veckor ska jag göra ett nytt ultraljud. För att se om ytterligare recept behöver skrivas ut. En ACE-hämmare. Specialisten rekommenderar det. Tycker att jag borde ha den redan nu. Men doktor Bengtsson är rädd att mitt blodtryck hamnar nere i tårna då. Det är lågt nog som det är. Så den vill han bara ge mig om ultraljudet visar att jag verkligen behöver.

Medan jag väntar på ultraljud, knaprar bromsmedicin och springer med pulsrestriktion ska fler specialister diskutera den atypiska patienten.

Jag påminner mig själv om att mitt mål är tant-elit. Jag hinner springa många lopp som tant. Jag lever. Och sex månader är inte så mycket i ett helt tantliv.

Hemifrån

Det finns fördelar med att vara sin egen boss. Man kan till exempel bestämma sig för att jobba hemifrån och träna mitt på dagen. Packa ner ett par inomhusskor och gym-kortet i en löparrygga,  springa till hallen, köra CXworx och sedan springa hem. Duscha länge. Äta lite rester och sedan jobba lite till. Hemifrån.

Intermittent

Det var en gång när söndagar var långpassdagar. Det var en gång när jag kunde springa långt. Det var fyra månader sedan. Tränare Nilsson uppmanar mig till försiktighet. Senor och ligament återuppbyggs långsammare än muskler och flås. Jag lovar Nilsson att låta återuppbyggnaden ta lite tid.

Jag bestämmer mig för ett intermittent pass. Springa och gå växelvis. För att få lite bulk i de fyrtio minuter löpning jag är uppe i. Jag späder ut löpningen med lika mycket gång. Fem minuter av varje. Väl hemma igen har jag avverkat elva kilometer och varit ute i 80 minuter. Kanske inte riktigt ett långpass, men en härlig känsla. På en söndag.

Jag bestämmer mig också för att avsluta min variant av intermittent fasta. Jag sa att jag skulle testa i sex veckor. Sex veckor har gått. Ett par kilo har försvunnit. Frågan är bara om det är muskler eller fett som ramlat av. Jag lyssnar till ett föredrag av Fredrik Paulún. Han dissar 5:2 (inte så konstigt kanske - hans böcker, som han förstås vill sälja, handlar ju om att äta, inte om att inte äta). Det han anför som argument tar ändå lite skruv i min hjärna. IGF-1, som fastan ska sänka, är ju en tillväxtfaktor som bygger muskler. Om man inte har skyhögt IGF-1 från början (vilket man inte har om man äter sunt och tränar enligt Paulún) kanske det inte är så bra att ta ner det?

Så jag är tillbaka i min gamla tro - ordentlig mat lagad av bra råvaror som äts regelbundet i lagom mängd och kryddas med en stor dos motion (låter förstås enklare än vad det är i vanliga livet - idag har jag exempelvis mumsat hembakad banan- och blåbärskaka mest hela dagen). Då mår kroppen bäst. En sådan livsföring säljer kanske inga lösnummer av Aftonbladet, men den är nog klart vettigast.

Omogen

Inte visste jag att det finns en så fantastisk restaurang tre steg bortom den flottiga indiern som jag ibland besöker i brist på annat. Tack Ingmarie för att du visade mig Yogayama. Med fantastisk god och fräsch mat. Och med yoga-klasser. Dyra yogaklasser.

Lisa och jag pratar yoga. Medan vi vattenspringer i Eriksdalspoolen (inomhus - utomhuspoolen badar i sensommarsol men är tom på vatten). Yoga var det... Jag definierar mig själv som omogen. Omogen i mitt förhållande till yoga. För mig är yoga stretch. Och kanske lite styrka. Men jag inser att för andra finns det något mer där. Något jag inte kommer åt. För att jag inte är mogen. Inte mottaglig.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska göra ett nytt försök att komma åt det där andra. Det som tycks finnas bortom stretchen. Har jag råd att yoga på Yogayama? Vi befinner oss på Östermalm. Ett stenkast från mitt kontor. Priserna är andra än i Huddinge. 1 900 kr för ett 10-kort. Tvåhundra (!) kronor för ett enstaka pass. Jag bestämmer mig ändå för att jag vill prova. När tiden är mogen.

Händerna upp i luften

Nej, Petra Marklund spelar vi inte i Body Pump salen. Ändå är det "Händerna mot himlen" som snurrar i mitt huvud efteråt. Som någon slags ironi. Jag är SÅ trött i armarna. Så där så att jag knappt orkar lyfta händerna över midjehöjd. Så där så att det nästan inte går att tvätta håret. Trötta muskler. Me like.

Handbroms i

"Folk som tränar brukar inte gilla de här tabletterna"... Så säger doktorn. Där och då hade jag träningsförbud. Att knapra betablockerare gjorde mig inte så jättemycket. Det var då.

Nu. Sexton betablockerar-veckor senare. Fjorton träningslösa veckor senare. Det är svårt att avgöra vad som är vad. Vad är tappad kondition och vad är betablockerar-broms.

Nobelpris-prisad farmakologi. Betablockerar-molekylerna lägger sig helt enkelt i vägen. Ockuperar de beta-adrenerga receptorerna. Hindrar adrenalin och noradrenalin från att göra sitt jobb. Bromsar de reflexer som borde öka mitt hjärtas rytm och mitt hjärtas kraft som svar på löparmusklernas arbete. Motverkar vidgningen av luftrören.

Som att springa med handbroms.

Till bättre behövande

Jag har bestämt mig för att donera ett par av mina träningsskor till en bättre behövande. Min dotter får i sin back-packer rygga packa ner mina fina rosa, ganska nya och väldigt lätta Nike Free 3.0. Hon behöver dem nog mer än jag. Där i landet down under. Dessutom passar de hennes smala fötter betydligt bättre än de passar mig. Mina höga fotvalv gör att jag får kämpa för att få på mig dojjorna. Och skor som man måste kämpa för att få på sig blir liksom inte av att man använder.

Att Nike valt att göra sin 3.0-modell utan plös kan jag ändå förstå. Det blir en väldigt tight och bra känsla när foten väl är på plats. Men jag orkar som sagt inte kämpa. Jag accepterar att den modellen inte är för mig.