Opportunistisk

Ibland passar saker ovanligt bra. Så bra att det vore dumt att inte passa på. Fredag 10.45 monterar sköterskan E fem elektroder på min bröstkorg. De ska sitta där i 24h. Du ska leva som vanligt förklarar E, men du får inte duscha.

Inte en tanke hade jag haft på att träna med alla sladdar och en dosa i en väska på magen. Men så berättar E om fotbollskillar som haft EKG-registrering under träning, med enda "problemet" att inte få duscha efteråt. Tränar gör fotbollsgrabbarna nästa alltid på kvällen. Liiite ofräscht att gå och lägga sig svettig.

Jag inser där och då att om jag ska leva som vanligt så kan mycket väl ett body pump-pass på lördagsmorgonen ingå. Jag inser där och då att det passet faktiskt passar perfekt in. Kvart över 9 börjar det. Jag brukar vara hemma och redo för dusch 10.30. En enda kvart innan EKG-grunkorna ska plockas av. En kvart kan jag vänta på dusch. Och Dr. H får opportunistiskt se och bedöma hur mitt hjärta beter sig när jag tränar. Visserligen lågintensivt för hjärtat. Men ändå.

Tre av totalt fem elektroder. Betydligt smidigare än de jag hade när jag var inlåst på arrytmi-avdelningen i början på sommaren.

En och annan tittar lite på min väska på magen. En och annan undrar kanske över sladdarna som sticker ut under min tröja. Men ingen vrålstirrar eller kommenterar. Vi är ju i Sverige.

Kan innehålla depp. Och pepp.

Funderar på att skippa bloggen ett tag. För vem vill läsa depp? Så kommer jag på att jag faktiskt skriver för min egen del. Att de som läser gör det på egen risk. Och att - what the f*ck - det är en hel del depp i mitt liv just nu. Men inte bara. Absolut inte bara. För säkerhets skull sätter jag en liten etikett. "Kan innehålla depp".

Jag väljer hur jag ser på saker. Ibland deppar jag och tänker att det är orättvist. Men för det mesta väljer jag att se det som att jag överlevde en ventrikeltakykardi som kunde ha varit döden om inte mitt hjärta hade varit starkt. Den 16 maj 2013 kunde det ha stått på en gravsten. Det gör det inte. I alla fall inte på min. Nu har läkarvetenskapen upptäckt en lömsk sjukdom i mitt hjärta. Jag märker inte av den. I alla fall inte fysiskt. Hade jag inte sprungit fort den där dagen i maj hade inflammationen kunnat puttra på ett bra tag. Tills hjärtat mitt var förstört. Nu ska inflammationen bombas. Visserligen blir bombningen långdragen, med lite oviss utgång och högst sannolikt rätt jobbig för resten av mig. Men jag har en chans att vinna kriget. Så ser jag det. Bloggen kan innehålla själv-pepp.

Vem vet - kanske blir jag överkörd av en taxi på en gångbana i morgon? Kanske springer jag marathon 2015. Och 2016. Och 2045. I väntan på svar lever jag.

Tack alla ni som peppar via bloggen och på andra sätt.

Laddar

Vaccinerar mig. Mot influensa och mot pneumokocker. Det brukar jag inte. Brukar anse att jag klarar av att vara lite sjuk om jag skulle bli det. Men nu är jag riskgrupp. I samma stund som jag börjar med kortisonet blir mitt immunförsvar lojt och långsamt. Det är det som är själva syftet.

Bygger lite muskler. Det brukar jag. Laddar på något kilo extra på body pump-stången. I samma stund som jag börjar med kortisonet kommer muskler att brytas ner och ben att lakas ur. Det är inte syftet. Det är en biverkan. Som jag ska göra mitt bästa för att jobba emot. Min doktor förstår min frustration. Hon lovar att skicka mig till en idrottskardiolog. Som ska hjälpa mig att definiera gränserna för riskfri träning. Så att jag kan ta mig igenom kortison-året.

"Det blir säkert bra"

Det jag går igenom nu är helt nytt för mig. Jag ser saker ur en ny vinkel. Så nyttigt.

Jag tänker på min faster. Sista gången jag såg henne var i somras. Vi hälsade på i hennes sommarstuga. Hon såg tärd ut. Men hon skrattade sitt gamla vanliga högljudda skratt. Hon pratade om allt annat än sin cancer. Hon gjorde det så lätt för oss. Vi behövde inte trösta. Stämningen blev aldrig besvärande. Ett par veckor senare var hon död. 68 år blev hon.

Jag hör mig själv säga "det blir säkert bra". Bete mig som förväntat. Vara stark. Men ett par av mina vänner plågar jag genom att vara helt igenom ärlig. Kallt konstatera fakta. Beskriva situationen som jag upplever den. Efteråt skäms jag. Varför gjorde jag det inte lika lätt för dem? Kanske för att jag tror att just de kan ta det? Kanske som en liten protest mot att jag förväntas "rädda stämningen" genom att bagatellisera? Samtidigt förstår jag att väldigt få kommer att orka prata med mig om jag inte gör just det - räddar stämningen. Jag vet att jag har vänner som orkar lyssna på mina verkliga tankar. Det hade nog min faster också. Till alla andra säger jag (med ett leende och med min faster som förebild) att "det blir säkert bra".

Så kom domen

Jag har sarkoidos i hjärtat. Ett immunförsvar som snedtänt på något. Vad vet ingen. Behandling ska påbörjas så snart min läkare får svar från Kanada på lämplig kortison-dos. Vi är inte så många nämligen. Som har just den här åkomman. Kardiologen på Karolinska sjukhuset har bara en patient till just nu. Född på 70-talet och i väntan på hjärttransplantation. Så illa går det förhoppningsvis inte för mig. Jag är tidigt upptäckt. Tack vare att jag sprang mig till en rejäl ventrikeltakykardi.

Nu ska jag försöka koncentrera mig på att leva. Och betala P-boten jag fick medan jag var inne hos läkaren. Vissa dagar...

Athlete-wannabe gör yoga

Korsa benen sådär. Jaha. Vilket håll vriiider hon åt egentligen? Visst sa hon väl "left leg"? Är aningen ofokuserad. Då blir nivå två på YogaGlo lite övermäktig. Tiffany (en av instruktörerna som numera bor i min iPad) förklarar att det inte är jätteviktigt att det ser yogi-likt ut när en löpare försöker. Bara det känns rätt. Är man en "athlete" (jag gillar att hon säger ATHLETE hela tiden - DET vill jag vara) så kan det hända att man är lite stel och obalanserad förklarar hon. Hmm. Lite kanske...

"Bara det känns rätt"... Hur vet man? Känns gör det i alla fall. Och för det mesta känns det bra. Riktigt bra. Men rätt? Det är nog den största nackdelen med hemmayoga med streamad instruktör. Instruktören kan ju inte peta och rätta till. Inte ens Tiffany kan. Trots att hon känns lätt övermänsklig.

Viktig motivation

"Klart att jag skulle vilja väga mindre" säger 120 kg+ bordsherre. Nej, det var inte jag som frågade (lite uppfostran har jag trots allt) - det var en av de uppnosiga yngre släktingarna. Väldigt överraskande befinner jag mig på bröllopsmiddag. Jag som skulle gå på 50-årsfest. (Nåja, vi firade 50-åringen, det vill säga bruden, också).

Jag funderar lite på det där med att vilja gå ner i vikt. Men att ändå inte ta tag i det ordentligt. Inte vara beredd att göra det som krävs. Att känna sig motiverad men någonstans ändå inte vara det. Inte tillräckligt motiverad i alla fall.

Igår var det ett halvår sedan jag åkte ambulans. Ett halvår av medicinering och mer eller mindre träningsförbud. Och av oro. Psykisk stress.

Jag läser i DN om kopplingen mellan långvarig psykisk stress och viktuppgång. Fettinlagring driven av kortisol. Jag tänker att det extra fett jag lagt på mig under halvåret som passerat nog består av stress och beta-blockad (jovisst, medicinen jag måste äta brukar leda till viktuppgång eftersom förbränningen minskar lite). Men det är nog inte hela sanningen. När jag får träna som jag vill och äter lite som jag tycker (utan att tänka så mycket) är jag i balans. Där jag vill vara. På ett ungefär. Nu får jag ju inte träna - inte ordentligt. Ändå har jag fortsatt att äta som om inget har förändrats. Klart att jämvikten förskjuts. Och jag befinner mig inte längre riktigt där jag vill vara.

Visst har jag känt mig motiverad att förändra. Inte minst för att jag varken har tid, lust eller pengar till att skaffa en ny garderob. Men när frestelser hamnar framför näsan är motivationen som bortblåst. Jag tänker inte ens.