måndag 29 december 2014

Nybörjar-Bambi

En gång i tiden var jag en ganska skridskostark bandyspelare. Min självbild är kvar där. På en blankspolad is. Med kroppen täckt av skydd och med ett sinnelag utan rädsla.

Det var då. Nu vet jag att sjöisar kan vara lite klurigare. Jag är äldre och ganska mycket försiktigare. Men jag ser mig ändå som en hyfsad skridskoåkare.

Senast jag åkte stöp jag rejält. Jag fastnade i en spricka och bröt av min gamla långfärdsskridsko. Jag köpte genast ett par nya. Men helgen efter var skridsko-isen borta och sedan kom hjärtsjukdomen. I nästan två år har mina nya skridskor legat i förpackningen och de tillhörande pjäxorna stått på hyllan. Jag letar fram dem och packar in dem i bilen. Far till Sundby gård med förhoppningen att där ska vara plogat - som det brukar. Det är det inte.

Min skridsko fastnade i en spricka. Jag stöp. Skridskon gick av...

Mina gamla skridskor hade remmar. De nya har en råttfälle-bindning. Jag minns att säljaren pratade om att det var något trick med hur man skulle sätta på dem, men jag minns inte riktigt vad det tricket var... Jag är inte ensam vid sjökanten och jag skäms lite när jag lirkar och grejar med mina skridskor. Till slut får jag fast dem och ger mig av.

Bambi och jag. Bortblåsta är de jämna, kraftfulla skären jag borde ta. Enligt min självbild. Istället stapplar jag fram. Jag, som brukar fnysa åt åkare med stavar (för mig är skridskor något man åker utan något i händerna - utom möjligtvis en klubba), önskar plötsligt att jag hade ett par. För balansen. Isen är täckt av snö. Det går trögt. Och under snön känns isen förrädisk. Ojämn. Kanske finns där sprickor att fastna i tänker jag och spänner mig. Fotlederna blir trötta och allt känns allmänt obekvämt.

Jag bestämmer mig för att åka fram och tillbaka i en och samma vik istället för runt sjön som jag först tänkt. För att lära känna och börja lita på isen. Det fungerar. De sista varven går det riktigt bra och min självbild är nästan återställd. Jag kan åka skridskor. Hyfsat i alla fall.

Nya skridskor. På snötäckt, trögåkt is.

När jag återvänder till den lilla strandremsan där människor kliver på isen ser jag en man med likadana bindningar som jag har. Jag tjuvkikar när han enkelt sätter på sig skridskorna. Aha. Är det så man gör...

3 kommentarer:

Erik sa...

Härligt att du kom iväg och jag kan mycket väl förstå att du hade vissa bekymmer att få på dig dina skridskor. I mina ögon såg de mer än lovligt high-tech ut.:-)

rundarocksaenform sa...

Skönt att du hittade känslan till slut i alla fall. Allt bra med "babysteps" när man haft ett uppehåll.
Jag kan inte åka skridskor (bra) och varje gång vi ska åka med barnen är jag mer vinglig än dom... Haha!
Men i slutet av turen, brukar jag ha hittat balansen och kan åtminstone åka ifrån 6-åringen. ;-)

Kram M

anneliten sa...

Erik, något annat fanns inte att köpa. Hade det funnits med remmar så hade jag köpt dem :-)

Rund, bra att du lär barnen. Inser att inte alla kan nuförtiden. Kanske de inte kunde förr heller, men på min skola (på landet) åkte vi jämt - varenda rast som jag minns det :-)