tisdag 16 december 2014

Din fegis!

Fegis... Ett av de värre skällsord jag kunde tänka mig när jag var liten. Ett ord som jag gjorde allt (eller i alla fall väldigt mycket) för att inte riskera att bli kallad.

Ordet pjåskig finns väl knappast längre. I alla fall inte utanför min mammas vokabulär. Pjåskig vill man ju hur som helst inte heller att någon ska tycka att man är.

Just nu är jag båda delarna. Hjärtat beter sig lite udda och jag pjåskar. Hjärtat slår lite ojämnt emellanåt och jag vågar inte ens försöka träna. Istället kollar jag pulsen igen och igen med appen i telefonen. Så ofta att batteriet tar slut.

Sluta sjåpa dig nu (ytterligare ett ord som bara min mamma - och tydligen jag, använder) säger jag till mig själv. Du HAR ju en inbyggd manick som startar hjärtat igen. Om det nu råkar stanna. Vilket det förstås högst sannolikt inte gör. Logik. Känsla. Går inte alltid att förena.

5 kommentarer:

Lisa sa...

Mänsklig är väl ytterligare ett ord?

Erik sa...

Pjåskig och sjåpig, typiska mamma-och mormorord. Bra att du reflekterar och är rädd om dig. Kram!

Ingmarie sa...

Jag använder också alla de där orden! Men du är inget av dem. Snarare försiktig. Och du kommer efter hand våga mer och mer när du märker att inget (farligt) händer. :-)

Lisa sa...

Äsch, du är inte en fegis. Inte mer än någon annan lagom förnuftig typ i alla fall. Här går man runt och är "pjåskig" över ett litet diskbråck. Känner efter varenda liten smärta, till och med i benen. Tror verkligen att du reagerar precis som vem som helst hade gjort. Trots "garanti". Att vara orolig och nervig är mänskligt...
Kram!

anneliten sa...

Lisa, jo... Men någonstans är det jobbigt att inte riktigt känna igen sig själv.

Erik, reflektera låter bättre än "fega ur" :-)

Ingmarie, det går lite i vågor det där. Bakslaget nu är att jag känner arytmierna och att de känns mer när jag tar i lite. Kommer nog att ta det lugnt ett tag nu.

Lisa, jag har sett diskbråck på alltför nära håll för att inte förstå lidandet. Klart man blir försiktig när man vet vad som kan utlösas. P pratade senast idag om gången då han stod på perrongen, tåget kom och gick, han kunde inte röra sig en millimeter från den stolpe han höll sig i. Och om smärtan i operationssåret efter att diskbråcket tagits bort som kändes som en smekning jämfört med diskbråck-smärtan. Så var hur försiktig du vill - jag kommer inte tycka att det är fegt :-)