Springa på riktigt

Nu så. Trettio minuter utan gångpauser. Ganska lätt gick det. Men inte fort.

Trettio minuter i sträck. Det tycker jag är att springa på riktigt. Inte långt. Men på riktigt.

Vill de veta, eller?

Jag har funderat lite fram och tillbaka. Funderat på om jag ska berätta för de instruktörer vars pass jag frekventerar att jag har en ICD. En grunka som - om det behövs, ska ge mig en stöt. Jag misstänker att ett "tillslag" nog kan se lite otäckt ut - OM det händer. Vilket det förhoppningsvis inte gör.

Min lilla skyddsängel är ingen hemlighet. Absolut inte. Att jag tvekar är för att jag tänker att det kanske kan kännas belastande att veta. Som om instruktörerna ska behöva ta något slags ansvar som de egentligen inte har.

Lunchpass med Anna. CXworx (oh my god vad jobbigt det är när man inte kört på ett halvår eller så). Anna är gammal i gården och gulligast av dem alla. Så jag bestämmer mig.

"Sådant vill vi nog helst veta" säger Anna och berättar om kvinnan som fick ett epilepsi-anfall mitt under ett av hennes spinningpass. Anna såg att hon betedde sig konstigt men förstod inte. Någon på en grann-cykel kände däremot igen symtomen, hoppade snabbt av sin sadeln och hindrade kvinnan från att falla i golvet. Med fötter fastspända i tramporna kunde det ha blivit skador både här och där. Det slutade väl och nu vet Anna (och alla andra instruktörer) hur det är fatt - så att det kan hållas ett extra öga.

Anna undrar om jag vill att hon ska berätta för de andra. Men nä... Det gör jag helst själv. Nu när jag vet att de vill veta.

Jag tror det blir vinter

Inte än. Men snart. Snart behövs varmare kläder.

En bit från mammas hus ligger Vingåker. I Vingåker ligger en gammal syfabrik som min mamma jobbade i när hon var ungefär lika gammal (ung) som mina döttrar är nu. Jag tror inte hon sydde träningskläder. Jag tror inte tyget var funktionsmaterial. Men jag tror de hade roligt - alla sömmerskorna som satt på en lång rad.

Nu är syfabriken Outlet. Och jag brukar ta ett varv dit ibland. När jag hälsar på hos mamma. Denna gång blev skörden lite träningskläder. Till vintern och till inomhusträning. Och en datorväska. Och ett par ursnygga skor som jag aldrig ens skulle komma på tanken att springa i. Det skulle vara till bussen då...

Tjock tröja och vindtät väst från Craft. Jag vet att det passar bra när det börjar bli kallt. Halva priset mot i affären känns ganska lagom dyrt.

Oron som gnager

Det är verkligen något annat att vara hjärtsjuk. Något annat än att hoppa runt med en bruten och nyopererad fot som läkaren påstår aldrig kommer att bli helt brukbar (jag har provat och han hade fel). Något annat än att ha en underlig hudsjukdom (jag har provat och ibland undrar jag om de har något samband - min ovanliga hudsjukdom och min ovanliga hjärtsjukdom). Att vara hjärtsjuk är definitivt något helt annat än den långa räcka av löpnings-relaterade åkommor jag dragits med.

Att tänka på att hjärtat inte är friskt är ångestladdat. Att känna att hjärtat slår underligt ger ångest. För det mesta känner jag inte alls av mina extraslag. För det mesta känner jag mig helt som vanligt. Och det är enkelt för mig att peta i mig min dagliga dos mediciner på rutin och inte tänka så mycket. Enkelt att överskrida pulsgränsen doktorn satt och tänka "det gick ju det med".

Logik. De undersökningar jag genomgått visar alla att jag blivit bättre. Inte frisk men bättre. Jag har en inbygd hjärtstartare som ska gripa in om något trots allt går snett. Jag kommer inte att dö av min sjukdom. I alla fall inte här och nu. Men ändå. Logiken biter inte alltid på oron. Den som finns där när extraslagen känns som virvlande strömmar i min mage. 

Det är inte alls varmt att springa...

...om man gör det i sjön.

Wet vest. Till vattenlöpning. Som kudde på min sten. Samma sten som jag tappade en splitter ny iPhone 5S från för några veckor sedan. Rakt ner i sjön. Min nya iPhone 5C - den fina blå, får stanna väl undanstoppad i min badväska - i en ficka försedd med dragkedja.

Jag har traskat genom skogen. På andra sidan sjön ligger badet. Det man kan köra bil till. Till "min" sida måste man gå. Alltså får jag vara ganska ensam. Men bara ganska. Många barn tycker det är spännande att kolla om de kan simma över sjön. Alla klarar det. Inget övermod. Föräldrar som övervakar.

Jag tänker på artikeln jag läst i morgontidningen. Om det ökade antalet drunknade. Det är inte barnen. Det tycks mest vara vuxna män som överskattar sin förmåga. De kan simma. Men de har inte orken att simma långt i öppet vatten.

Egentligen är det min första arbetsdag. På eftermiddagen skolkar jag. Packar badväskan och går genom skogen till "min" sten. Solar. Läser bokcirkelboken "Veterinären". Springer i det ljumma vattnet. Ett par tjejer i gummibåt krockar nästan med mig. "Du springer" säger den ena förvånat. Ja. Smart tjej - det är långt ifrån alla som fattar.

Att bli en löpare

Det största misstag man kan göra när man börjar springa är att gå ut för hårt. Det är en sanning som jag tror på. För att man riskerar att skada sig. För att man riskerar att stuka sitt självförtroende. Men framför allt för att man riskerar att uppleva träningen som så jobbig att man hittar alla möjliga ursäkter för att slippa.

Nu har jag sprungit i en dryg månad. Sexton pass räknar jag till. Med början i tio stycken en-minuters "intervaller" är jag nu uppe i trettio minuters löpning (lunk) indelad i sex delar. Fem minuter löpning varvat med en minut gång. Repeat. Mitt självförtroende är lite stukat. Jag tycker att det går sämre och att utvecklingen är långsammare än jag hade hoppats och trott. Men oskadad är jag. Och jag ser fram emot varje pass.

Jag möter en kvinna och en man. Två löpare. Hon ser oerhört ansträngd ut trots modest tempo. Han struttar lugnt bakom. Jag springer tre gånger fem minuter och vänder sedan hemåt. Jag möter kvinnan och mannen igen. Nu ser hon tydligt plågad ut. Jag vill dra henne i armen och ge henne ett par råd. Det första lyder: "Lämna din vältränade man hemma så länge du är nybörjare och han van löpare - han stressar dig bara". Det andra rådet - det viktigaste, är: "Var lite snäll mot dig själv! Ta det lugnt i början och lägg in lite gång i löpningen". För så plågad som kvinnan såg ut så ska det mycket viljestyrka till för att hon gör om det igen. Och igen och igen. Men med rätt taktik kan hon bli en löpare. En som njuter av, och behöver, sina pass. En som kan springa bredvid sin man med lagom ansträngning. Jag drog henne förstås inte i armen...

Taktlös

Det är lördag morgon och jag har inte ens kammat mig. Men det är inte för att jag är ovanligt ful som jag överger min vanliga plats längst fram vid spegeln för en position längre bak. Jag gör det för att hamna i luftdraget från ventilationen.

Body pump är nog mer teknik än koordination. Men rörelserna är tänkta att passa till musiken. Musiken ska hjälpa och peppa. Framför mig står en kvinna med total avsaknad av taktkänsla. Hon rubbar mina cirklar. Hon får min taktkänsla ur balans. Jag försöker blunda. Jag försöker titta åt ett annat håll. Samtidigt fascineras jag. Må så vara att musik inte tar tag i vissa personer, men hur kan man undgå att röra sig i takt med alla andra?

I rummet finns en tanig ung tjej. Efter passet går instruktören fram till henne. Tar henne åt sidan. Jag tror att instruktören vill försäkra sig om att tjejen inte är sjuk. Att hon inte är anorektiker (hur man nu tar reda på det - förnekelse är väl en del av det hela). Gymmet har regler. Och jag är hyfsat övertygad om att just den instruktören inte alls är taktlös.