Försvar

Jag tror inte på vitamintillskott. Inte om man äter vettig mat. Men idag föll jag för en sådan här:



Jag har nämligen en febrig tonåring med halsont hemma. Och jag vill inte bli sjuk. Inte nu.

Träningsdagbok

En blogg är väl definitionsmässigt en slags öppen dagbok tänker jag. En träningsblogg kan alltså vara en träningsdagbok. En officiell redovisning av sträckor, tider och typ av pass.

Sofie alias Snorkfröken filosoferar om huruvida man bör redovisa träningen till punkt och pricka i en träningsblogg, eller lämna de mer generiska passen utanför. Hon kommer fram till att hon bara vill beskriva det som inte är rutin. I mina ögon är hennes blogg intressant. Vet inte om den hade varit lika intressant om hon beskrivit varje dags löpning till och från jobbet. Troligen inte. I alla fall inte för mig.

Samtidigt finns det andra bloggar som redovisar mycket i siffror OCH känns jättespännande. Det finns nog ingen universalformel för en träningsblogg.

Jag tycker nog inte att min träning är särskilt märkvärdig. Jag springer inte ovanligt fort eller ovanligt långt. Därav rätt lite siffror i bloggen. Därmed inte sagt att jag inte för ordentlig träningsdagbok. För det gör jag - för mig själv. Och för Tränare Nilsson förstås - ett uppdaterat excelark skickas via mail varje söndag.

Träningsdagbok är ett utmärkt redskap för att få en överblick över träningen. Att se sin utveckling över tid, men också (kanske) förstå var ur eventuella skador uppkommit.

Utgångspunkten för Ingmarie, när hon började skissa på mitt program inför maran 2010, var min träningsdagbok från 2009. Nu, med mindre än en vecka kvar till 2010 års upplaga, har jag roat mig med att jämföra.

Trots skador och askmoln har jag sprungit 25 mil mer än inför förra årets mara. Långpassen är exakt lika många. Mängdökningen har istället sin förklaring i att jag har fått in lite fler pass i veckorna. Några fler pass har helt enkelt blivit av, kanske för att jag vet att Ingmarie läser min träningsdagbok...

Jag har gjort mer alternativträning - delvis påtvingad av skador, men också som komplement i träningstunga veckor. Jag har upptäckt vattenlöpning. Jag har börjat yoga. Den träning jag jämförelsevis har gjort lite mindre av, för att läka min skadade vad och för att inte i onödan irritera den redan irriterade hälsenan, är backträning, löpskolning och korta intervaller.

På lördag kommer facit.

Natural born runner

Vi har alla olika förutsättningar. Jag försöker göra det bästa av mina. Jag har kanske inte den bästa löparkroppen. Psyket har jag till viss del. Envishet och tävlingsinstinkt.

Idag fick jag lägga tävlingsinstinkten åt sidan och inse att jag sprang med min överman. Eller överkvinna. Ingmarie tar lätta effektiva steg. Jag kämpar. Tanken var att jag skulle köra en fartleksstege, 2, 3, 4, 5, 5, 4, 3, 2 minuter fart, med en minuts joggvila mellan. Ingmarie skulle jogga efter - hon har ju varit skadad rätt länge, och komma ikapp mig medan jag vilade. Pytsan! Jag slet som ett djur - Ingmarie trippade lätt.

Efteråt i min trädgård. Det regnade på oss - därav "dränkt katt"-utseendet hos anneliten.

Jag kände mig stressad en kort sekund tills jag kom ihåg att det är en elitlöpare jag springer med. En natural born runner. Som dessutom har kämpat hårt för att vara där hon är. Bort med tävlingsinstinkten. Fram med tacksamheten över att hon vill springa med, och peppa, just mig!

Det blev ett tufft och bra pass. Följt av lunch och "inför maran"-prat. Praktiska saker. Som val av skor och vilka kroppsdelar som kan behöva vaselin. Springa med klocka eller gå på känsla? Mental uppladdning. Tränare Nilssons råd: "Tänk inte på maran hela tiden - då är risken stor att du är dödstrött på den innan det är dags. När du tänker på den, gör det i positiva termer". Ingmarie tror på min förmåga. Det ska jag också försöka göra. Trots att jag är långt ifrån en natural born runner.

Energi in

Jag gillar mat. Inte alls svårt att kolhydratladda. Det gör jag nog alltid. Långpassen balanserar kroppsvikten.



En av mina favoriter är risotto. Rätt enkelt att göra, bara man orkar röra en stund. En sådan blev det ikväll. Med en lätt grillad, cajun-glaserad tonfisk till. Fredagmiddag som fredagmiddag ska vara. Lättlagad men lite godare än vardagsmaten. Med ett gott vin till.

Det går inte, eller?

Tränare Nilsson vill få fart på mina ben. Några snabba pass och lite återhämtningsjogg är det som återstår av den träningsmässiga uppladdningen inför Stockholm marathon.

Idag ett pass av värsta sorten. I alla fall enligt min smak. Fem kilometer snabbdistans med målsättningen att gå under 22 minuter. Jag kan inte! Det går inte! Så tänker jag. Helt galet tänkt rent idrottspsykologiskt, det vet jag. Sedan tänker jag att jag gör mitt bästa så får det bli vad det blir.

Ställer in min Garmin på intervallpass med en enda 5-kilometersintervall. Det enda sätt jag vet för att få med uppvärmning och nedjogg i passet. Orkar inte helt sätta mig in i alla finesser...

Inser när jag tagit fart i snabbdistansdelen att jag bara ser återstående distans och siffran "ett" i displayen. En etta för den första och enda intervallen. Ingen tid. Ingen hastighet. Ingen puls. Jag springer i blindo, utan någon ledtråd om tempot räcker till.

Springer nog lite övermodigt fort i början och tar slut på slutet. Den sista kilometern är en enda lång plåga. Jag tycker att jag tappar all fart.

Joggar hem. Vittjar klockans minne för att få facit. Förvånad ser jag att jag klarade målet med 17 sekunders marginal. Och att farten trots allt var ganska jämn.

Jag har ingen större lust att göra om det passet på länge...

Köpt kilometer

Paula ska springa en kilometer av maran åt mig. Det passar bra med någon av de tyngsta rackarna tycker jag. När man passerat halvmaran för ett tag sedan, men ännu inte har vittring på målet. Eller varför inte andra Västerbro-passagen? Hon får gärna springa min kilometer riktigt fort. Så att jag förbättrar mitt personbästa.

Eller kanske är det inte riktigt så det fungerar? Jag blir kanske tvungen att springa varje kilometer själv ändå? Trots att jag betalt för att hon ska springa en...

Bild på Paula lånad från Paulas blogg.

Paula säljer sina 42 kilometrar till stycke-pris för ett gott ändamål - alla pengar går till minröjning. Hennes ben hjälper andra att få behålla sina ben och sitt liv. Eller till att ersätta förlorade ben med proteser. Köp en kilometer och stöd FNs minröjningsarbete!

Väderbävan

Tittar ut på regnet. Ska springa 40-50 minuter lugnt idag. Vädret passar mig utmärkt.



Däremot bävar jag inför ett varmt Stockholm marathon. Såsom det har varit de senaste tre åren. Varav jag har sprungit två. Hetta och jag är inte en bra kombination. Och det blir inte bättre med åldern.

Tidigare år har jag fått till ett eller annat långpass i värme som uppladdning. I år har det bara varit lagom springtemperatur vid varje långpass. Kanske borde jag ha tränat i dubbla lager träningskläder? Nja, riktigt så dedikerad (läs nördig) har jag nog inte blivit ännu...

Löpvägar till vila

Igår. På väg till middag med skrattiga väninnor. Passar bra på en vilodag. Går via midnattsloppets upplopp, över slussen, där St. Eriksloppet brukade passera på den tiden det loppet fanns bland mina givna, till Pontus by the sea. Pontus by the sea ligger ungefär vid Stockholm marathons 30 kilometerspassering. I alla fall på den gamla banan. Den nya bansträckningen har jag inte studerat. Ännu.

Associerar många platser i Stockholm till lopp. Än så länge har jag inte erövrat Manhattan på något annat sätt än genom shopping...

Pontus by the sea. God mat som passar bra till skrattiga väninnor. Priserna passar kanske bättre till representationskonton. Vi sitter ute under en icke fungerande infravärmare, inlindade i filtar. Kvällen blir sen. Det blir lätt så när man trivs med sällskapet.

Det mest centrala

Det mest centrala i träningen inför ett maraton sägs vara långpass. Att nöta länge, länge. Bygga mitokondrier och lära musklerna använda annat bränsle än det snabba blodsockret.

Dagens långpass var det sista. Det sista innan Stockholm marathon 2010 i alla fall. Samtidigt var det mitt första pass med vätskerygga. Vatten är centralt för lite längre pass. Ryggan funkade rätt bra när jag väl fått till passformen med diverse remmar. Trots god passform måste jag nog erkänna att det kändes lite tungt med två liter vatten på ryggen. Men, men träningseffekten lär väl inte bli sämre med lite barlast.

Rygga av märket Nathan inköpt på Runners Gear efter tips från MarathonMia.

När jag springer där med min rygga blir jag ännu mer imponerad av ultrorna och extremsportarna som på tävling bär med sig en hel del grejor på ryggen. Själv drömmer jag mig bort till 15-kilometers-spåret i skogen, det som tar nästan två timmar att springa för att det är så vildvuxet knöligt och kupérat. Där, bland rötter och hala stenhällar kan det hända att jag känner mig som en mini-extremare, med vätskeryggan som enda sällskap. Men det får bli efter maran.

Dagens Nilsson-order var ett 2½ timmes långpass med fartökning i centrum. Den mittersta halvtimmen skulle springas 10-15 sekunder under (under betyder fortare har jag ju lärt mig) tänkt maratontempo. Alltså tog jag fartskorna - mina Asics DS trainers. Inte bara för att det skulle gå fort - jag ville också känna efter om de är kompatibla med mina fötter och leder under lite längre sträckor.

DS trainers funkade. Fartökningen gick bra. Men ack så segt det var med ytterligare en timmes löpning, efter fartökningen. Att den snabba halvtimmen var i centrum för mitt fokus är nog förklaringen.

Att vårda sin trädgård

Uttrycket används ibland av själavårdare. Men jag menar att dra upp maskrosor, klippa kanter och annat skoj. Kan säkert vara bra för själen det också.

En liten stund blev över till trädgården denna vilodag från träning. Och jag gjorde samma misstag som jag brukar - att glömma trädgårdshandskarna. Nu har jag blåsor i händerna.

Gräset är grönt och långt. Det har gått så vansinnigt fort från vår till sommar. Klippning behövs. Dags att ta fram handjagaren. Men det får bli i morgon. Jag ler för mig själv när jag minns grannens bekymmer när vi var nyinflyttade. Var jag verkligen säker på att jag inte ville låna deras motorklippare? Att någon faktiskt ville klippa för hand - miljövänligt och bra träning för kroppen, var mycket underligt i hans ögon.

Snabbväxande humle - täcker inom kort hela staketet. För någon vecka sedan syndes den knappt

Vansinnigt fort går det som sagt. En av mina facebook-vänner tycker sig ha identifierat växtrikets Bolt. En sanslöst snabbväxande bambuliknande växt. Jag tror vi har Tyson Gay i vår trädgård. Varje år förundras vi över hur fort Humlen växer, slingrar in sig och gör vårt staket till en grön vägg. Vilken kraft det finns i naturen.

Ovanligt kass på tröskelpass

Tröskelträning - kontrollerad snabbdistans där man inte drar på sig mjölksyra står det i en gammal marathon.se-artikel. Tränare Nilsson beskriver det som ett pass där man ökar farten tills mjölksyran börjar kännas, och sedan slår av på farten lite, lite. Här har jag fått för mig att jag är ovanligt dålig på att känna mjöklsyran - den finns där helt säkert, men jag känner den inte förrän den är så övermäktig att den stoppar mig i min framfart. Ovanligt kass på tröskelpass?

Pulsen ska vara en bra markör. Allra särskilt om man gjort ett laktat-test. Det har jag gjort. Tyvärr har jag lyckats glömma hur jag skulle tolka det. Enligt testet ligger min aeroba tröskel långt under vad jag tycker känns jobbigt. Jag kan fortfarande föra samtal vid den pulsen. Det kan ju inte vara den pulsen jag ska sikta på under på tröskelpassen. Den är snarare ett riktmärke för långpassen. Är det den anaeroba tröskeln jag ska upp i? Det är ju i så fall rå-jobbigt och näst intill omöjligt!

Trettio minuter tröskelträning på programmet idag. Bakläxan från igår. Så här efteråt inser jag att valet av runda nog var lite dumt. Jag ville inte springa samma sjörunda som förra tröskelpasset. Då slog jag hastighetsrekord och hade ingen lust att känna pressen att komma nära den prestationen.

Valde kuperad träningsslinga istället. Den rundan där de två tusenbroder-backarna finns. Abborre-backens småkusiner. Minst lika branta som den första stigningen i en av Lidingöloppets mest fruktade backar. Som tur är inte riktigt lika långa. Två varv innebär fyra tusenbröder. Samt några andra backar.

Inser i efterskott att den typen av kuperad runda kanske inte är ideal om man ska hålla sig straxt under mjölksyratröskeln. Backarna suger musten ur benen. Pulsen stiger och är svår att få ner. Puls en bit över anaerob tröskel under slutkilometrarna.

Hursomhelst. Ett tufft pass fick jag till. Om det kvalificerar sig som ett tröskelpass? Inte vet jag.


När jag kliver över min tröskel ser jag detta träd. Blommar mycket kort, men är så vackert.

När jobbet tar över livet

Jobbet betyder mycket för mig. Jag vill ha ett som ger mig något mer än bara lön. Hittills har jag haft tur.

Baksidan är att de jobb som ger något oftast kräver något. Oftast mer än 40 timmar per vecka i insatts. Dessa jobb låter sig heller inte alltid så lätt lämnas när man stänger kontorsdörren. I alla fall har det varit så för mig. Löpningen har varit en ventil - när den hunnits med.

Jag har bestämt mig för att inte hamna i spiralen igen, den negativa karusell där jag låter jobbet ta mer och mer plats. Familj, träning och vänner är också viktiga för mig. Och jag har lärt mig att familj och vänner inte kan vänta till sen. I alla fall inte under någon längre period. Det fungerar inte för dem och det är inte bra för mig. Planerad träning bör inte heller vänta till nästa dag - i alla fall inte varje dag.

Men någon gång må det väl vara hänt. Som idag. Min ganska nya chef (mindre än en månad på jobbet och av den tiden mest på resande fot) ville dividera och diskutera min roll. Sådant avbryter man ogärna när relationen är ny. Klockan blev sex. Klockan blev halv sju. Och jag som skulle tröskel-springa innan yngsta dotterns fotbollsmatch.

Får byta fot och ta den korta återhämtningsturen idag. Tröskel sparad till imorgon. Andra gången på mycket kort tid som jag sparar på ett mentalt lätt ångestladdat pass. Ett mönster? Hade jag avspisat VDn om inget tröskelpass hade väntat?

Småskavanker och riktiga skador

Jag har varit riktigt träningsstoppad två gånger i mitt liv. Sådär så att det inte finns någon anledning att tveka. Första gången en bruten fotled. Trampade snett i tuff badminton-combat mot maken. Opererad och gipsad i ett par månader. Ont i ett år. Läkaren prognostiserade haltande gång resten av livet och föreslog avhållsamhet från många sporter. Så blev det inte.

Andra skadan ont i knäet. Så ont så att jag inte kunde gå utan att halta. Framprovocerat av löpning. Magnetröntgen visade på artros i knäskålen. Behandlande läkare tryckte i mig en kortisonspruta och tyckte maraton var dumt. Kanske kunde 5-6 kilometer räcka? Trotsigt sparang jag maraton och Lidingöloppets 30k. Igen och igen. Men först efter att ha byggt lite naprapat-rekommenderad styrka i baksida lår och rumpa. Rehab i ett halvår sisådär.

Med dessa skador i hyfsat färskt minne borde den ömmande hälsenan te sig som en lätt skavank. Problemet med en lätt skavank är att jag måste göra ett val - springa trots känningar (och riskera utveckling till verklig skada) eller vila tills läkningen är fullständig och missa Stockholm maraton. Inget facit finns.

Om jag springer maraton förväntar jag mig en lätt skavank - blå tånaglar. Kommer nog att matcha mina nya blommiga sommarskor alldeles perfekt...

Under och över

En fart strax under mjölksyratröskeln. "Under" betyder nog långsammare. En fart strax under tänkt marafart. "Under" betyder nog snabbare.

För mig har det här med under och över varit lite smått förvirrande i olika träningsprogram. Om man tänker fart som tempo - alltså hur många minuter varje kilometer tar, blir "under" naturligt och logiskt snabbare. 4 min/km är under 5 min/km siffermässigt och också snabbare. Om man tänker fart som hastighet blir "under" underligt igen. 13 km/h är snabbare (under) 12 km/h, men samtidigt är 13 en större siffra än 12. Förvirrad? Jag med.

En quitter, del II

Min vår har varit relativt intervall-lös. Ingen backträning. Väldigt lite fartlek. Inga tusingar. Gubb-vad och hälsena har inte tillåtit. Så det var med en hel del vånda jag gav mig på Tränare Nilssons föreslagna intervaller. Åtta stycken fyra minuter långa intervaller, med en ynka minut ståvila.

Just do it. OK.

Shit vad jobbigt!

Jag har lite svårt att hitta någon bra plats. Där jag bor är det rätt kuperat. Vägen jag föll för idag är en slags ridväg. Den lutar lite lätt. Bestämde mig för att börja i motlut för att få göra sista intervallen i svag nedförsbacke.

Efter fyra intervaller kom dagens bloggrubrik till. En quitter. Jag vill inte mer. Jag lufsar helt enkelt hem och erkänner mitt rätta jag för eventuella bloggläsare tänkte jag.

Bestämde mig istället för att ta en lite längre vila. Typ 30 sekunder extra. Och att köra resten av intervallerna med principen springa fint istället för springa fort. Genomförde resterande fyra. Döm om min förvåning när jag inser att min Garmin på ett par sekunder när visar att alla medlutsintervaller gått lika fort. Och alla motlutsintervaller också. Motlutet lite långsammare än medlutet, men om man jämför medlut med medlut och motlut med motlut så var farten superjämn, från början till slut.

Jag erkänner att om jag inte visste att Ingmarie bevakar vad jag gör så hade risken varit överhängande att jag gett mig halvvägs idag. Men jag vill ju inte att hon ska tycka att jag är en mesig quitter...

Sällskap i spåret

Den som spar han har. Jag sparar dagens intervaller till imorgon. Känns kanske inte riktigt lika bra som när jag var barn och alltid såg till att ha godis kvar när brorsans var slut... Den som spar intervaller har liksom det jobbiga kvar.

Låren kändes tunga idag och jag hade chans att få sällskap - förutsatt att rundan var en lugn en. Jag valde sällskap. Dubbelt sällskap, min käre P och helghunden. Helghunden är inte helt van vid löpning och vill gärna stanna och nosa här och där, för att i nästa sekund sätta full fart framåt. Det blir lite ryckigt. Min käre P vände hem efter två varv i motionsspåret och lät snällt mig springa två varv till. Utan ryckig hund.

Halva sista varvet och hem gjorde jag sällskap med två "granntanter" (i min ålder alltså) som springer spåret tillsammans lite då och då. Bara för att det är skönt och utan stress. Lugnt och jämnt tempo. Helt utan tidtagning. Passade mig utmärkt idag. Imorgon blir det intervaller.

Hämta kraft

Idag hämtar jag kraft i skogen. I strålande sol och med sällskap av vår glada helghund sträcker jag ut mina stela lår och vader. Sådär ja, nu är jag laddad och klar. Inför ett mycket välkommet släktbesök över lunch tätt följt av bästa vänner på middag. Det är det som kallas vilodag - träningsvilodag.


På hundpromenad. Ledtråd: hunden är svart.

Bakom vårt hus finns skogen - med underbara stigar för löpning och hundpromenader. Hunden syns ännu sämre, men han är där i mitten...

Gulliga helghunden älskar skogen lika mycket som jag. Jag blir ännu gladare över hans lyckliga skuttande.

Trasdocka

Sofie tyckte att epitetet trasdocka kunde passa på några av oss skadade bloggare. Jag kände inte riktigt att det stämde på mig. Jag har visserligen varit småtrasig under våren, men min stela kropp känns inte som en mjuk och sladdrig trasdockas. Förrän idag.

Drog iväg på det näst sista långpasset inför Stockholm marathon. Regnet hängde i luften och jag tog en långärmad tröja och knälånga tights. Det visade sig vara väl varmt. Inget regn, kvav luft och temperatur en bit över 20 grader. Den utplacerade vätskan räckte inte riktigt. Jag har beställt en vätskerygga, efter en liten knuff i rätt riktning av MarathonMia. Men den har inte kommit, så det fick bli likadana åttor - med vätskedepå i åttans midja, som i söndags.

Jag var inte taggad. Låren kändes tunga. Halvvägs började jag räkna ner hur många kilometrar det var kvar till de planerade 30. Helt enkelt ett urtungt pass, fysiskt och mentalt.

De sista kilometrarna kom trasdockekänslan. Kroppen kändes muskel-lös (inte muskulös - underligt ord, eller hur?) och armar och ben svängde och dängde precis som på en trasdocka. Inget fint kontrollerat löpsteg gick att få till.

Nu sitter jag här helt matt och undrar hur i h-vete jag ska orka 42 km om bara tre veckor. Men så har det i och för sig känts inför mina tidigare maror också.

Imorgon är det jag som vilar.

En quitter, men nöjd ändå

Pain is temporary, quitting lasts forever. Så står det på Orka Mera-Annas blogg. Tänkvärt. Idag var jag tyvärr en quitter. Om än en nöjd sådan.

Tränare Nilsson ger mig instruktioner lite pö om pö nu. Situationsanpassat. Det är i lägen där man inte kan följa ett i förväg designat träningsprogram som en tränare är extra bra att ha. Och tränare har jag en extra bra. Och tuff.

Tränare Nilsson och jag efter plurret igår. Ingmarie överraskade med wet west intervaller. Jag som sett fram emot lite lätt travande och massor av snack. Nåja, snacket fick plats mellan flåsperioderna.

Dagens order var 30 minuter pannbensbyggande tröskelpass. Jag värmde upp med viss ångest. Valde min välnötta sjörunda. Den bästa tid jag gjort runt den sjön, för länge, länge sedan, är 26 minuter. Jag tänkte att när jag har gjort ett varv är det mindre än fyra minuter kvar av tröskel-delen.

Jag tog fart och fick upp pulsen. Tungt och jobbigt, som det ska vara. Väl runt sjön såg jag att jag slagit min gamla tid med över en minut. Jag skulle alltså springa mer än fem (!) minuter till. Där tog det stopp. Både av lycka över att ha sprungit sjörundan fortare än någonsin och av mental trötthet. När knappt fyra minuter kvar blev drygt fem - då orkade inte jag.

Jag känner mig ändå nöjd. Rekordsnabb sjörunda. Och längsta tröskelpasset hittills.

Korpar och hönor

Som en yr höna sprang jag omkring i mitt hus i morse. Vattenlöpning och vanlig löpning på gång i eftermiddag. Var är flytbältet? Var är baddräkten? Men framför allt VAR är mina nya fina Asics DS trainers?

De senare visade sig befinna sig i en korpaktig dotters träningsväska. Asics DS trainers funkar tydligen bra som spinningskor...

Före och efter

Ungefär vid den här tiden brukar jag börja dela in tiden i före och efter. Före och efter Stockholm marathon. För det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig ann utmaningen. Jag vet att det är jobbigt. Jag vet att det gör ont. Lätt ångest infinner sig. Var sak som jag planerar in, på jobbet och på fritiden, hamnar antingen i kategorin före maraton eller efter.

Förra året såg jag fram emot en mammografiundersökning, för den var "efter". (Kan avslöja att mina skvavsår från sportbehån väckte lite undran hos sköterskan). Året innan längtade jag efter att sätta mig på ett trans-atlant-flyg söndag förmiddag, för det var efter. (Kan avslöja att det inte är optimalt för post-maraton-ben att sitta helt still i 8-9 timmar). I år är det en klipptid som ligger närmast. Hos min löp-intresserade frissa, så det blir ett ovanligt bra "efter" - ett skönt ställe att vila benen på.

Ungefär vid den här tiden brukar jag också mentalt börja förbereda mig på att det kanske inte går så bra - förlåta mig själv i förskott liksom. Kanske inte helt rätt vinnar-psykologi, men jag vill inte känna alltför mycket press. Mitt mål när jag påbörjade maratonträningen för drygt 5 månader sedan var att gå under 3.30. Att förbättra min tid med nästan 13 minuter. Det kändes helt möjligt då. Nu känns det omöjligt. Och jag förlåter mig själv genom att tänka på de skador som hindrat min träning och som fortfarande stör lite.

Min väninna C - hon som inspirerade mig att springa mitt första maraton, har alltid sagt att det är själva maraton-träningen som kräver sin envisa kvinna (eller man). Har jag varit envis i sex månader, så vill jag givetvis uppleva ett "efter" också. Alltså ska jag stå på startlinjen. Och gå i mål också.

Två vänsterfötter

Inte bra med två vänsterfötter när det är träningsdags...

Nu var det inte riktigt så illa. Men två vänsterstrumpor fick jag stå ut med. Så går det när man har flera likadana par sportstrumpor och delegerar tvättkorgen och ihop-parandet till någon familjemedlem. Nåja, Body pump gick hyfsat att utföra trots allt. Gäller bara att se till att jag inte tar två högerstrumpor till nästa långpass...

Dagens foot wear.

Vätskedepåer

På marathon.se finns en artikel om hur man ska förhålla sig till att dricka under träning och tävling. Lagom sägs 1.25 - 2.5 dl i kvarten vara. Idag sprang jag i elva kvartar. Minst 1½ liter borde jag alltså ha med mig.

Mitt vätsekbälte har fyra flaskor. 1.5 deciliter i varje. Det räcker inte ens halvvägs till de långpasslängder som ska till så här nära maran. Det har inte blivit av att fixa någon bättre bärbar vätskedepå och lösningen får bli utplacerade flaskor.

Jag springer med flaskorna i händerna en liten bit. Sedan kör jag i åttor, flaskorna ligger i en buske i åttans midja. Varje åtta är en mil, med två vätskedepåpassager. Tre åttor blir inte lika trist som sex varv runt en halvmilsbana skulle bli. För mig känns just halvmilen som ett lagom drickavstånd.

Friheten är förstås större med bälte - att få springa där man har lust att springa. Att kunna träna på att dricka i farten.

Tydligt nog har bältes-vätskan inte räckt till de senaste gångerna. Sanslös trötthet mot slutet av långpassen och stor törst väl hemma igen. Tomma vattendepåer. Dehydrerad. Dagens lösning var klart bättre.



Vad ska man då ha i flaskorna? Jag håller mig till enbart vatten på träning. Mest för att det inte blivit av att skaffa något annat. Tränare Nilsson tycker att vatten är utmärkt. Att träna kroppen på att bränna det som finns "inuti" istället för att sockra. Tänk vad glad kroppen ska bli på dagen M när den plötsligt får socker. Och salt. För förlorat salt behöver vi också ersätta. Plötsig infinner sig ett sug hos mig - salta fiskar! Orkar jag till närbutiken? Nä... Lite holländsk ost får det bli.

Träningsanledningar

Var hitta motivation till träning? I mitt fall är löpartävlingar ett sätt att motivera mig till längre och tuffare pass, men inte till löpningen i sig. Den vill jag ha ändå och jag behöver inte övertala mig själv. Jag har en stark koppling mellan löpning och välmående. Den fanns kanske inte där från allra första början, men nu är den rotad i min själ. Och jag vårdar den roten.

Det finns fler träningsformer jag trivs med, men löpningen är grunden. För mig är en viktig komponent att få vara utomhus. Friheten och det meditativa.

Jag tror motivationsnyckeln är att hitta rätt träningsform till sin egen personlighet. En träningsform som man inte känner motstånd mot att göra och därmed kan fortsätta tillräckligt länge med för att kopplingen träning-välmående ska hinna bli tydlig, inte bara i intellektet utan djupare. Att man verkligen KÄNNER kopplingen.

Mina döttrar är i en ålder där det slutas med idrott. Tonåringar är för stora för att leka och då blir idrotten träning. Träning som kräver motivation och som kanske inte passar just den individ som utvecklats ur barnet. Det är min teori om varför tappet är så stort från fotbollslag och gymnastikföreningar just runt 15-16-årsåldern.



Min äldsta har gått från 10-15 timmar gymnastikträning varje vecka till ett Friskis & Svettis-kort. Hoppas hon kan hitta motivation. I gymnastiken var drivkraften (tror jag, jag har ju själv varit gymnast) att utmana rädslan och göra svårare och svårare övningar. Känslan av total kontroll i höga, våghalsiga dubbla och skruvade volter. Imponerande på omgivningen. Friskis & Svettis är ju inte riktigt så. Men det kanske blir hennes grej ändå. Hoppas hon hittar sin grej.

Motvind och uppförsbackar

Antingen motvind eller uppförsbacke. Så kändes dagens pass. Jag har gjort minimalt med kvalitetsträning på land. Spinning och intervaller i plurret har fått ersätta markförankrade intervaller, trösklar och backar. Allt för att skona hälsena och vad.

"Nä, nu får det bära eller brista" tyckte tränare Nilsson (undrar om hon tror jag simulerar). Instruktioner via sms. Tre gånger tolv minuter snabbdistans med 3 minuters joggvila emellan. En bit under marafart. Attans vad jobbigt det var. Ack så nöjd jag känner mig för att jag grejade det. Jag ignorerar den lätta känningen i hälsenan och läser av min Garmin - på sekunden samma fart i alla intervallerna. Nästan en halv minut sub-marafart. Trots uppförsbackar och motvind.

Svärmor är inte imponerad

En månad kvar till Stockholm marathon. Idag kom startbeviset. K177, det är jag det. Startnummer efter förra årets placering.

Efter förra maran frågade min svärmor hur det hade gått. "Jag kom 177:a av damerna" svarade jag - lite lätt stolt. "Ja, ja, man får ju tänka på att du börjar bli lite äldre" replikerade svärmor...

Nätverk

Nätverksfrukostdax med passion for business. Jag är stammis. Brukar känna mig oerhört inspirerad och "kvinnor-kan-taggad" när jag går därifrån. Idag infann sig inte riktigt den känslan. Paneldebatt på temat kvinnligt ledarskap låter mycket lockande på pappret. Tyvärr handlade det återigen om varför det är så få kvinnor i ledande positioner i näringslivet - favoritämnet för tidningen "passion for business" chefsredaktör.

Visst, det är viktigt att vi jobbar för jämställdhet, men jag hade hellre lyssnat på en diskussion om vad kvinnligt ledarkap är. Finns det ens ett speciellt sådant. En av "panelhönorna", Klara Regnö, genus- och arbetslivsforskare på KTH, berörde ämnet i förbifarten och konstaterade att i kvinnodominerade yrkeskårer är kvinnorna chefer och ledare utan att var på något speciellt kvinnligt sätt. Där finns inget kvinnligt ledarskap, bara ledarskap.

Sista kvarten ägnades åt en mycket ytlig frågestund med Per Althini, VD på Metropolis gym. Varför är det viktigt att träna? Hur påverkar träning och kost vår prestation på jobbet? Kan träning motverka stress? Svaren var välkända för merparten av publiken. Hoppas jag åtminstone - för det var verkligen inget nytt han sa.

Dagens andra nätverksträff var betydligt mer intressant. Jag som bloggar-rookie sög i mig allt vad som avhandlades av de vana bloggarna Milla (alias Miss Agda), Sofie (alias Snorkfröken och numera Sofie springer) och Ingmarie, som inte behöver något artistnamn. För ett drygt år sedan upptäckte jag träningsbloggarna. En ny värld. Relationer i cyberspace och, som ikväll, på riktigt.

Ingmarie, anneliten, Sofie och Milla. Vapiano skulle det ha varit, men vem orkar vänta i 40 minuter på att få ett bord? Mitt gamla lunch-stamställe Tabac vid Kornhamnstorg fick duga som middagsstället istället.

Spinna loss spända muskler

Ont i nacken. Spänt och obehagligt. Min gestaltterapeut kopplar ihop det onda med en situation jag befinner mig i och ett obekvämt beslut jag måste fatta. Själv har jag inte tänkt på sambandet. Men nu blir det tydligt också för mig. Ingrid hjälper mig att sortera tankarna och analysera vägvalen. Att skapa handlingsfrihet åt mig själv. Att handla utifrån vad jag vill, inte utifrån vad andra förväntar sig av mig. Inte lätt att lära sig sitta när man är en gammal hund.

Lämnar jobbet lite tidigare än vanligt för att baka tårta till mitt födelsedagsbarn. Det vill jag. Sjutton år har gått sedan hon var alldeles ny. Min lilla halvmeterlånga bäbis är numera längre än jag och tycker själv att hon är fullvuxen på alla sätt. Jag håller nästan med.

Trotsar nackstelhet och grym träningsvärk, det senare ett reultat av söndagens ringrostiga Body pump, och beger mig till Sofies spinning. Glada, inspirerande, urtuffa Sofie. Träningsvärken, som är värst på insida lår och i rumpan, och värken i nacken försvinner gradvis med det rytmiska trampandet till peppande musik och till Sofies uppmaningar om mer, fortare och tyngre.

Utpumpad kliver jag av cykeln med endast en liten rest av stelhet i nacken. Så skönt att kunna slappna av.

I svettiga träningskläder kör jag förbi den lilla kiosken med Thai-mat. Hungriga tonåriga väninnor firar min 17-åring. Skratt och flams fyller vårt kök. Det finns inget bättre ljud än ljudet av glada barn, vare sig de är tre, sju eller sjutton år. Sådana ljud masserar varsamt stress-stela nackar.

Examensdax i nybörjarklassen

Stel av Body pump-inducerad träningsvärk gick jag idag till den sista lektionen i "Power yoga för nybörjare". Nu ska jag vara flygfärdig, klara av att hänga med i vanliga pass och gå över till fortsättningsgruppen.

Visst. Jag har lärt mig vad grundpositionerna heter. Hur man hälsar på solen och hur man andas. Och kanske har jag blivit lite, lite mjukare. Det senare är svårt att bedöma - inga underverk har skett. Jag har inte heller känt mig uppfylld av yogan. Det är skönt med yoga, men mer än så är det inte. Inte för mig. Inte än.

Fortsätta en termin till tänker jag i alla fall. Hos underbara starka och smidiga Vaike. Hon ger gott hopp om att det går att hålla och underhålla en stark och smidig kropp också när man passerat 55.

Muskler är färskvara

I min träningsdagbok syns sanningen tydligt. Jag har uppenbarligen inte kört Body pump på över fyra veckor. Askmoln, förkylning och prioritet på löpning och löpningsliknande alternativträning skyller jag på.

Tuuungt idag när så pumpen skulle återupptas.

Muskler byggs upp för att man behöver dem. Använder man dem inte är tillbakabildningen lika snabb. Mentalt är jag dock inte med i svängarna och lassar på vikter som vanligt. Lär bli grym träningsvärk.

Men innan träningsvärken kommer ska jag använda musklerna lite mer - vår-röjning, en sen sådan, i trädgården står på dagens program. Och det gör ju inget att solen skiner och att jag nyss lyckats lägga deklarationsdemonen bakom mig. Med e-leg gick det som en dans, trots behov av diverse extrablanketter.

Någon har mumsat på det som skulle bli vackra tulpaner. Hoppas det var gott.

Min egen Västerbro

Idag besegrade jag min alldeles egna Västerbro två gånger. Jag är osäker på hur lång den riktiga Västerbron är. Min sugande långa backe mätte Garmin upp till 850 meter. Backen är en del av min Flottsbro-runda. Trots att jag inte inkluderar själva slalombacken i Flottsbro så är rundan i sin helhet rätt kuperad.

Jag älskar att springa på skogsstigar. Sådana finns det gott om i Flottsbro. Rundor markerade med olika färger. Upptäckte att en av mina stigar, mitt i skogen, har fått gatlampor och makadam - misstänker att där snart är asfalt också och att det blir en cykelväg. Bra eller dåligt? Nåja, jag hittar lätt nya stigar.

Hälsenan känns i varje steg. Men om jag håller nere tempot - och det ska man ju på långpass, går det att springa hyfsat smärtfritt. En tvåa på min personliga VAS-skala.

Smärta är subjektivt och svårt att mäta. VAS, som står för visual analogue scale, är ett sätt. En tiogradig skala där noll är smärtfritt och 10 det värsta tänkbara - används för att gradera och mäta smärta till exempel i kliniska prövningar av nya läkemedel och behandlingar. En personlig VAS ändras med tiden - värsta tänkbara smärta beror ju helt på vad man varit med om...

Dagen efter

Krångelpass igår. Garmins satellitfinnare hakade upp sig. Hälsenan gjorde ont i fartöknigarna (och däremellan) i den kuperade terrängen. Genomförde trots allt passet och linkade nedstämd hem genom skogen. Trött på att springa med krämpa. Trött på att blogga med krämpa. Funderingar på att skita i allt vad mara och blogg heter.

Valborgskväll i goda vänners lag mjukar upp mitt lätt melankoliska humör.

Ny dag. Nya tag. Laddad med smoothie ska jag ge mig på veckans långpass. Hoppas slippa känna varje steg som en molande smärta i hälsenan.

Hallonsmoothies. Uppladdning för mig och för min fotbollsstjärna till dotter.