Sammanbrott

Någonstans innerst inne har jag nog misstänkt att det kanske skulle bli så här. Jag har visserligen sett med egna ögon att sjukvården kan vara väldigt effektiv när det gäller att rädda liv (och jag är tacksam - verkligen). Men jag har ju också förstått - utifrån en del tidigare upplevelser och från andras berättelser, att sjukvården kan vara fruktansvärt ineffektiv också. Och framför allt okoordinerad. Så varför skulle det gå smidigt och lätt för mig...

Igår var jag sprudlande glad för att jag oväntat snabbt har fått gjort min magnetröntgen (vet visserligen ännu inte vad den visar). Idag bröt jag ihop.

Nästa steg är ett arbetsEKG. Sammanbrottet kom när jag ringde för att pressa på lite och insåg att den avdelning som gör arbetsEKGn inte gör dem alls på sommaren. Första möjliga tid - när de dammar av testcykeln igen, har jag förstås bokat. 7.45 måndag morgon den 19 augusti. 19 augusti! Det är ju f*cking två månader dit! Två månader av "endast promenader som inte liknar träning".

Tårarna rinner längs kinderna. Arg. Ledsen. Besviken. Sedan skärper jag mig. Jag mår bra. Jag får bara inte träna.

Andas ut...

Jag vill andas ut. Jag vill vara ute på andra sidan. Friskförklarad. Jag hoppas att jag tog ett steg på vägen dit idag.

Magnetröntgenundersökning. "Andas in... Andas ut... Håll andan". Sköterskans röst, som jag känner igen från förra gången, instruerar mig genom hörlurar. Många andetag blir det. Många sekunder då jag håller andan. Allt för att bilderna ska bli skarpa. Skarpa bilder som förhoppningsvis visar ett friskt hjärta. Fritt från alla tecken på inflammation.

Magnetröntgenundersökning. Det gör ju inte ont eller så. Men ett visst obehag är det för en lätt klaustrofobisk tant att ligga i ett smalt rör. Jag blundar. Hela tiden. Hela den dryga timmen. Förra gången gjorde jag misstaget att kika. Det gör jag inte om. Det är väldigt väldigt smalt det där röret. Det är bättre att blunda och låtsas att man är någon annanstans.

När jag får magnet-svaret vet jag inte. När jag får göra det där arbetsEKGt vet jag inte. Återigen väntar jag. Väntar på att få andas ut.

Självplågare

Promenerar i motionsspåret. Löpare efter löpare springer om mig. Promenerar med deckare i öronen. Andra andningen av Sofie Sarenbrant. Scenen är Stockholm marathon. Många av karaktärerna är löpare. Jag har löpförbud. Jag är en självplågare.

Sommar och läsning och tips

Jag har ingen hängmatta. Men hängmattebristen till trots så blir det nog mer än vanligt läst på sommaren. Jag tror det är så för fler än mig. Läge för lite tips kanske? Håll till godo - här är mina senaste "likes":

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Jag ryser när jag tänker på hur det skulle vara att spårlöst tappa bort ett barn och sedan försöka leva vidare i ett barnlöst äktenskap.

När duvorna försvann av Sofi Oksanen. Vilka insikter i hur det kan vara att vara människa under krig och under ockupation.

Fjärilseffekten av Karin Alvtegen. Jag älskar Karin Alvtegen - varenda bok hon skrivit är fantastisk!

Alla tre "like-böckerna" råkar handlar om vardagsmänniskor och vardagsliv i rätt extrema situationer. Historier som leder till eftertanke. Historier som ger mig något. Samtidigt som de underhåller. Det är då läsningen är som bäst.

Jag läser på två sätt: gammaldags vanliga böcker och så Storytel. Storytels ljudböcker gör disken roligare. Storytel följer med mig på promenad.

Hur man förlorar en kund

Söndag: blixten slår ner i modemet vi fått från vår internetleverantör för många år sedan.

Måndag: vår internetleverantör lovar skicka ett nytt modem omedelbums – redan på måndagen ska det gå iväg. Inga problem. Kvickt och lätt.

Hela veckan lång: döttrar är frustrerade över internetbrist. Tur att skolan är slut och alla läxor in-mailade. Tur att iPaden har mobilabonnemang. Mannen gnisslar lite över missade sportspeglar. Han har liksom vant sig vid SVT Play-flexibilitet. Egenföretagaren (jag) har det lite besvärligt i hemmakontoret. Mobiltelefonen, som "räddningsmodem", går varm. Tänker lite på hur internetberoende vi faktiskt har blivit...

Fredag: ringer internetleverantören och frågar varför modemet aldrig kommer. Får svaret att det inte är skickat eftersom måndagskillen hade "glömt" att berätta att vi för att få ett nytt modem måste förlänga abonnemanget med 24 månader (!). Och eftersom han inte fick tag på oss på ett gammalt inaktiverat telefonnummer han råkade ha så lät han det hela bero… Visst, det var tokigt av oss att inte kolla vilket nummer de har listat, men en enkel 118-sökning ger flera alternativa telefonnummer till oss. Som alla fungerar.

Så efter massor av år är det nog dags att säga tack och hej. För sådan "service" kallar vi inte service. God service hade varit att skicka modemet som utlovat. Se det som att denna trogna kund kanske har gjort sina 24-månadersperioder redan. Alternativt ge rätt information från början.

Grannens modem slogs ut av samma åskväder. Han har fått ett nytt från Bredbandsbolaget. Gratis. Konsumentupplysningsvis så har vår internetleverantör varit All Tele. Tills nu. För nu byter vi.

Överallt

Har de blivit fler? Eller är det jag som ser fler? För ser dem överallt - det gör jag.

Visst. Vi är mitt i en löparboom. Men inte har väl antalet löpare ökat exponentiellt just under den månad jag varit icke-löpare? Troligen inte. Troligen har S rätt. S säger att det är jag som ser fler av dem som alltid funnits. Mina ögon söker sig till varenda löpare. Registrerar. Längtansfullt (och med en liten gnutta rädsla kanske). Precis som jag en gång i tiden såg gravida magar och barnvagnar överallt. Man ser det som är i fokus för ögat. Men man lägger bara märke till det som är i fokus för ens medvetande.

Väck med löparskorna

De gamla alltså...

Återvinningscentralen är ett utmärkt utflyktsmål en söndag tycker min käre make. Han är ofta där. Jag är aldrig där. Jag slingrar mig lite, men han påminner mig om att jag nog har lite skor att kasta.

En svart soppsäck full blev det. Varav en stor andel var gamla träningsskor. Mina innebandyskor till exempel. Skor som jag nog inte använt sedan jag slutade på Astra för tolv år sedan. Många gamla uttrampade löparskor åkte också ner i säcken. Uttjänta skor som blivit kvar i garaget under förevändningen "duger-bra-när-jag-jobbar-i-trädgården-eller-när-jag-målar". Vet inte riktigt om man behöver sju-åtta par slitna löparskor i trädgården. Väck med dem.

Några par sparade jag förstås. För jag tänker komma tillbaka. Alldeles snart hoppas jag.