Idag kom den tillbaka till mina tankar igen - den där bastu-laborationen. Vissa saker sitter där. Vissa saker ger bestående intryck. Bastu-laborationen, som jag väl gjorde för ett halvt liv sedan, gick ut på att en person fick basta med full EKG och andnings-övervakning. Vi andra studerade och mätte allt möjligt. Det mest har jag nog glömt. Men hjärtfrekvensen minns jag. Den mätte vi. Med och utan ånga. Med och utan fullgod förmåga att göra av med värme genom svett. För det är det som händer när det är fuktigt (och varmt) - svetten förångas inte och då försvinner inte värmen. Egentligen är det inte svårt att räkna ut vad det leder till. Egentligen hade ingen laboration behövts. Men man lär sig liksom bättre. Och jag minns ju faktiskt fortfarande - väldigt många år senare, hur hjärtat rusade på den stackars försökspersonen (och med-studenten) när ångan fyllde bastun. En stressad kropp.
Idag tänker jag på den där bastun när jag springer. Egentligen är det inte särskilt varmt, ens med mina mått mätt - runt 20 grader kanske. Men det är fuktigt på ett sådant där kvalmigt sätt. Sådär så att det inte går att svettas. Nu springer ju jag varken hårt eller långt för tillfället, men jag noterar att det känns (ännu) tyngre än för några dagar sedan. Då rundan var densamma. Då det var morgon. Innan värmen och utan fukt.
Tillbaka vid datorn laddar jag upp Garmin-data och noterar ungefär samma (långsamma) hastighet som senast. Men medelpulsen är klart högre. Bastu-laboration in real life.
Det är underligt det där med luftfuktighet och löpning. Ibland känns fuktig luft som om den är extra mättad med syre och lätt att andas. Ibland känns den kvav. Är det bara temperaturen som gör skillnaden? Bastulabben i all ära, men kanske skulle jag ha lyssnat bättre på någon fysiklektion?
Idag tänker jag på den där bastun när jag springer. Egentligen är det inte särskilt varmt, ens med mina mått mätt - runt 20 grader kanske. Men det är fuktigt på ett sådant där kvalmigt sätt. Sådär så att det inte går att svettas. Nu springer ju jag varken hårt eller långt för tillfället, men jag noterar att det känns (ännu) tyngre än för några dagar sedan. Då rundan var densamma. Då det var morgon. Innan värmen och utan fukt.
Tillbaka vid datorn laddar jag upp Garmin-data och noterar ungefär samma (långsamma) hastighet som senast. Men medelpulsen är klart högre. Bastu-laboration in real life.
Det är underligt det där med luftfuktighet och löpning. Ibland känns fuktig luft som om den är extra mättad med syre och lätt att andas. Ibland känns den kvav. Är det bara temperaturen som gör skillnaden? Bastulabben i all ära, men kanske skulle jag ha lyssnat bättre på någon fysiklektion?
2 kommentarer:
Jag tror mycket också beror på hur kroppen just då klarar att hantera fukten. Vi är ju inga statiska varelser. :-) Det har sen säkert även med jonsammansättningen och syrepartiklarna att göra. På hög höjd är det tex mer negativa joner än på sealevel vilket jag märkt just min kropp mår bra av. Troligtvis en av anledningarna att jag mår extra bra i Albuquerque. :-)
Visst är det så - olika dagar pallar man olika mycket. Negativa joner? Låter spännande :-)
Skicka en kommentar