Vad ska man äta? När ska man äta?

Vad vi äter och när. Det borde vara självklart. Det borde styras av någon slags instinkt. Att kroppen tydligt säger oss vad den behöver. Och det försöker den nog göra också - det är bara det att vi har slutat lyssna. Eller att vi kanske lyssnar men inte längre förstår. Eller att våra system inte riktigt grejar att styra upp kaoset utifrån de underligheter och det överflöd vi stoppar i oss.

Jag vill äta gott. Jag är inte beredd att göra några större uppoffringar och jag vill absolut inte gå på någon diet. Absolut inte äta enligt ett upplägg någon annan har bestämt. Det låter så trist och tvingande. Men jag vill gärna förstå var mina förbättringspunkter ligger. Vad jag skulle vinna på att förändra (om jag vill). Med målen att må bättre och att tillgodogöra mig träningen bättre.

I april vände jag mig till Fitnesscoachen. Eller Madde. Hon hade inte riktigt den "produkt" jag behövde i sitt utbud men lyhörd som hon är så skapade hon omedelbart ett upplägg som passade mig - och kallade det "kostrapportering". Jag skrev ner vad jag åt, varför jag åt det och när. Jag skrev också ner träningen och hur den kändes. Varje vecka fick jag feed-back. Ibland rätt så tuff sådan. Vilket jag där och då nog förtjänade och behövde. Ibland fick jag läxor...

Vad lärde jag mig då? Jag lärde mig att min näst intill okontrollerbara vrålhunger som ofta kommer vid lunch eller just när jag klivit innanför dörren hemma - efter en lång arbetsdag, ofta beror på för dåliga eller obefintliga mellanmål. En frukt duger inte. Särskilt inte när man tränar.

Jag lärde mig att jag behöver betydligt mer proteiner och grönsaker (och jag som trodde att jag åt massor av grönsaker) än jag faktiskt petar i mig. Att jag behöver äta lagad mat också de dagar jag jobbar hemifrån. Att mackor eller yoghurt och flingor kan tyckas enkla och lockande som lunchalternativ men faktiskt inte är några bra val. För mig.

Jag lärde mig att jag måste planera bättre. Att jag är hyfsat duktig på att planera in träningen, men att jag glömmer att planera in mat på lagom avstånd. Jag glömmer energin som ska göra att jag orkar.

Jag lärde mig (nåja detta visste jag fast jag faktiskt inte anammat det) att jag snabbt behöver få i mig energi efter ett avslutat träningspass. En av de få gånger då snabba kolhydrater är helt på sin plats.

Men framför allt så lärde jag mig äta gröt. Varje morgon. En omvänd mackoman (nåja).

Nu gäller det bara att leva efter allt jag lärt mig. Hur var det nu med gamla hundar?

Bromsmedicin

37 i vilopuls. Lite flåsig under mina promenader. Mer än så känner jag nog inte av den - min bromsmedicin. Jag är apotekaren som helst inte äter mediciner. Men just den här tar jag lydigt. Den tar bort extraslag och skyddar mitt hjärta. Den ser till att tempot är lågt under mina promenader - för jag bromsar när flåset kommer. Det är en underlig känsla att "in a heartbeat" gå från hyfsat maraton-tränad till flåsig i minsta uppförsbacke. Det är en underlig känsla att stanna och hämta andan. När man är på promenad.

Beta-blockerare. En om dagen. Så småningom ska den fasas ut.

Snabba ryck

Om sex till åtta veckor från nu. Så sa Dr. Bengtsson. Jag räknade mig fram till ett datum i mitten av juli, men beredde mig samtidigt på längre väntan. Den svenska sjukvården, semestertider och köer tänkte jag... Så damp kallelsen ner. "Du är kallad till magnetundersökning av hjärta". Onsdag 19 juni. 19 juni! Jag bläddrar snabbt i almanackan - det är två och en halv vecka dit. Till det första steget i fri(sk)skrivningen.

Först blir jag jätteglad. Sedan börjar jag tvivla. För tänk om mitt hjärta fortfarande är inflammerat den 19:de. Det är mindre än fem veckor mellan ambulansfärden och undersökningen. Och bara fyra veckor från min första magnetröntgen av hjärtat. Tänk om mitt hjärta fortfarande är svullet. Tänk om jag tvingas vänta på ytterligare en magnetröntgen. Jag svajar ett tag. Men bestämmer mig för att bara vara glad. Jag ser fram emot den 19:de juni. På samma sätt som jag såg fram emot den 1:a juni innan jag insåg att jag inte skulle springa - nervös och förväntansfull. Lycka till alla ni som springer. Och spring nu inte förkylda!

Tretton dagar

Tretton dagar som icke-löpare. Alla träningskläder ligger tvättade och fint ihopvikta i min garderob (utom kanske sportBHn som dottern tyckte hon kunde "låna" med kommentaren "det är ju inte precis så att du behöver den nu - du får ju ändå inte träna").

Jag läser att marathon-vädret nog kommer att bli perfekt. Jag sitter i telefonkö för att lösa in min startavgift. Jag tog en försäkring. För när jag anmälde mig hade jag ont i foten. Jag har inte ont i foten. Mitt hjärta är inflammerat.

Jag går på möte hos en investerare på Kungsträdgårdsgatan. Jag tänker att just här har marathonlöparna drygt 12 km kvar. För mig har 30 km-passeringen alltid varit något särskilt. En känsla av att jag, när jag kommit så långt, faktiskt grejar hela distansen. Men inte i år. Investeraren visar sig ha ett förflutet som kardiolog. "Men du kunde ju ha dött" säger han. Ja. Jag är en icke-löpare för ett tag. Men jag lever. Tretton dagar på övertid.

Ingen promenadblogg

Detta är ingen promenadblogg. Och eftersom promenera är det enda jag får ägna mig åt i träningsväg ett tag framöver får bloggen ligga på is. Kanske återuppstår den med inlägg om hur man tar sig tillbaka till löpningen efter akut myokardit. Jag hoppas det.

Myokardit. Hjärtmuskelinflammation. Jag har lärt mig att man kan ha det utan minsta lilla symptom. Utan att vara eller ha varit förkyld. Jag har lärt mig att man kan springa ganska fort med myokardit. I alla fall i några kilometer. Jag har lärt mig att det är farligt att göra det. Att man kan få åka ambulans till allra närmaste sjukhus för att det är bråttom. Att man kan bli "inlåst" med 24-timmars EKG-övervakning i många dagar.

Är man symptomfri ska man förstås springa. Utan oro. För livet levs mycket bättre om man låter bli att oroa sig för det som kanske, eventuellt - om man har extrem otur - kan hända. MEN det där med att det skulle vara okej att springa med förkylning så länge man inte har ont i halsen (som jag nog själv hävdat i något blogg-inlägg) - det är en myt. EN MYT! Det säger "min" kardiolog. Snälla, spring inte förkylda! Be careful out there.

Aj

Jag har ont. På ganska många ställen. Men det är ett skönt "ont" eftersom det kommer sig av träning och eftersom jag vet att det inte är farligt.

Smärta är annars i nästan alla sammanhang en varningssignal. Vår upplevelse av smärtan påverkas och förstärks dessutom av oro för att något är fel. När det gäller träningsvärk finns ju ingen sådan oro - tvärtom, jag vet att den smärtan tyder på att jag gjort något som är bra för min kropp.

Jag har funderat lite på Ingmaries artikel i senaste RW om smärta vid träning och tävling och om hur olika (löpar)stjärnor förhåller sig till den. Jag har kommit fram till att jag nog inte definierar det jag känner när jag kör en tuff intervall eller ett hårt styrkepass som smärta. Mer som obehag. Kanske betyder det att jag inte kör tillräckligt hårt? Långt ifrån lika hårt som stjärnorna - det är klart.

Harva själv

Långpass springes med fördel med andra. Det har jag alltid tyckt. Förr. Men just nu vill jag helst harva ensam. I min alldeles egna takt. Med mig själv som enda sällskap.

Bara ett långpass kvar nu. Innan maran. Lite drygt tre mil har tränare Nilsson skrivit in i veckoprogrammet som nyss damp ner i min mail. Det sista blir det längsta. Något jag faktiskt ser fram emot. Det är något särskilt med det sista långpasset. Innan.