Handbroms i

"Folk som tränar brukar inte gilla de här tabletterna"... Så säger doktorn. Där och då hade jag träningsförbud. Att knapra betablockerare gjorde mig inte så jättemycket. Det var då.

Nu. Sexton betablockerar-veckor senare. Fjorton träningslösa veckor senare. Det är svårt att avgöra vad som är vad. Vad är tappad kondition och vad är betablockerar-broms.

Nobelpris-prisad farmakologi. Betablockerar-molekylerna lägger sig helt enkelt i vägen. Ockuperar de beta-adrenerga receptorerna. Hindrar adrenalin och noradrenalin från att göra sitt jobb. Bromsar de reflexer som borde öka mitt hjärtas rytm och mitt hjärtas kraft som svar på löparmusklernas arbete. Motverkar vidgningen av luftrören.

Som att springa med handbroms.

Till bättre behövande

Jag har bestämt mig för att donera ett par av mina träningsskor till en bättre behövande. Min dotter får i sin back-packer rygga packa ner mina fina rosa, ganska nya och väldigt lätta Nike Free 3.0. Hon behöver dem nog mer än jag. Där i landet down under. Dessutom passar de hennes smala fötter betydligt bättre än de passar mig. Mina höga fotvalv gör att jag får kämpa för att få på mig dojjorna. Och skor som man måste kämpa för att få på sig blir liksom inte av att man använder.

Att Nike valt att göra sin 3.0-modell utan plös kan jag ändå förstå. Det blir en väldigt tight och bra känsla när foten väl är på plats. Men jag orkar som sagt inte kämpa. Jag accepterar att den modellen inte är för mig.

Konturer

Det är förstås bara i mitt huvud. Men kroppen känns annorlunda när jag får träna. Den får liksom konturer. Jag vet var den börjar och slutar och känslan är tightare. Ja, jag fattar givetvis att det inte kan vara någon märkbar skillnad efter några få väldigt korta och väldigt långsamma löprundor och ett par styrketräningspass. Inte egentligen. Men det känns annorlunda. Det känns bättre. Så är det bara.

Kanske är det den diffusa träningsvärken som ger konturkänslan?

Skenet bedrar

Jag tant-lufsar fram genom villakvarteren. Det har börjat skymma lite. I ett hörn står några ynglingar (finns det ordet ens - annat än i tanters vokabulär?) och hänger. Gör sitt bästa för att se tuffa ut. Jag lufsar förbi.

- Får jag springa med dig en bit? En av ynglingarna hoppar ut i gatan och börjar springa bredvid mig.
- Visst... Driver han med mig eller?
- Varför springer du? undrar killen. Han har lockigt hår under den bakåtvända kepan. Lite fjun på överläppen och målbrottsröst.
- För att jag tycker det är skönt och för att det är nyttigt. Bra med kondis liksom.
- Jag behöver ingen kondis för jag brottas.
- Jaha... Men du behöver vara stark.
- Ja det är klart - jag var på gymmet idag.
- Uhum...
- Då cyklade jag i och för sig lite också och det ger ju kondition.
- Ja.
- Hur långt ska du springa?
- Inte så långt idag, 5-6 km kanske.
- Brukar du springa längre? Lite imponerad är han.
- Ja.
- Hur långt brukar du springa?
- Ganska mycket längre.
- Varför gör du inte det idag då?
- För jag har haft lite problem med mitt hjärta.
- MEN! Då ska man väl inte springa heller. VARFÖR gör du det?
- För att jag älskar det.
...

- Och jag älskar brottning. Vart ska du nu?
- Vänster.
- Okej, jag springer rakt fram nu.
- Okej. Tack för sällskapet.
- Hej då.
- Hej då.
- Och du - var rädd om hjärtat.

Åh vilken gullig kille. Inte alls vad jag föreställde mig när jag såg häng-gänget i gathörnet.

Tråkigt?

Grannen (sub40-löpare) tycker att det låter lite tråkigt. Att springa i vatten. Att röra sig framåt väldigt långsamt. Trots att man springer. Inga variabler som går att mäta, mer än tiden i vattnet.

Och jag håller med. Det är rätt tråkigt. Om man inte har sällskap.

Lisa sms:ar. Eriksdalsbadet 14.00? Svar JA. Solen skiner. Gräsmattan är översållad av solbadare. Men i poolen får vi plats. Och det är INTE tråkigt. Lisa babblar på. Lisa lyssnar när jag babblar. Inte tråkigt alls.

Vi soltorkar. Och konstaterar att det är sjukt att Eriksdalsbadet stänger utebassängen för säsongen idag. Mitt i högsommarvärmen. DET är tråkigt. Jag hann bara med en enda pool run mellan öppning och stängning. Nästa sommar, då...

Men det går förstås att springa i inomhusbassänger också. Det är inte så tråkigt det heller - om man har sällskap.

Pulsklockan på laddning!

Om jag håller mig under 160 i puls så får jag... Om jag fortsätter äta betablockerare så får jag... Utredningen fortsätter, men under tiden så får jag. Lite försiktigt. My god I am so HAPPY! Och lättad. Drygt tre månader blev det.

Cykla toppless

Så var det äntligen dags för arbetsEKG. Det visade sig helt onödigt att välja träningströja med omsorg. Och det där med sporttopp kunde jag glömma. Inte kompatibelt med elektroder överallt. Rätt självklart när man tänker efter. Hur som helst. För första gången någonsin har jag cyklat toppless. Efter två barn och ett antal år med gravitationskrafter så är det ju inte så mycket stuns i dem - de där brösten. Nåja, jag är inte så blyg av mig.

I rummet befinner sig två läkare och en sköterska. Lite spänt är det. Jag är nog inte riktigt en dussinpatient tror jag. "Fångar du henne om hon ramlar av cykeln?" säger den ena läkaren till sköterskan. Jag väljer att ta det som ett skämt. Kanske lite plumpt men...

Off we go. Först går det jättelätt. Ganska snart är det skitjobbigt. Verkligen så att jag nästan inte pallar. Och så är det över. Jag hinner inte ens bli svettig. Men flåsig! Och det var ju det som var meningen. Maxbelastning.

EKGt visar extraslag. Det kan vara helt normalt - vi vet ju inte hur mitt hjärta betedde sig innan. Men med min historia så vill läkaren absolut inte att jag börjar träna ännu - inte innan de förstår helhetsbilden. Hon säger "inte träna" typ sju gånger. Var träningsabstinensen så uppenbar? Såg jag så lycklig ut när jag trampade för allt jag var värd på den där testcykeln?

Jag tycker i alla fall det känns hoppfullt. Jag trillade inte av.