Tack mörkret

Tio över nio. Jag tittar ut. Det blåser rejält. Men framför allt är det mörkt. Jag tvekar. Springa? Jag läser galningen och ultra-hjälten Mias berättelse om sin andra Trans Scania-natt. Det ger lite perspektiv. Jag ska bara springa 25 minuter. För så är planen. Och så gör jag.

Jag drar på mig samma halvlånga tights som jag körde spinning och CXworx i häromdagen. De är in alltför svettiga och utomhus gör det ju inte så mycket om det luktar lite tänker jag. Spara tvätt. Spara miljön. Efter någon minut inser jag att jag aldrig sprungit i dessa tights (ett av sommarens outlet-fynd). De sitter väldigt bra i gym-salen. Men de sitter INTE uppe när jag springer. Brallorna kasar gradvis ner. Jag drar upp. Brallorna kasar ner. Jag drar upp. Jag svär lite. Jag testar att stoppa tröjan innanför. Det blir lite bättre men inte helt bra. Brallorna kasar, men stannar på halva rumpan. Grenen hamnar en bit ner på låret. Jag ger upp. Resten av passet får de sitta så. Jag är SÅ tacksam för mörkret och för att jag möter så få.

Insikt vid midnatt

Midnattsloppet är en tradition. Elva gånger har jag sprungit. Men inte förra året. Och inte i år. Traditionen fortsätter ändå. Traditionen med uppladdning (lättare mat) hemma på vår altan med och för några Uppsala-vänner. I år sitter tio löpare i rosa tröjor runt vårt bord. Och så jag, P och C i vanliga kläder. Ingen midnattslöpare i min familj i år heller.

Det är härligt att känna av "inför lopp"-känslan ändå! Några debuterar och undrar om praktiska saker. Några är Midnattslopps-rävar - lite lagom nervösa inför årets stora mål. Hur långt ska formen räcka?

Väl inne på Söder tycker jag det känns som loppet svällt ut lite väl mycket. Midnattsloppsarrangörerna har löst det ökade intresset med att sprida ut starten över en längre tid. Något annat hade nog inte fungerat. Samtidigt känns det inte riktigt som samma grej. Men vad vet jag egentligen. Jag har visserligen inte sprungit varje år, ändå är det nog första gången jag upplever loppet från sidan. ("Mina" löpare tycker att arrangemanget ändå funkar. Mycket folk men helt och hållet springbart hela vägen.)

Hur "uppsvällt" det numera än är så känner jag en stark längtan att springa Midnattsloppet igen. Samtidigt, när jag går där längs banan och ser alla snabba löpare, inser jag att det finns andra anledningar än "lopp-svullnad" till att det aldrig mer blir som förr. För sannolikt kommer jag aldrig mer att tillåtas/våga pressa mig på det sätt som jag gjort i några av mina Midnattslopp (inte alla - det senaste jag sprang hade jag en långvarigt fotkrångel just bakom mig). Insikten gör mig lite sorgsen.

Ner från hyllan

Lite dammiga är de. Mina spinningskor. Trettio minuter är en lagom om-start. Pulsklockan fäst i styret. Full koll på pulsen. Som inte stiger lika lätt på en cykel som i löparskor. Men lite får jag bromsa mig själv. Bryta en och annan intervall innan den är slut.

Trötta vader och trötta lår. Trettio minuter är lagom. Lite CXworx på det.

Äntligen får de komma ner från hyllan i klädkammaren. Läänge sedan sist.

Slukarläge

Grymt hungrig kan jag bli. Så där så att det vrålar i magen. Så där så att jag plockar i mig det som råkar komma i min väg och inte slutar förrän det är för mycket. Slukarläge.

Ofta är jag vrålhungrig när jag kliver innanför dörren. Efter lång dag kommer slukarläge. Jag vräker i mig och blir proppmätt just innan middagen står på bordet. Not smart. Not smart at all. Lite har jag lärt mig. Här och där i mina väskor brukar det finnas påsar med nötter. Och kanske någon frukt.

Hungerkänslig har jag alltid varit. Men ännu mer extrem är hungern med kroppen fullproppad med kortison. Det är bara att leva med. Komma ihåg sina strategier och hitta nya.

Dotter nyss hemkommen från en sommar i London messar. Hon erbjuder sig att laga middag (många kors i taket). Jag tänker att då kan jag springa medan hon fixar. Perfect! På väg hem börjar jag tvivla. Inte på dotterns mat, men på den där planen att springa före maten. Hungern är extrem. Väskan är ny och i den hittar jag förstås inga kvarglömda strategiska nötter.

Medan jag går uppför sista backen mot mitt hus hallucinerar jag om mackor med ost. Kroppen känns som om den inte orkar springa ens en meter. De ynka 30 minuter löpning som är min nivå (och plan) just nu känns oöverstigliga.

Väl innanför dörren bestämmer jag mig för motstånd. Motstånd mot slukarläget. Inga mackor. En nektarin får det bli. Lite blodsockerhöjning. Ett försök till löpning får det också bli. Man kan ju alltid bryta ihop och gå hem om det inte går.

Men det går. Jag kan springa på en nektarin. Och maten min dotter lagar och som är klar lagom till jag är tillbaka, smakar förstås alldeles underbart.

Springa på riktigt

Nu så. Trettio minuter utan gångpauser. Ganska lätt gick det. Men inte fort.

Trettio minuter i sträck. Det tycker jag är att springa på riktigt. Inte långt. Men på riktigt.

Vill de veta, eller?

Jag har funderat lite fram och tillbaka. Funderat på om jag ska berätta för de instruktörer vars pass jag frekventerar att jag har en ICD. En grunka som - om det behövs, ska ge mig en stöt. Jag misstänker att ett "tillslag" nog kan se lite otäckt ut - OM det händer. Vilket det förhoppningsvis inte gör.

Min lilla skyddsängel är ingen hemlighet. Absolut inte. Att jag tvekar är för att jag tänker att det kanske kan kännas belastande att veta. Som om instruktörerna ska behöva ta något slags ansvar som de egentligen inte har.

Lunchpass med Anna. CXworx (oh my god vad jobbigt det är när man inte kört på ett halvår eller så). Anna är gammal i gården och gulligast av dem alla. Så jag bestämmer mig.

"Sådant vill vi nog helst veta" säger Anna och berättar om kvinnan som fick ett epilepsi-anfall mitt under ett av hennes spinningpass. Anna såg att hon betedde sig konstigt men förstod inte. Någon på en grann-cykel kände däremot igen symtomen, hoppade snabbt av sin sadeln och hindrade kvinnan från att falla i golvet. Med fötter fastspända i tramporna kunde det ha blivit skador både här och där. Det slutade väl och nu vet Anna (och alla andra instruktörer) hur det är fatt - så att det kan hållas ett extra öga.

Anna undrar om jag vill att hon ska berätta för de andra. Men nä... Det gör jag helst själv. Nu när jag vet att de vill veta.

Jag tror det blir vinter

Inte än. Men snart. Snart behövs varmare kläder.

En bit från mammas hus ligger Vingåker. I Vingåker ligger en gammal syfabrik som min mamma jobbade i när hon var ungefär lika gammal (ung) som mina döttrar är nu. Jag tror inte hon sydde träningskläder. Jag tror inte tyget var funktionsmaterial. Men jag tror de hade roligt - alla sömmerskorna som satt på en lång rad.

Nu är syfabriken Outlet. Och jag brukar ta ett varv dit ibland. När jag hälsar på hos mamma. Denna gång blev skörden lite träningskläder. Till vintern och till inomhusträning. Och en datorväska. Och ett par ursnygga skor som jag aldrig ens skulle komma på tanken att springa i. Det skulle vara till bussen då...

Tjock tröja och vindtät väst från Craft. Jag vet att det passar bra när det börjar bli kallt. Halva priset mot i affären känns ganska lagom dyrt.