Nextopia

Nextopia. En teori och en bok av Micael Dahlén, professor på Handelshögskolan och bloggare. Micaels slutsatser bygger på forskning och tar avstamp i hypotesen att det aldrig var naturens mening att vi skulle förbli lyckliga någon längre tid. Istället är själva strävan efter lycka en mycket stark drivkraft som utvecklar (?) mänskligheten. Det ligger i vår natur att när vi väl har det vi strävat efter är det inte lika intressant längre och lyckan blir kortvarig. Allt för att vi ska streta vidare mot nästa lyckouppfyllande grej, vare sig det är en pryl eller en upplevelse. Säger Micael alltså.

Micael visar med forskningsexempel att vi värderar prylar eller upplevelser som ligger i framtiden högre än de vi redan har/har upplevt. Allt bygger på att våra förväntningar överträffar verkligheten. Ett tydligt exempel är Apples iPhone, som rankades högre och fick bättre "användar-poäng" innan någon endaste användare haft den i sin hand, än efter den lanserats. Ett annat exempel är Obama, som ansågs vara en bättre president dagen innan han tillträdde än dagen efter. Apples Steve Jobs är smart och pratar alltid om nästa grej att lansera, inte om det han och Apple redan åstadkommit. Förväntningsbyggande. Ett företag är aldrig bättre än dess nästa grej.

Förväntningarna. Bröllopet/festen/dejten är mer intressant och kul före, än under och efter. Det är ju bara före man kan ha förväntningar.

Intressant läsning även om jag inte köper resonemanget fullt ut. Jag försöker applicera nextopi-teori på löpning. Lite svårt att se att en löpare skulle vara sin nästa prestation (i Sportspegelns ögon kanske) - istället är det bevisade PBn som gäller där, eller hur? Det enda jag kommer att tänka på är förväntningarna på mig själv när det gäller att göra bättre tider - där tror jag, helt i enlighet med nextopia-filosofin, att nästa försök ska ge bättre resultat. I alla fall när det är långt kvar till tävling och jag inte hunnit kvadda träningsplanen ännu... Samtidigt envisas jag med att köpa samma skomodell igen och igen - inte särskilt nextopiant beteende. Och jag tycker marathon är bäst precis efter jag gått i mål - inte före eller under...

Hursomhelst - en klart läsvärd och intressant bok! Lite läskigt tycker jag nog att det är, med en snabbare och snabbare snurrande konsumtionskarusell... Motvikten är kanske mindfulness och att vara i nuet?

Den vilda jakten på alternativt vatten

"Syndade" visst igår - med ett lite för långt och lite för snabbt löppass. Solen sken ju... Idag ville varken hälsena eller löparsjäl springa ute. Vattenlöpning inomhus kändes definitivt som ett bra alternativ till blötsnö-plumsande. Allra särskilt med tränare Nilssons rytande - "I plurret med dig!" - ringande i öronen. Jodå, hon har koll på mig och jag hör henne ända från Albuquerque. Hennes råd är att köra alla "upp-tempo-pass" i vatten eller på cykel tills hälsenan är helt läkt. Och någon gång ska man kanske lyda tränaren...

For iväg till ett badhus nära mig för att köra Nilsson-beordrade 3x10 minuter intervaller iklädd flytbälte. "Stora bassängen stängd resten av dagen på grund av kräk-olycka" stod det på en handskriven skylt. Lilla bassängen funkar visserligen för wet west, men med många barn i badhuset och med trampolinen öppen - den som tar nästan hela lilla bassängen i anspråk, så kändes det lätt meningslöst.

Styrde kosan mot Eriksdalsbadets fina 50-metersbassäng istället. Sanslöst lång kö, men nu tänkte jag minsann inte ge mig. Sisådär 20 minuter i kö och exakt 60 minuter i plurret blev det.

En aldrig sinande kö - lika lång när jag gick som när jag kom.

Funderar lite medan jag jobbar på med undervattenslöpstegen. Varför känns vattenlöpningen inte riktigt som riktig träning? Trots att jag tar i och känner mig ordentligt trött efteråt. Jag tror att det kan ha att göra med något MarathonMia skrev igår. Det man inte mäter räknas liksom inte. I vattnet har jag ingen siffermässig koll på varken sträcka eller intensitet - bara tid. Jag kan inte jämföra min insats med andra pass. Samtidigt vet jag att all träning "registreras" i min kropp. Och det borde ju vara det viktigaste.

Skön bastu efteråt. Väninnor med småbarn avhandlade det klassiska ämnet "lata män". Jag tjuvlyssnade. Återigen förundras jag över hur moderna kvinnor - 2010 - pratar om att männen "inte hjälper till". Rödstrumpan åker på. Jag vädjar till alla kvinnor att börja med att ändra språkbruk och förhållningssätt - det kan räcka långt. Använd inte "hjälpa till" om hemarbete i gemensamt hem eller om omvårdnad av gemensamma barn. Använd "min respektive din del av arbetet/omvårdnaden" istället.

Mellan släktkalas

Vi har varit på turné. Det är lite så det känns att besöka än den ena än den andra släktingen i vår gamla hemstad. Överallt massor att äta. Och mellan måltiderna påskgodis.

Hemma hos mina förädrar finns mina allra bästa löpvägar. Skogsvägar med en grässträng i mitten. Stigar. Grusvägar genom ängslandskap. Nu kunde man inte riktigt springa mina favoritslingor just denna gång. Snö, is och lera förstör liksom valfriheten och löpromantiken lite.

Inklämt mellan scones-frukost hos mor och far och trerätters påskdagslunch hos svärföräldrarna fick jag till ett ganska långt pass. Nästan 23 kilometer. Drygt 2 km i underkant jämfört med Szalkai-anhängarnas långpassdos (3.30 programmet). Och 4 kilometer kortare än tränare Nilssons grundplan. Men jag är ändå glad att det överhuvud taget gick. Visst, hälsenan gör sig påmind i varje löpsteg, men det känns inte som om det blir grymt ont efteråt.

För att få till passet fick det bli transportvariant à la omväg. Från mitt barndomshem i lilla byn till svärföräldrarna i lilla stan är det egentligen mindre än en mil. Men man kan ju välja längre vägar. Slingrande skogsväg, landsväg och till sist några vändor högst upp på rullstensåsen fick det bli. Snälla maken hade under tiden packat in alla saker och alla tonårsdöttrar i bilen, åkt och köpt påskblomma och burit in fräscha kläder till mig. För mig var det bara att hoppa in i duschen, klä mig snabbt och slå mig ner vid matbordet. Lyxigt värre.

Tre jakter på påskafton

Traditionell påskäggsjakt. Återanvändning av kluriga gömställen gör jakten ganska kort. Många ägg och mycket godis - jag har tappat räkningen på hur många burpees jag måste göra. En per godisbit tänkte jag, precis som MarathonMia, men hur många godisar har jag ätit egentligen? Nåja, jag gör så många burpees jag orkar helt enkelt...

En sväng till Vingåker factory outlet. Fyndjakt tycks vara ett påskaftonsnöje som fler än vi kommit att tänka på. Har aldrig sett så mycket folk i lilla Vingåker tidigare. Jag blir lite stressad av miljön (den saliga blandningen av kläder) och av människorna, som far runt och river och sliter, uppenbart rädda att missa något fynd. När jag väl når sportkläderna - de har en del Röhnisch, Puma och Craft, är jag less sedan länge.

Jakten på Tussilago tar vid. En solskenspromenad känns lockade efter påskmat och godisägg. Och som alternativ till löpning när hälsenan behöver vila.

Tussilago badar bland flytljus i en bordsdekoration

Väskryckarjacka

Väskryckare har jag hört min mor kalla dem som går med i bokklubbar för att få en väska. Eller prenumererar på en tidning för att få ett halsband eller någon annan pryl. Jag gillar inte fenomenet egentligen. Jag tycker att man ska betala för det man vill ha och inte få en massa grejer man egentligen inte behöver "på köpet". Hade många debatter med mina döttrar när de var mindre om att inte köpa Happy meal bara för att få en samlarpryl eller en Kalle Anka-tidning för att det satt någon plastig leksak utanpå.

Tanken är att man ska känna att man får mycket mer än man betalar för, men så är det givetvis inte. Bokklubbar och tidningsförlag är nog mer affärsmässiga än så och får enkelt igen pengarna då vi glömmer att avbeställa böcker vi egentligen inte vill ha eller fastnar som prenumeranter på tidningar vi kanske inte skulle köpa varje lösnummer av.

Jag brukar för det mesta inte gå på väskryckar-erbjudanden. Men idag sprang jag i en lila löparjacka. En så kallad premie jag fått för att jag påbörjade en prenumeration på iForm. Jackan – från Craft, var OK, trots att den helt saknade fickor. Nu gäller det bara att snabbt ta sig ur prenumerationen på en tidning som jag mycket sällan köper lösnummer av…

Hår eller inte

I mitten på åttiotalet for jag till USA för att jobba som au pair. Jag hade aldrig ägt en BH och jag hade aldrig tagit bort ett enda hårstrå från min kropp. Hår fritt växande under armarna och på mer intima ställen. Ben som aldrig rörts av en rakhyvel eller epilerare. Sådana var tiderna och alla var som jag, i alla fall i den lantliga håla jag kommer ifrån.

Williamstown Massachutsets. En minst lika lantlig håla, men på andra sidan Atlanten. Frun i huset påpekade lite försiktigt att de flesta har BH. Hon sa inget om hår.

I lokaltidningen följde jag nyfiket debatten om huruvida det var rätt eller fel att en kvinna som vägrat raka benen blivit portförbjuden från YMCAs simhall. Jag förstod att här var inte hår naturligt, utan lite äckligt. Kvinnan utpekades som lika ofräsch som europeiska kvinnor.

Tiderna förändrar vårt sätt att se på våra kroppar. Sverige 2010: i badhuset och gymmets omkädningsrum är yngre kvinnor i princip hårlösa. Inklusive de mer intima ställena. I simhallen ser man att yngre killar har hårlösa bröst. Hår på bröstet var en gång i tiden manligt. Inte längre. Kroppshår är ute.

På mig får benen gärna vara håriga vintertid, men när sommaren kommer åker tortyrmaskinen silképil fram. Och hår under armarna vill jag helst inte ha ens på vintern. Undrar när pendeln svänger igen och det blir modernt att vara naturligt hårig? För att den kommer att svänga, det är jag ganska säker på.

Räknas mars?

Pluto räknas inte längre som en planet. Men mars är fortfarande en månad så vitt jag vet. Om mars ska räknas som träningsmånad eller inte debatteras däremot bland löparbloggarna. Men OK då, om vi nu måste räkna mars så har jag lagt 26.5 timmar på träning (0.85 h om dagen i snitt) och förflyttat mig knappt 9 mil löpandes. Mycket alternativträning således. I april ska förhållandet vara det omvända - många löpkilometrar och lite alternativträning. För det har jag bestämt!