Jag har en PT. Hon heter Anna. Tidigt på morgonen på fredagar springer jag till henne. Det är inte långt. Lagom uppvärmning. Sedan kör vi. 30 minuter. Tungt. Tufft. Styrkefokus. Så småningom ska jag bli en gymråtta. Med Annas hjälp. Nu i början (tredje gången idag) kör Anna olika upplägg. Testar vad jag kan. Undersöker vad jag är sämre på. Styrkor och brister.
Dagens upplägg är tabata om tre övningar. 45-45-30 sekunder. Upprepa. Sedan tre nya övningar. Väldigt kort vila. Ur-tufft. Jag gnäller en hel del. Men Anna har fattat att hon inte ska lyssna på det. Att det inte betyder något. Att jag är sådan. Pust. Stånk. Svärord.
Medan jag kör ett set visar Anna nästa övning. Nej. DET vill jag inte flåsar jag fram. Varför undrar Anna. För att jag är dålig på det... Det gills inte blir Annas svar. För att det är så jobbigt... Det gills inte heller. Den enda giltiga anledningen är kroppsskada av något slag. Dåliga knän eller nå't. Jag har inget sådant att skylla på.
När jag genomfört alltihop och fått en high five och massor av beröm trots allt mitt gnäll (my god vad jag älskar min PT) pratar vi om det där. Det där att man, när man tränar på egen hand, gärna gör det som känns bekvämt. Skippar det som inte är lika bekvämt. Och på så sätt utvecklas mindre. Jag tackar Anna för att hon pressar ut mig. Ut ur bekvämlighetszonen.
Dagens upplägg är tabata om tre övningar. 45-45-30 sekunder. Upprepa. Sedan tre nya övningar. Väldigt kort vila. Ur-tufft. Jag gnäller en hel del. Men Anna har fattat att hon inte ska lyssna på det. Att det inte betyder något. Att jag är sådan. Pust. Stånk. Svärord.
Medan jag kör ett set visar Anna nästa övning. Nej. DET vill jag inte flåsar jag fram. Varför undrar Anna. För att jag är dålig på det... Det gills inte blir Annas svar. För att det är så jobbigt... Det gills inte heller. Den enda giltiga anledningen är kroppsskada av något slag. Dåliga knän eller nå't. Jag har inget sådant att skylla på.
När jag genomfört alltihop och fått en high five och massor av beröm trots allt mitt gnäll (my god vad jag älskar min PT) pratar vi om det där. Det där att man, när man tränar på egen hand, gärna gör det som känns bekvämt. Skippar det som inte är lika bekvämt. Och på så sätt utvecklas mindre. Jag tackar Anna för att hon pressar ut mig. Ut ur bekvämlighetszonen.
4 kommentarer:
Åh har du en PT! Det tycker jag låter så himla roligt. Och lyxigt. Själv kör jag snålvarianten, TMI på F&S. Träna med instruktör betyder det. Då får man dela tränaren med en sex-sju andra, men peppe funkar rätt bra ändå. Och så finns det ju ett gäng medmotionärer som sporrar. På egen hand är det som sagt lätt att "fuska".
Hehe! Jag hade garanterat varit likadan. Stånkat, stönar och gnällt men på ren envishet gjort det ändå. Bra PT du verkar ha! ;-)
Kram M
jag var så mer förr men det lustiga är att nu är jag nästan tvärtom och tycker det är superspännande att göra "läskiga" och jobbiga saker. Inom rimliga gränser förstås..
Bureborn, ja det kostar... Men jag har bestämt mig för att unna mig efter allt kortison :-)
Rund, Anna är guld! Jag börjar redan bäva för att sluta hos henne - jag har gjort fem av 20 pass...
Ingmarie, jag menade nog inte "jobbigt" - mer "känns inte bra/svårt att göra rätt" typ. Men givetvis är det dessa övningar man bör göra och som är utmaningen - härligt att det är där du vill vara :-)
Skicka en kommentar