Viljestrykan förbrukas?

Kan viljestyrka sina? En artikel i New York times refererar till forskning som tyder på det. Och en av mina favoritbloggare, Steve Magness (the science of running), översätter till löpning - ett tufft pass klarar man bara av om det finns mental kraft och viljestyrka nog. Och den viljestyrkan kan vara helt eller delvis förbrukad efter en stressig dag på jobbet, anser Steve.

Jag funderar. Jag tror det kan stämma. Är jag mentalt slutkörd lockar inte ett tufft intervallpass. Då passar en lugn, kravlös jogg bättre. En jogg där stressen får rinna ur kroppen.

Ingmarie brukar säga att ingen elitidrottare klarar mer än tio år på toppen. Om kroppen håller är viljan ändå slut. Den mentala kraften att köra de där riktigt riktigt tuffa passen - de som vi vanliga motionärer aldrig ens är i närheten av, är förbrukad.

Nu är ju inte jag elit. Men återhämtning och återuppbyggnad känns ändå som en bra idé. Inte bara för kroppen. För löparsjälen också. Den träning jag gör just nu gör jag bara för att jag har lust. Den träning jag gör nu loggar jag inte. Den bara är. Den kostar ingen viljekraft.

Zumba är nog inte för mig

Det kommer nya träningsformer lite nu och då. Zumba fitness tycks vara den senaste "hypen". Åtminstone bland tanterna i Huddinge. Jag googlar och inser att Zumba fitness skapades redan 1999. I USA förstås. Elva år senare skakar vi rumpor i en Stockholmsförort. Och känner oss "inne". Jag som trodde vi levde i en globaliserad värld. En värld där företelser borde sprida sig snabbt.

Zumba. Översvallande positiva omdömen haglar omkring mig; Så kul! Så enkelt! Så effektivt utan att man märker att man tränar! Passen är fulltecknade bara sekunder efter att bokningen öppnar. De extrainsatta passen, för att möta efterfrågan, är lika fullbokade. Klart jag blir nyfiken.

Äntligen lyckas jag kapa åt mig en plats och förväntansfull kliver jag in i salen. Där finns latinon Carlos. Han spelar salsa, samba och mereunge - det säger han i alla fall att det är. Det han spelar är hur som helst inte musik direkt i min smak och jag dras aldrig riktigt med i den glädje som många av de andra deltagarna tycks känna.

Inte blir jag särskilt trött heller, trots att jag ganska enkelt hänger med i koreografin. Nä, Zumba är nog inte för mig.

Det är ett lite annorlunda klientel än dem jag vanligtvis ser svettas på spinningcyklarna, dubbelvikta på yogamattorna eller kämpandes med vikter på body pump. Olika träningsformer lockar olika typer och Zumban har på så sätt sin givna plats. Ren skär träningslycka för dem det passar. Men inte för mig.

Piriformis trycker tillbaka

"Otroligt spänd piriformis - det känns som den i ren ilska trycker tillbaka mina fingrar", utbrister Massör-Sofia.

Piriformis. Den lilla rackaren har jag ju hört talas om förr. Den ena naprapaten efter den andra identifierar just den rumpdelen som roten till det onda i hälseneproblematiken och något att se upp med om jag vill hålla mig skadefri i andra kroppsdelar.

Ett par olika stretchar har naprapaterna föreslagit. Stretchar som jag gör lite sporadiskt. Sofia tycker att muskel-rackarn (den högra är värst) är så envis att stretch nog inte är tillräckligt. Tuff massage behövs. Hon triggerpunktstrycker. Min mascara rinner bort i en flod av tårar.

Vi har massage på jobbet. Varannan fredag kommer Sofia med sina hårda nypor. Jag gillar hårda tag. När det gäller massage alltså... Trots att jag vet att jag behöver, hinner jag sällan. Men nu. Nu ska det bli ändring på det. Massagen ska prioriteras. Piriformis ska mjukgöras.

Negativ kontroll

LöparLisa gör en studie inom idrottsmedicin. Som en del i hennes läkarutbildning. En hypotes runt orsaker till knäproblem hos löpare (nära att jag avslöjade hypotesen här men från Lisas blogg förstår jag att hypotesen är hemlig, så mer än så säger jag inte) ska testas.

När man gör vetenskapliga studier behöver man nästan alltid jämförelsematerial. I Lisas studie är jag jämförelsematerialet. Eller åtminstone en del av det. Knä-frisk som jag är agerar jag negativ kontroll.

Undersökningen, som utförs i en kylig klubblokal nära mig, är ganska subjektiv (Lisas bedömningar av mina reflexer, ledstabilitet, muskelstyrka, symmetri med mera). Att vara objektiv är svårare än man kan tro och studien hade vunnit på en "blind" Lisa. En Lisa som inte vet vem som har knäproblem och vem som är knä-frisk. Men jag förstår att det hade varit svårare att genomföra. En person med knäsmärtor avslöjas nog ganska enkelt.

Idrottsläkare vill Lisa bli. Jag tycker det är kanon. Vi behöver läkare som förstår idrottsskador. De flesta gör det inte. När mitt knä krånglade (jag har inte alltid varit knä-frisk nämligen) tyckte oförstående läkare att jag väl kunde sluta springa. Jag vägrade lyssna. Gick till en naprapat istället. Och byggde lite muskler på svaga ställen.

Någon hälsoekonomisk beräkning har jag aldrig sett, men jag känner mig ändå övertygad om att kostnaderna för idrottsskador långt underskrider kostnaderna för välfärdssjukdomar, sådana sjukdomar där för lite motion är en av bovarna. Ur ett hälsoekonomiskt perspektiv kanske just maraton är lite överdrivet, men ändå.

Var kom den ifrån?

Hittar novembernumret av Runner´s world i min brevlåda. Det har hänt förr att jag fått något enstaka gratisnummer då och då, i samband med någon större tävling. Tänker att detta nummer på något sätt hör ihop med Lidingöloppet.

Men icke. Innanför plasten finns en räkning. 49 kronor ska jag betala. För något jag inte har beställt. I alla fall inte medvetet. Funderar lite på om jag råkat kryssat i någon ruta någonstans någongång. Inte som jag minns i alla fall.

Visst händer det att jag köper något lösnummer ibland (typ bloggjoggarnumret, eller när Ingmarie eller Sofie skriver), men prenumererat har jag inte gjort på flera år. Tidningarna har en tendens att hamna längst ner i tidningskorgen, helt eller delvis olästa. De intresserar mig uppenbarligen inte tillräckligt.

Så vad är det som gör RW ointressant? Jag gillar ju löpning. Och jag lägger mycket tid på att läsa löparbloggar. Det är lite svårt att peka exakt på vad som gör RW trist i mina ögon, men känslan jag associerar till är "präktig". Många av inslagen i RW är vad min mor skulle kalla "klämkäcka". Jag får knottror av ytliga råd av typen "höj motivationen - skaffa en träningskompis". Ful layout är det också. Och rätt mycket upprepning av samma teman. Det senare är nog rätt svårt att göra något åt - det finns väl bara så mycket att skriva om, när man skriver om löpning.

Ingmarie och jag har spånat en del om hur en roligare löpartidning skulle kunna se ut. Jag sneglar lite på "Aktiv träning" - den ser mer spännande ut i mina ögon, men är väldigt tydligt inriktad mot killar. Det är å andra sidan en av sakerna jag gillar med RW - att den är hyfsat könsneutral.

Nu ska gnällkärringen läsa tidningen och se om jag ändrar uppfattning. Sämre än så är jag inte. Och i morgon är det jag som ringer kundtjänst och reder ut begreppen beställt/icke-beställt.

Nu vet jag hur jag tänker

Otestade tester vill jag förstås inte använda bara så där. Så när vår nya HR-resurs föreslår att jag i en rekryteringsprocess använder dels ett personlighetstest à la Jung, dels en tankemönstersanalys - en så kallad axiologisk profil, vill jag givetvis testa på mig själv först.

Jag. I två rapporter. En färgglad och ganska lättsmält. En betydligt mer djuplodande och komplicerad.

Föga förvånande tycks jag vara tävlingsinriktad. Jag gillar tydligen utmaningar också. Och är rätt så uthållig. Det står visserligen ingenstans att jag tänker springa maraton fortare än någonsin 2011, men jag läser det lätt mellan raderna.

Den axiologiska profilen är mer komplicerad och svårsmält (48 sidor). När jag läser den känner jag mig både träffad och förbryllad. Samtidigt. Denna rapport kommer jag att komma tillbaka till och den kommer att utveckla mig. Allt är inte trevlig läsning.

I axiologin beskrivs sex tankemönster. De likställs med sex styrelseledamöter, som sitter i mitt huvud och styr mitt sätt att tänka. Alla styrelseledamöter får visserligen komma till tals, men några är betydligt mer dominanta än andra. Och kan man tänka sig - det "yttre jaget" är starkt hos mig. Här finns prestationsinriktningen och tävlingsmänniskan. "Vem är jag jämfört med andra"-tänket. Lite skämmigt tycker jag det är egentligen, att jämföra sig med andra. Samtidigt är det en drivkraft.

En annan stark ledamot i min tankestyrelse är "logik och system". Alltså har jag ett träningsprogram. Alltså vill jag veta vilka styrketräningsövningar som är bra för mig. Systematik. Analys.

Nu var ju testerna inte främst till för mitt löpar-jag. Men jag tänker att det nog är tur att jag har löpningen som prestationsurladdare - för att inte bli helt odräglig på jobbet.

Först sur, sedan blöt

Det har regnat hela dagen idag. Det hade inte varit svårt alls att bli genomsur av lite utomhuslöpning. Ändå tog jag det säkra före det osäkra och körde vattenlöpning istället. Garanterat genomblöt blir man.

Rejält sur var jag redan innan passet. Sur och frustrerad. Jag lät frustrationen rinna ur mig där i vattnet och över Ingmarie. Hon lyssnar så bra. Efter 70 minuter i Eriksdalsbadets bassäng klev jag upp. Genomblöt, men inte längre sur.

Ingmarie är inte bara en fantastisk frustrationsavledare. Hon är tränare Nilsson också. Min tränare. Och jag känner mig redo för lite struktur igen, efter några veckor av ostyrighet. Där i vattnet började vi spåna. På en uppbyggnadsfas. Med styrka.

Jag har ju gnällt en del om hur svårt jag har för att få till den där styrkan. Att jag inte riktigt greppar vad som är rätt och lagom för en löpare. Ingmarie antydde att jag ju alltid kunde börja med att göra det hon hela tiden sagt till mig att göra - inte bara när det gäller löpningen (den sköter jag nog hyfsat) utan styrkan också. Påpekandet var vänligt, men satt ändå rakt i mellangärdet. Ett mellangärde som hade varit starkt och motståndskraftigt om jag bara hade gjort styrketräningen... Nä, nu ska jag sluta gnälla och göra som Ingmarie säger. För hon vet vad hon snackar om, den där Nilsson.